Bergstoppen inombords

Gräset är blött. Regnet öste ner i natt. Vaknade av ett våldsamt vind- och regnsusande mitt i natten. Vet att det är en vataobalans när man inte sover som man ska. Vet också att kosten spelar roll liksom annat. Vet också att ju äldre jag blir ju mer går jag in i vatadoshan. Och ibland är jag bara vaken. Helt enkelt. Det har snurrat så mycket i min skalle trots djupandning och yoga. Fick slutkorrekturet igår och fick iskalla fötter. Jag vet att jag skrivit om min låga självkänsla tidigare men det är som en bergstopp som tornar upp sig inom mig ibland. Allt känns nervöst.  Min familj är min livboj. De peppar och stöttar och bara finns där för att ta emot när jag faller huvudstupa handlöst framåt inombords. Utan deras armar som tar emot skulle jag slå mig gul och blå. Stödet jag önskar att alla hade av de som finns runtomkring. Den där värmen som bär, som ger och som aldrig kräver. Ända sedan yogan klev in i mig och när jag sedan reste till Indien för mina ayurvedabehandlingar har en sak stått kristallklart. Det är summan av allt jag gjort. Familjen är nummer ett. Och funkar det inte där, då funkar inget. Ja jag är en självständig människa. Men. Jag finns i ett sammanhang, jag har valt att dela livet med någon. Vi har valt att skaffa barn. De där enorma valen som i stunden kanske inte känns så enorma. Men som flyttar hela spelplanen för det som är just mitt liv. Och idag är jag gråtmild och lite småtrött. Rynkorna kring ögonen fördjupade men sinnet är blankt. Spegelblankt som om alla vågor lagt sig. För att familjen finns där. För att jag inte är ensam. Och hur man än väljer att leva sitt liv, för det finns ju inget facit, inget rätt och fel - så behöver man människor runt sig. Även om den personliga utvecklingen är just personlig så behöver man speglingen, reflektionerna från någon annan som vet vem man är. Och vänner kommer och går. Det kan jag säga efter att snart ha levt i 60 år. De man aldrig trodde skulle försvinna har glidit ut genom en bakdörr och andra har klivit in. Men familjen består. Jag ska rida ut den här svaghetsperioden och sedan resa mig stark igen. För jag behöver vara liten ibland och få hänga i den där livbojen. Smula ner den där bergstoppen till lite grus som jag kliver över.