Förberedelsen

I höstas såg jag ett program som porträtterade George Harrison, en av medlemmarna i The Beatles. Han var under andra halvan av sitt liv väldigt intresserad av andliga frågor och religion. Han reste till Indien många gånger och mediterade med Mahesh Maharishi som utvecklade TM, transcendental meditation och som var väldigt stort på 70-talet. Harrison blev väldigt intresserad av vad som händer när man dör. Och framför allt i själva dödsögonblicket. Han förberedde sig i många år hur det skulle vara i just dödsögonblicket. Han ville vara förberedd. Hans fru sa också att när George dog så var det en mycket speciell upplevelse och man kunde känna att han var förberedd.

   Precis de här tankarna har jag haft ett långt tag. Ända sedan min mamma dog 1986 har de varit levande i mig, jag har öppnat en dörr på glänt. I och med sorgbearbetningsprogrammet och ceritifieringen till handledare så öppnade jag dörren helt. Och efter det där tv-programmet med Harrison så har jag tänkt ännu mer. Hur viktigt det är med förberedelse. På det enda som vi säkert vet, att vi ska dö. Men det som vi oftast blundar allra mest inför. Min lärare menar att rädslan som finns i kroppen och som visar sig i yogan, individuellt utifrån vilka vi är och vilken historia vi har, hänger intimt samman med vår rädsla för döden.
   Själv har jag sagt att jag inte är rädd för att dö men att jag inte vill dö. Hm. Egentligen är jag nog lika rädd som de flesta andra. För vi vet ju inte vad som väntar. Den där osäkerheten. Där det inte finns något facit. Men att leva och att våga det är en del av att vara människa. Men också med att förbereda sig på det som kommer sen. Jag vill vara aktiv i mitt dödsögonblick, jag vill vara delaktig. Jag vill inte vara rädd, jag vill vara nyfiken. På den dörren som då öppnas. Jag läser i Den tibetanska livs- och dödsboken. Förut skrämde det. När jag verkligen tänker mig in i det. Yogan löser vissa knutar. Yogan helar och drar mig ur rädslan via den på något märkligt sätt. Men samtidigt har jag börjat fundera kring förberedelsen. Det har varit en del dödsfall runtom kring i vår närhet. Vänner, familjers släktingar. Ja ni vet. Och jag tänker på det där ögonblicket. När jag kliver över tröskeln in i nästa dimension. Det är vad jag föreställer mig. Att jag går rakt in. Med ljus i mig. Mot ljus. Med rak rygg och nyfikenhet. Jag önskar att jag har klarat ut den där rädslan när det är dags. Jag har tankarna varje dag. Det är inte otäckt. Jag närmar mig det som en dag kommer att ske. Men på mitt eget sätt. Vet att det går en serie program om döden på tv just nu. Har inte sett alla. En del är bra av det jag sett. Jag inriktar mig på förberedelsen. Den finns i mig, den processen blir mer och mer tydlig. Vet inte om det har med min yoga sen i somras att göra, men jag har släppt så mycket tyngd längs vägen och alla oprövade nycklar till alla möjliga dörrar. Och jag vet att yogan håller mig där jag vill vara, hur det än känns i min kropp. Och förberedelsen är livsviktig precis som döden.