Som ett träd

Jag älskar mina fötter. Att känna att jag verkligen står. Går. Att fötterna tar emot tyngden från hela kroppen ner i fotsulorna och vidare nedåt. Grundandet. Älskar yogans stående asanas som jag gör i min undervisning, som jag gör i min egen yoga. För starka ben och en kontakt neråt, det vill jag ha. Som ett träd med rötterna väl förankrade i jorden. Och när jag låter rörelsen börja i fotsulan och kroppen bara följer med. Som i setu bandha sarvangasana, bridge pose, så är det i fötterna som hela rörelsen börjar. Man behöver inte spänna någonstans, bara följa med och låta kroppen styra. Låta kroppen vara så intelligent som den faktiskt är. Och jag ser skillnaden i mina elever när de slutar spänna sina lår och låter kroppen göra sin rörelse utifrån var den börjar. Det behövs inga darrande ben, bara en fritt flytande energi och ett par fötter väl förankrade i golvet. Som här, trots att hon är gravid, lyfter hon lätt upp kroppen hela vägen till nacken.

 

Bild: Dan Lindberg

 

Det är egentligen magiskt när man hittar var en rörelse rent tekniskt börjar och vilka delar av kroppen som är involverade var. För att hitta dit kan det ta tid. Det man uppfattar som en "enkel" position när man börjar med sin yoga det kan senare bli en riktigt komplicerad sak för att man  börjar förstå vad som egentligen ska ske. Var det börjar. Och det går inte att titta på en bild och tro att man vet. Man måste veta var det börjar. Det är därför som det egentligen är lite lurigt att kolla på yogabilder. Man vet ju inte hur personen tagit sig in i sin asana och man kan heller inte alltid se om det rent tekniskt gått till som det är meningen att det ska. Synkronicerat med sitt andetag. Vad man däremot kan se är när någon poserar. Lina  här ovan, hon poserar inte, hon yogar. All skillnad i världen med att låta rörelsen börja där det är meningen att den ska börja. I fötterna.