onsdag 25 december 2013

Paradoxen

Spöregn. Men tända ljus. Stormvind. Men stilla hjärtan. Ingen styr över vädret. Ingen styr över årstiden. Så jag släpper det. Låter saker vara som de är, som de kommer och flyter med. Minsta möjliga motstånd. Vi morgonyogar. Det är så skönt. Vi drar varandra. Sådär motigt som det kan vara ibland ni vet, då är det skönt med en yogavän som bara frågar lite stilla när man har tänkt göra sin yoga. Och så står jag där. Igen. I mina drömmar är det en asana som återkommer, som jag alltid gör med lätthet - hanumanasana, spagat. Och det är lite besynnerligt, för jag har sällan ägnat den några tankar i vaket tillstånd. Mer accepterat att jag är högt upp och att jag inte kommer ner. Kanske aldrig, men det spelar ingen som helst roll. Men sådär plötsligt som saker sker i yogan så glider jag ner när jag yogar. Jag är nästan i golvet. Jag har mina ben raka och låter tyngden glida ner i golvet från höfterna som är raka. Har koll på min bakre fot så den inte är som en banan utan sträcks med hälen i fokus. Rakt ben bakåt, rakt ben framåt. Och jag begriper ingenting. Har inte gjort den på ett år, så fick jag plötsligt lust och ja, allt har hänt i den asana som jag inte tränat. Paradoxen. Visst är det magiskt på något vis? Det visar än mer att alla asanas hänger ihop i ett sinnrikt system. Jag tränar på något och får samtidigt fördelar i något annat. Mäktigt. Som en julgåva. Som en liten rolig detalj har jag ändrat mitt typsnitt här i bloggen och det heter Hanuman!
   Och nu har vi fått hem alla familjemedlemmar. Det är också mäktigt. Helst vill jag sitta i soffan och hålla om dem hela tiden. Men jag stillar mig. Och vi pratar. Det blir inte riktigt ljust ute idag. Spelar ingen roll, vi har så många ljus att tända. Fick jag önska något är det att vi var i det här landskapet;

2 kommentarer:

  1. så himla fint, och visst är det så, märker det på alla möjliga plan, dansen särskilt, att det ibland när man har tagit långa uppeh åll kommer man tillbaka och har plötsligt helt nya möjligheter, kroppen gör något den tidigare inte har gjort eller uttrycket har fördjupats.
    den tanken tröstar mig, att vi bearbetar hela tiden, processen pågår och resultaten kommer när vi minst anar.
    god jul
    finaste annika
    kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt så, processen fortgår fast vi inte tror det eller nästan ens kommer ihåg det. God jul finaste Sara, blir extra glad när du jämför med din dans för det är så mycket som är lika. Kramar!

      Radera