Att leva som man lär

Finns det något svårare än att leva som man lär? Jag menar att verkligen göra det. Det är så lätt att tycka saker. Det är så lätt att ha åsikter om allt mellan himmel och jord. Eller kanske bara åsikter om det som känns rätt och riktigt för en själv. Men åsikter har vi. Vare sig vi uttalar dem eller inte. Det kommer man inte undan. Sedan är det vissa som är viktigare förstås.
   Jag har skrivit många gånger om att jag har svårt för den ensidiga bilden av yogautövare. De bilder som finns i flöden och i yogatidningar. Kanske framför allt i yogatidningar. Utöver all reklam som finns i dessa produkter. Att vi ser vita smala människor som utövar yoga. Och oftast någon slags akrobatisk variant. Jag vill stävja det. Eller jag vill visa andra också. För mig känns det viktigt att det finns bilder på alla former av både yoga, kroppar och i alla färger.
   Så blev jag fotograferad för ett reportage som kommer i vår någon gång för en veckotidning. Och de ville förutom porträtt och hemmabilder ha några bilder på yogapositioner. Jag övervägde länge med mig själv. Vill jag vara med? Ja jag vill ju föra ut min varsamhetsmission kring yogan. Men det finns ju övningar som inte är komplicerade att utföra men som gör gott. Så jag sa ja. Och det var min man som fotograferade. Inget krångligt. Jag är ju van på det sättet att bli avbildad. Men när jag såg bilderna. När jag ser min lilla bullmage, stora bröst och att jag inte har en platt core. Då hände något. Jag har ju undervisat i många år och har verkligen inget problem i yogasalen med detta. Men. Ska jag verkligen se ut sådär på bild? Ska ja låta andra titta på min kropp, även om jag har yogakläder och även om jag inte gör min egen hjärtinnerliga yoga på bilderna? Ja. Där kom chansen att få leva som jag lär. För om jag inte vågar visa min kropp men tycker att alla former ska få finnas, hur blir det då? Så ja. Jag är helt oretuscherad och jag erövrar en liten liten liten bit av en yogabild som är alltför dominerande idag. Jag får inte publicera någon bild innan de går i tryck men sedan lovar jag att jag ska visa mig även här.

Bara att tugga i sig. Alla former måste få finnas. Yogan är till för alla. ALLA.

Visst är hon fin?

Den här bilden har min man fotografen tagit. Det är en yogavän på bilden, Ulrika. Vi har fotograferat henne flera gånger. Hon har en stark och smidig kropp och när hon varit gravid, som här, så har hon haft en lyster inifrån och ut. Och här sitter hon vid sjön, vid ett ställe där jag varit på yogakurser många gånger för min första lärare. Det har varit rofyllt och stilla och vatten ger alltid en ytterligare dimension i tillvaron.
   Ja jag vet. Det är ju Lucia idag och jag har vaknat av kaffebricka och sång, haft individuella lektioner och avslutat med ett kaosartat luciatåg på dagis där mitt barnbarn går, som absolut inte ville ha sitt lucialinne på sig :)  Så kan det vara. Och medan jag lyssnar mig mätt på Musikhjälpen och har önskat låtar för tusen kronor (!)idag så sänker sig mörkret. Kunde inte hejda mig och det känns som det ska. Det är varmt i backen men ändå en bitande vind. Som vanligt längtar jag plötsligt efter det andra, motsatsen. Jag längtar efter en simtur i en spegelblank sjö efter ett varmt och krävande yogapass. Jag dricker en grön smoothie, tar på mig mjukare kläder och låter mörkret vara i fred där ute. Om en vecka vänder det. Och just då dimper Yoga för dig ner i brevlådan. Och ja, den här bilden på Ulrika som var med i en fototävling i den tidningen kom på andra plats. Så roligt! Visst är hon fin?