Larm inuti

Det har stormat. Ösregnat. Men när det äntligen blev uppehåll och skymningen färgade hela himlen apelsinfärgad så tog vi äntligen en lite längre promenad, jag och dottern. Inga kilometrar som mäts, ingen tid som ska hinnas med, bara en vanlig promenad och så skönt att få sträcka ut hela kroppen och andas frisk luft. Kommer hem och gör lite mjuk yoga. Och från mörkret utanför kan jag känna en slags tillförsikt, en aning om något. Jag gör mitt mudra jag fått av min lärare, i slutet av passet. Och larmet inuti går inte att ta fel på. Tänk att det här med att vara uppe sent och äta sådant jag annars väljer bort, det påverkar mig så mycket. Mer än jag förstått. Det är som en slags trummande orkester inuti när jag stänger till om mina öron och slutar mina ögon. Händernas beröring av olika punkter i mitt ansikte. Dags att börja styra om rutinerna lite. Men än har vi huset fullt av ungar, än får det vara så här. Vill inte missa något. Vill inte vara en surmagad person som alltid måste göra som hon brukar. Vill inte vara så rutinartad att det inte får vara annorlunda ibland. Men det svider i magen och ögonen är trötta. Larm i kroppen. Och ändå svämmar hjärtat över av goda känslor. God fortsättning!