Allt som finns är allt som finns

Den här tiden. Den här stilla meditativa himlen. Det frusna sista äpplet och marken som är hård. Rådjuren blir allt oblygare och mer och mer orädda. De står ibland mitt i vägen när jag kommer hem i mörkret och de flyttar sig ogärna. Det ger mig en vink om att hastigheten måste vara sakta sakta. Jag vet att de finns där någonstans. Det skärper mina sinnen. Deras skönhet och mjuka snabba kroppar leder mot en slags stillhet. I mig.
   Jag vaknar lite senare än jag brukar. Lite stel i höger sida och nästan hopdragen i skulderpartiet. Antagligen en effekt efter allt skrivande och datorjobb, både hemma och på jobbet. Men jag gör min yoga. Min yoga. Den mjukar alltid upp mig. Även om jag just nu inte är så rörlig som jag egentligen är. I skuldrorna. Jag tänder massor med ljus. Jag andas och jag rör mig i total synkronicitet med just mitt andetag. Där är min tillhörighet. Samtidigt känner jag kontakten med allt annat utanför mig. Som också är en del av mig. Mikro- och makrokosmos. Så väl vi hör samman. Alla påverkar alla. Inte bara oss själva. I min morgonyoga känns det tydligt på något plan, att jag inte är ensam om det jag gör. Jag är i min stund alldeles själv, men utanför finns allt annat, alla andra. Att vi skulle vara ensamma är bara en illusion, allt hänger samman. Likaväl som den tunna rosa randen på himlen finns runt mig finns den också runt dig. Att allt som finns är allt som finns. Åh livet.Jag tar en promenad ner till vår lilla affär, köper några ljus. Kliver in i skogen och plockar lite mossa. Den är dygnsur trots kylan. Lägger den i min lilla ljusstake. Hänger upp mina stjärnor och som jag älskar dem. Stjärnorna. Som lyser. Jag har många i olika färger. Mest förjtust är jag för tillfället i mina indiska små stjärnor som jag köpte i Varkala i januari i år när vi var i Indien. De är små, jag lägger dem i en stor hög på bänken där jag har min yogaplats. Och de påminner lite lagom om Indien. Att vi varit där ganska många gånger den här tiden på året, december - januari. Men inte den här vintern. Det är också skönt. Egentligen är jag en hemmaräv, vill vara hemma den här tiden. Tycker om kylan och även om mörkret kan tynga så vill jag ändå vara här. Där jag hör hemma. Det är också viktigt. All hets kring julen känns så sorglig. För det vackra, det lågmälda, glittret i fönstren av alla stjärnor och ljusstakar - det lyser upp mer än rummet. För mig är advent, lucia och jul framför allt en tid för ljus, sång och dofter. Jag tänder många ljus. Eldar i spisen och kaminen. Bakar med saffran och njuter av lite varm glögg. Någon gång. Spelar julskivor och går på lunchkonserter på jobbet. Hänger med mina vuxna barn så mycket som det går. Och mitt barnbarn. Lilla pyret som förtjust visar sitt lucialinne och säger stolt -fin klänning. Det behöver inte vara mer än så. Allt som finns är allt som finns. Hoppas din första advent varit fin. Min har varit precis det jag önskat mig.