I en kapsel snurrandes upp och ner

En vecka sedan sist och det känns som en ocean av tid har gått. Alltifrån vår resa hemifrån en kall torsdag morgon till att vi landade i ett blåsigt Melbourne fredag kväll. Våra två flighter gick helt över förväntan. Vi sov, vi åt gott och drack mycket vatten. Gjorde lite yogarörelser då och då och landade både utan värk i öronen, lock för öronen eller annat jobbigt som jag haft tidigare när jag flugit. Kände mig hel och hållen. Men sen. Sen började jetlag big time. Vi är fortfarande i den där kapseln där man känner sig lite yr, supetrött och så yogar vi emellanåt. Vad är upp och vad är ner? Inte konstigt att man säger att vi är downunder. För det känns verkligen så i hela systemet.
   Jag är inte i fas med mig själv, så tillvida att jag drabbas av en enorm trötthet då och då, det går helt enkelt inte att vara vaken. Våra yogalärare säger också att kroppen blir otroligt stel av att resa så långt och ja, det känns verkligen. Dessutom har vi bytt årstid, så man får vara lite snäll med sin kropp. Inget annat går ju heller. Det är bara att göra de få rörelser vi fått, men som gör sjukt ont, ja faktiskt,  jag lägger mig med värk i hela höger sida och vaknar utan värk. Så har det varit sedan vi började. Så ett steg i taget helt enkelt. Vad är väl lite värk?
   Vi har onsdag nu och valet i USA har varit, men än vet vi inget. Har känts som ett domedagsval och ändå är det i min lilla yogabubbla allt händer. Man får snällt följa med i världshändelserna och ta sig fram i sitt eget liv. Så gott det går. Jag har tänkt tusen och en tankar sedan jag kom. Lektionen på några timmar i söndags kväll satte igång allt igen. Naturligtvis. Och ändå är det annorlunda den här gången. Det är 10 år sedan jag tränade för Shandor första gången. Och att tänka på allt som hänt går inte. Helt enkelt. Det säger sig självt. Men något är förändrat den här gången. I mig. Kanske hänger det ihop med den tuffa kursen för ett år sedan? Kanske har jag färdats väldigt långt i mig sedan dess och ser allt på ett annat sätt? Jag vet verkligen inte.  Men något har skiftat. Det stora i mig är att jag inte känner ett enda måste eller borde. Inte kring något. Jag vet inte själv hur det gick till, men där är jag. Nu. Tänk att man reser så långt för att inse vissa självklarheter. Jag har liksom tänkt igenom allt som händer i mig nu. Jag registrerar. Jag pratar med Shandor och Emma. Jag pratar med min man när vi promenerar längs havet. Vi går tysta på våra små gator där vi bor. Fyra miljoners staden Melbourne visar oss en sida som är som en småstad. Låg bebyggelse där vi promenerar till yogastudion. Allt är liksom vardagligt och vanligt. Jag har en lång kurs framför mig som precis har startat. Vi gör våra värkande asanas i kvällningen och sover tungt för att sedan vakna mitt i natten och vara hungrig. Nåja. Vad är väl lite jetlag när världen håller andan för det amerikanska presidentvalet?