Wish me luck!

Man längtar efter något under lång tid och sedan är man plötsligt där. Då är det som jag måste samla ihop mig så jag verkligen verkligen får ut det jag önskar av något. På lördag reser jag till Sydfrankrike på en yogakurs för mina lärare. Som jag har längtat. Som jag har tänkt. Bokat för ett år sedan. Och nu reser vi snart, jag och min yogavän och det känns otroligt fint. Att också ha någon som finns i vårt eget hus när vi är borta, det är skönt.

Luberon, byn där vi ska vara

  Nu har vi hyrt ett litet hus och det är förstås varmare än här. Vi har ofta haft budgetboende men den här gången har vi unnat oss lite extra. Tänk ett eget litet hus. Med terass. Med stora rum. Med ett ordentligt kök och till och med en pool. Va? Vi kommer att gå kursen  individual asanas, vilket i praktiken betyder att alla får egna asanas, egna rörelser utifrån vars och ens behov. Och det är alltid en liten grupp som går den typen av kurs, som kräver andra saker av den som guidar. Det uråldriga sättet att undervisa på som jag älskar. Som jag tycker så ofantligt mycket om. Som jag själv försökt översätta till min egen undervisning. Att alltid ge individuella råd. Även när alla gör samma serie eller rörelser. Att det alltid kommer  till mig vad jag ska säga till människor vid frågor. När jag är uppkopplad och hopkopplad. Och nu med mina högt värderade lärare. Jag är ibland rädd för att de inte ska orka, inte ha energin, som krävs för varje människa som de möter. För de gör ju verkligen det. Ger alla precis det vi behöver. Och det är ju inte direkt det man vill ha. Utan det man behöver. Jag är beredd på vad som helst som kommer att vara jobbigt. För jag vet att det är värt det i slutänden. Jag vet hur mycket hjälp jag fått i att både läkas fysiskt, mentalt och själsligt. Att jag förändrat mina mönster, som inte varit optimala alla gånger. Att jag har rensat ut så mycket skräp inombords och hanterat gamla minnen. Att jag blivit stärkt i att gå min egen väg, att vara den jag är fullt ut. Att Zhander har fått mig att inse att alla svårigheter och trassel jag varit igenom, har dels stärkt mig, dels fått mig att utvecklas. Den berömda räkmackan ger ingen personlig utveckling. Faktiskt. Det är det andra, det vi inte vill välja som gör det, som jag ser det. Han har varit både tuff och kärleksfull i sin undervisning och med en stor portion humor. Jag har känt mig hemma i det sättet och väldigt trygg. För jag vet att det inte finns några undertoner, inga dolda budskap. Allt uttalat och rakt. Inget tycka synd om, ingen falskhet. Han har i princip påverkat hela mitt liv. Till det bättre. Det kanske låter som jag är blind för att de är människor också, men det är jag inte, jag vet att de är människor med fel och brister precis som alla andra, men det förtar inte kompetensen, kärleken och erfarenheten de förmedlar. Zhander har utövat yoga i över 60 år! Han har undervisat i 40 år. Det är svårslaget. Speciellt idag när yogalärarna har en tendens att bli yngre och yngre. En del saker kräver helt enkelt tid. Det går inte att snabbspola utveckling, hur gärna man än vill eller intalar sig det. Däremot får man ju självklart sina insikter som i skimrande ögonblick, det är inte det jag menar. Så med det sagt, wish me luck! Jag vet inte ens om jag har fungerande nät dit vi kommer men so be it. Kan jag blogga så gör jag det.