Huvudpoängen

Sommaren är i slutspurten. Trädgården är regntung och det känns som  marken fått vatten. Äntligen. Trots alla snabba störtskurar under sommaren har det varit ökentorrt och gräsmattan har inte behövts klippas många gånger de senaste månaderna. Men nu. Tropiskt fuktigt. Och ett annat stråk i luften av någon slags kyla, trots att dagarna är så varma. Ibland nästan kokheta i solen. Märkligt väder. Och jag är ju en höstmänniska i själ och hjärta. Ändå vill jag nog bada några flera gånger, simma i sjön och njuta av sjövattnets lenhet.
Och yogan då? Den som jag gjort i 10 månader. Kanske kommer jag att göra den 10 månader till. Kanske 10 år. Vem vet? Inte jag. Men jag tar emot det jag får. Och det är just det där. Att inte veta när det är slut på den här sadhanan. Att inte veta att det finns ett slags slut på den. Att inte veta - det är själva huvudpoängen just nu. Som jag ser det. Och det är fascinerande vad det gör med sinnet. Vet att många utövar sin yogaform utifrån olika antal dagar. Det ser inte ut så för mig. Just för mig passar det här ypperligt, för att jag tvingas släppa en massa saker som har med the mind att göra. Att bara stanna. Att vara i nuet, helt och totalt, utan någon koll på morgondagen eller nästa månad, vad jag ska göra för sadhana då. Det gör att jag släpper en hel del. Det gör också att jag möter motstånd i form av allt möjligt som sinnet kan trolla med. Just nu är det ledan. Att jag tycker att ledan är precis som smärtan - något jag absolut inte vill stanna i. Så ja, då stannar jag. Och annat kommer till ytan. Det är så otroligt sinnrikt och så skönt för mig som gärna har kontroll och som vill veta i förväg eller hur jag ska säga. Nå. Alla vägar tar oss fram, hur vi än går. Men att stanna i steget, att inte tänka på något som kommer sen, att inte härda ut för att det bara är över om en månad. Det gör något med just mig. Och alla dessa skiftningar under de här månaderna. Alla dessa känslor på ytan, trots att insidan är intakt. Alla dessa olika smärtsensationer som just nu (hjälp, vågar knappt skriva det) är små västanfläktar mot det som varit. Men ledan. Ojojoj. Jag har tråkigt. Kanske svårast att hantera? I alla fall för mig. Vet också att när barnen var små och hade tråkigt, så blev de alltid kreativa till slut. Det var som något annat steg upp inom dem. Och det är det jag väntar på nu :) Kreativiteten!

Hur har du det med din tråkighet, orkar du stanna?