Min
padmasana. Min
parsvattanasana. Som den förändrats under detta halvår. Från outhärdligt jobbigt i höften så har det ändrats till skakningar i armarna till att jag sitter stadigt, oavsett vad höften grymtar om, armarna stillnar ner och jag känner mig rak som en linjal i ryggen när jag sitter närmare en halvtimme idag från de tre andetagen jag började med. Snacka om progress. Och det är det fysiska. Det andra. Det lite mer obeskrivbara är en slags frid i kaoset. Ett slags lugn när hela kroppen protesterar. Jag sitter. Jag stannar. Och därur kommer allt. Allt jag behöver för en stabil grund i mig själv. Jag sitter nästan alltid på morgonen, men någon gång, som igår sitter jag lite senare. Det är ingen stor skillnad, men en liten. Jag känner den, utan att kunna förklara den närmare. Helt enkelt. Den stora vinsten är naturligtvis att jag orkar sitta. Och rak i ryggen med raka armar rakt upp. Att höften håller. Men det största är att mitt bäcken är rakt. Att det är rakt från att ha varit vridet sedan 12 år tillbaka sedan diskbråcken långt ned i ryggen och svanskotan drabbade mig. Så kom inte och säg att yoga är en quick fix. Kom inte och säg att det inte går. Men säg gärna att det som krävs är uthållighet och tålamod. Inget annat. Det räcker för att utöva yoga. Var du än befinner dig fysiskt, mentalt och själsligt. Ur detta kommer allt. För fyra år sedan tackade jag min lärare för hans tålamod med mig. Hans svar kom blixtsnabbt
- Don't thank me, thank yourself. I have nothing to do with it.
Tålamod, tålamod, tålamod med mig själv framför allt. Hur har du det med ditt tålamod?
Och jag vet att jag ser trött ut, men det är så jag ser ut på morgonen. Jag bjuder på det!
