Yogalust

Det var ett tag sedan jag var så här mjuk, men det gör ju faktiskt ingenting!

Vi sover länge. Som tonåringar. Jag tassar upp och öppnar balkongdörren. Låter molnen segla där utanför och ser kastanjens blommor virvla i luften. Det är ljummet. Jag ligger och andas i en halvtimme. Andas djupt och otroligt långsamt. Smala djupa andetag, det är mitt allra bästa hälostips, förnyar hela ditt system när det går via näsan. Och äntligen är yogalusten där. Jag har inte haft den på en månad. Jag brukar ändå alltid hålla fast vid yogan för att jag vet att den förändras men den här våren har jag inte förmått mig till det. Jag låter det vara så. Yoga är ändå mest av allt en livsstil även om min asana på morgonen gör min dag. Och jag har ju min enda padmasana,  parvattanasana, som jag gör. Innerligt. Och jag släpper allt inuti. Den där byggnadsställningen jag känner av i min struktur, den ger vika och det finns bara space, rymd i min kropp. Luft och plats. Jag böjer huvudet länge länge. Min kropp är stel och ovan på något märkligt sätt, men efter en stund hittar den rätt igen. Jag går ut och hämtar vår söndags-DN och luften flyter runt mig som något mjukt. Kokar kaffe och bär upp till min älskling som jobbade igår igen, på ett bröllop, och jag vet hur väl han behöver vila. Vi sitter tysta i samförstånd med vårt kaffe och går sedan en långpromenad när regnet hinner ifatt oss. Det gör absolut ingenting. Jag gör en lunch med en sallad på tomater, jordgubbar, fetaost och balsamvinäger. Så gott. Vi pratar hela eftermiddagen om vår yogalärare och hur mycket vi har fått via honom. Och att den där förbindelsen som krävs mellan lärare och elev, från hjärta till hjärta, den finns där. Jag ler i hela mig, trots stänk av trötthet igen. Två veckor till att jobba, sen är jag fri igen. Vilken känsla!

Vardagshelger är min favorit. Allt får ta precis så lång tid som det gör. Inget bråttom, inget skynda. Livet ❤️