Ynnesten

När han kliver in i rummet så stannar allt upp. Hans energi fyller hela salen. Han är egentligen en liten man, med fårat ansikte och grått hår uppsvängt i en tofs mitt på huvudet. Men när han gör entré så för vi ihop våra händer till en namasté framför bröstet. Namaste som betyder att vi ärar det gudomliga i varandra. För vi känner alla av hans storhet. Som sprider sig som en varm våg där han är.
   Hans ögon verkar ha sett det mesta. De kan vara så oerhört empatiska och kärleksfulla när man går igenom tuffa passager. Hans humor är befriande och han skrattar gott i många lägen i yogasalen. Men när han blir skarp i sitt budskap, då skrattar ingen. Då blir det tystare än tyst. Att vara föremålet för hans uppmärksamhet är inte odelat positivt. Är det för att han är aggressiv? Nej långt ifrån. Är det för att han vill att vi ska vörda honom och dyrka honom? Nej absolut inte. Jag vet inte hur många gånger jag hört honom säga; Thank me with your practice. Varje gång jag tackat för insikter och kunskap från honom så är han ödmjuk och säger bara; It was passed on to me from my gurus. 
  Min lärare. Min guru. Ja jag måste faktiskt använda det ordet. Ingen människa förutom min familj har påverkat mig mer i mitt liv än han. Ingen har sett mig och hjälpt mig som han har gjort. När jag sviktar i min egen yogapractice då tänker jag på honom, hur många svårigheter och problem som han själv tagit sig vidare från. Hur många tröstande ord han faktiskt sagt till mig. Hur många korta meningar han sagt till människor, som fått dem att vända upp och ned på hela sin tillvaro - för att vi alla vill leva vårt sanna liv. Det som vi kom hit för. Det som den där lilla rösten viskar om inuti. Eller som han säger; Always listen to the little voice inside you. Hans förmåga att SE människor. Att det aldrig handlar om vad vi kan göra fysiskt med våra kroppar. Men att han samtidigt leder oss rätt, var och en. Det är så stort. När jag tänker på hans oceanliknande kunskap, när jag tänker på alla dessa hundratals frågor jag hört ställas till honom och där han svarat på allt. Ibland med en utläggning på en timme för att samtidigt förklara en komplicerat sammanhang och där han använt frågan till det. Eller när han är personlig för var och en av oss. På sitt sätt, som gör att det egentligen bara är jag som förstår vad han säger till just mig. Det som kan låta kryptiskt för någon annan. När han inte backar för något, det är inte enkelt att vara den som öppnar dörren till vår egen källare med allt bråte som finns där. Han öppnar dörren och sedan kliver vi in - eller inte. Jag vet människor som blivit arga för det han ger. Men varför rikta in sig på budbäraren? Varför inte ta emot och fundera på om det finns någon sanning i det som han ger? Han är inte perfekt. Han är mänsklig. Men han har också gått en otroligt lång väg. Det är få människor man träffar i livet som har tagit sig runt egots snurr och hittat den djupa kunskapen.
   För ett och ett halvt år sedan riktade han sin strålkastare på mig. Kursen jag gick var i Frankrike och det var individual asanas, det vill säga, alla fick individuella övningar. Hela veckan såg han mig. Varje liten stund. Jag hamnade i en slags torktumlare, allt slogs runt inombords, jag bara stängde av. Ville inte höra. Vägrade på något sätt att förstå. Men när jag nu såhär efteråt kan jag se att allt han gav, har stämt. Tyvärr skulle jag kunna tillägga, men samtidigt, varför inte se att vi alla har bråte inombords som behöver rensas? Varför inte se att för att hitta ljuset måste vi rensa i källaren? Och alla mail jag skickat, som han svarat på inom ett dygn. Det är otroligt när jag tänker på alla hundratals elever han har som också mailar.
  Igår såg jag en bild från Shadowyogans FB-sida, en bild på Shandor Remete, min lärare när han lindas om huvudet innan sin initiering i Nepal, där han är just nu, då tåras min ögon. Den människan. Den läraren. Den gurun. Tänk att jag hittade honom. Jag är för evigt tacksam. Ynnesten att i all min litenhet ändå känna att vi alla får hans uppmärksamhet, vi som tränar för honom.Vi alla som kämpar, stannar och gör vår yoga. Vi inser inte fullt ut hans storhet. Det är jag säker på. Jag kan bara fortsätta göra min yoga, hedra honom på det bästa sättet genom att stanna. The name of the game is persistance, som han sa senast till mig i Australien. Om ett halvår går jag kurs igen. Jag kan inte vänta. Och jag vet att i samma stund han tittar på mig så kommer han att veta om jag gjort min practice eller inte. Hur långt från ett inspelat "yogapass" kan man komma? Ja en ocean om du frågar mig. Att låta kunskapen vara så stor som den är och inte förminska den eller göra om den eller ta bort delar för att kommersen ska få fritt spelrum. Tack och namasté.

Texten till bilden från shadowyoga.com; Before the Intiation at Mrigisthali, Goraknath Temple, Pashupatinath, Nepal on MahaShivaratri. Guru is Mother, Father and God on this day.