Skavsår

Tänk så mycket kluriga tankespår och idéer man kan följa. Tänk så många citat som snurrar hejdlöst runt runt. Tänk så mycket som är mest ord, som utan bäring och förankring i det man gör, faktiskt inte betyder något. Inget egentligen mer än en fin tanke. Jag vet att man kan styra sina tankar, jag vet att man kan hjälpa sig själv. Men trots allt är vi inte helt ensamma här. Och det gör att allt möjligt kan hända. En själv. Andra. De som man står väldigt nära och som bor i ens hjärta. Men mer och mer vet jag med min kropp att jag måste titta på det som skaver i mig. Om jag har ett skavsår, så kan jag inte tänka bort det, jag måste göra andra saker. Också. Jag kanske kan främja läkandet på något plan med min tanke. Men handling är det som krävs. För mig. För dig. Och smärta. Vad är det? Egentligen? Jag tror att den är sammansatt av väldigt olika delar, som sorg, ilska, skuld och skam. I en salig röra. Och ibland något fysiskt som toppar det hela. Men tänk så många som har ont utan att det finns någon "fysisk orsak". Vad är det då som gör ont? Visst är det en intressant tanke? Och jag vill inte på något sätt skuldbelägga eller förringa den som har ont av olika karaktär. Jag har det ju själv. Men jag vill våga se den. Försöka demontera den. Förstå. För att släppa.
   Min lärare har pratat om svårigheterna som kan vändas till det som gagnar en allra mest. Jag vet att det är sant och startade för min egen del när min mamma dog. Där och då startade min resa inåt och att hitta det som först och främst är jag, men också vad jag vill och önskar. Men det har inte gått av sig självt. Det har inte handlat om att jag suttit och tänkt. Det har handlat om att jag tagit medvetna val kring en mängd olika situationer. Att jag kompetensutvecklat mig i personlig utveckling. Att jag gått tusen och en kurser. Att jag gått i terapi. Att jag bollat med ord högt och lågt. Och nu gör jag också.
   Jag sitter på mitt golv, som jag gör varje morgon, och när jag dyker in i det som gör ont, lite varstans i min kropp. Då ser jag formen av det onda. Färgen. Oftast helt vit. Samma som sorgefärgen i Asien. Och när jag stannar i den, ja då händer det märkliga att den rör sig. Flyttar sig. Som en amöba som flyter runt tills den inte känns längre. En helt otrolig känsla och upplevelse. Och den är svårbeskrivbar men den är på riktigt. Den är inte en positiv klämkäck affirmation eller tanke. Den är högst verklig och har inget med new age eller annat att göra. Den är frukten av hårt slitsamt arbete av mig och tillit till min lärare som gör att jag upptäcker det hela. Jag kan inte annat än känna hur makalös den här yogan är. När man gör, inte bara tänker.

Som lite ironisk till det hela väljer jag att posta en bild med ett citat :) Jag vet. Men just det här säger det mesta för mig. Kanske också för dig? Ha en fin helg!