Skratt. Intuition. Synkronisering.

Jag har så många gånger skrivit om den utmanande och tuffa vägen det är att faktiskt göra sin yoga dag ut och dag in och hålla sig till sin egen yoga. Inte snurra runt. Inte släppa. Bara stanna. Vad följer då på att stanna? Glädjen. Euforin. Det som helar, läker och stärker. Som jag ser det är det två sidor av samma mynt. För finns inte det ena, ja då finns inte det andra. Utveckling kräver. Och utveckling ger. I den ordningen. Kanske är det därför vi lättare släpper taget om yogan ibland, för att det tuffa kommer först. Ja kanske inte allra först, när man är ny och allt känns spännande, nytt och ogjort. Men sedan. När utmaningarna kommer. Och så hindren som vi klär i  tidsbrist, ork och annat. Som i alla fall jag hängt upp mig på. Men i ur- och skuryogan så följer det andra. Alltid. Men kanske inte så greppbart alla gånger.
   Jag har ju nämnt Simon Krohns bok Närmare något, flera gånger för jag är så glad att han skriver om det andra. Det som jag själv försöker sätta ord på. Det mystiska. Det som helt enkelt är magiskt eller vad man vill använda för ord. När kommunikationen rakt in blir just rak. När det inte finns några kurvor, slingrande delar utan det är som en rak motorväg in i hjärtat. Och så intuitionen. Och så skrattet. Och så synkroniseringen.
   Jag har varit en person som skrattat otroligt mycket i mitt liv, helt enkelt för att jag tycker att mycket varit roligt. Jag har ibland skrattat motvilligt, när jag egentligen inte tyckt det varit passande eller att situationen krävt mer allvar men ändå har det ryckt i mig. Skrattet. Och ja, jag skrattar på kvällarna, nästan varje kväll somnar jag med ett gapflabb. Har gjort i snart ett år. Är inte det helt a m a z i n g?
   Det andra som jag märker är av mer och mer är att synkroniseringen är så närvarande. Kanske har den alltid varit det, utan att jag ens märkt den. Att jag igår satt och tänkte på en person som jag träffade på en skrivarkurs för snart två år sedan. Hur Elisabeth, vår kursledare och min redaktör och skrivcoach, plötsligt vände sig till henne på kursen och sa - Du kanske har någon text du vill läsa? Det var allra sista dagen, allra sista momentet. Och hon svarade dröjande; - Nej, men du kanske kan läsa den? till Elisabeth. Som läste. Och där satt vi alla med gåshud på armarna och ögonen överfulla av tårar. Det var en så smärtsamt vacker text om att ha ett funktionshindrat barn att jag inte fann ord. Hela rummet blev så känslosamt och vi var alla starkt berörda.
   På just henne tänkte jag när jag satt på bussen igår till Stockholm för att träffa Elisabeth, för hjälp med min andra bok. Jag tänkte och funderade, kom inte ens ihåg hennes namn. Och så har vi vår eftermiddag. Och från ingenstans börjar Elisabeth prata om henne. Som jag hade tänkt på. Och säger; - Vet du, det blev en bok. Den kom i höstas.
   Och nu har jag just klickat hem den. Och kanske tycker du inte att det är så märkvärdigt att vi kom att prata om Anna. Men det är det, för jag hade en önskan om att få veta hur det hade gått dels med boken, dels få veta mer om den underbara människan jag träffade och som berörde mig, oss alla, så varmt. Jag lägger ut en liten bild och en liten text om min skrivcoach i sociala medier och då finns hon där. Och kommenterar och så hittar vi varandra för sedan följde en lång tråd på messenger. Jag fick min önskan uppfylld. Tack och namasté.

Allt är inte dunder och brak i synkroniseringen, men den finns. Det är så vackert! Och jag både hör och ser saker dagligen som hänger ihop på olika vis. Jag är säker på att yogan öppnat mina ögon, öppnat kanalen till skrattet på vid gavel och till en klarare intuition. 

Vill önska dig en skön helg med mycket skratt och synkronisering :)