Låset som låser upp

Tack för era ärliga reflektioner på mitt förra inlägg. Brevet jag fick väckte en hel del i mig som jag var helt säker på att jag var klar med. Men det var jag inte. Eller det var jag, men det dök upp nya insikter. Som det gör i saker när utvecklingen liksom går som en spiral uppåt. Ibland möter man samma saker man dealar med i nya former. Kanske stavas det utveckling. Kanske stavas det mognad. Jag vet inte. Men jag vet att när saker får mig att gråta på direkten, då finns det något där att hantera. Och jag gör som jag brukar. Jag pratar med min man. Jag mediterar. Jag gör min yoga. Jag andas. Framför allt så drar jag ned mitt andetag. Så djupt och smalt som jag kan.
   Och så vaknar jag med den stelaste ryggen. Hela baksidan som en fyrkant, en planka. Jag tar mig knappt ur sängen, tittar på min man och utbrister; - Åh nej, jag tror jag har fått ryggskott! Men jag hasar mig upp. Jag sitter en lång stund och så gör jag yogan. Jag tänker inte. Jag är bara i den plötsligt. Jag gör. Trots det stela. Utan att forcera. Bara göra. Med det allra djupaste andetaget och känner i min uddiyhana bandha att låset liksom låser upp. Det låser inte, det fortplantar utandningen som en stor vågrörelse i mitt bäcken. Som en andningssensation eller vad man ska kalla det. Man kallar ju bandhas inom yogan lite slarvigt för lås, egentligen betyder det hopknutet, det vill säga, man håller vissa delar av kroppen i en slags tomhet, där man varken andas in eller ut. Och sparar energi. Men det ger också energi. Varje gång jag gör min uddiyhana så kommer jag helt enkelt längre in i positionen, asanan, för den får mig precis rätt. Det är urgammal Hathayogakunskap, och något som inte många känner till som undervisar i hathayoga. Det är en hel konstart i sig faktiskt och jag har under mina 17 år tagit mig längre och längre in i den kunskapen. Den låser alltså inte. Den håller och den utvidgar skulle man kunna säga. Eller helt enkelt att den låser upp. Fantastisk kunskap förutom att den masserar de inre organen och gör hela mig stark. Jag önskar att fler som undervisar i yoga kunde de här sakerna. När Shandor har visat den för oss så kan jag se hela hans uddiyhana ta plats i hela nedre delen av kroppen, men jag kan också se att just hans uddiyhana har förändrats, den är mer både vågrät och lodrät. Och hans kroppsform förändras. Jag har sett det på honom med mina egna ögon. Jag har känt det i min kropp. I mitt inre seende. Och det är energikunskap på hög nivå. Helt enkelt.

   Jag har helt släppt trasslet med min höft. Den känns, men det är många mil ifrån vad som kändes i november i Melbourne. Jag stannar, jag sitter dubbelt så lång tid och det rätar ut sig allt eftersom i min rygg, i mina skuldror. Allt handlar om att stanna. Att andas. Att andas djupt. Smalt. Långsamt. Rytmiskt.  Absolut inte forcera, prestera eller pressa. Och däremellan gör jag min uddiyhana, mitt "maglås" och när jag ligger med benen mot väggen så känner jag hela ryggen räta ut sig. Ända från skuldran till fotsulan. Det är egentligen inte magi även om det känns så. Det är helt enkelt att göra det jag behöver. Och ingenting annat. Det är att stanna. Och andas.


Jag reser mig och all stelhet är borta. Det är otroligt egentligen. Men det händer. 

Bilden är på min dotter som gör uddiyhana bandha stående. Bilderna är från min bok.