Mellanrum

Att stanna. I sig. I mellanrummet mellan tanke och känsla. Där ungefär befinner jag mig. Eller hur jag nu ska uttrycka det. I ett sensommarvarmt Budapest och med många vänner på kursen känns allt hemtamt och vant. Jag tycker mycket om den här staden. Jag tycker mycket om att hinna träffa vänner man ser högst en gång om året. Och ändå. Bara att ta vid där vi slutade. Men det som träffar mig rakt igenom alla skal och höljen av mig  - är att jag är så närvarande i mig. I allt som känns, tänks och sen blir det liksom luft. Space emellan. Inuti mig. Jag vet ärligt inte hur jag ska beskriva det, men det är behagligt. Nytt för mig. Och låter förstås helknasigt och flummigt för någon. Men självklart för mig själv. Att ta de där nödvändiga stegen för sig själv. Att känna att allt finns och är ok. Att veta att så mycket extrabagage som jag burit på, har lättat. Att känna att jag är nog. I mig. Utan att för den skull någonsin vara mer än någon.   
Det är varmt när vi kliver utanför porten från vår pyttelilla compact living-lägenhet. Gatorna är rensopade och solen värmer lite grann. Avenyn är kantad av stora gröna träd och rosorna är prunkande liksom en mängd växter som jag inte kan namnet på. Vi promenerar en kort stund till vår yogastudio, vår shala för veckan och vi ser en del yogis som redan är klara med sin practice. När man går en sådan kurs som vi gör, individual asanas, som i princip är precis det som den heter - alla får individuella övningar för just sig, så får man ett klockslag när man skall komma och träna. Vi är 4-5 personer som kommer samtidigt. Vi småviskar innan vi blir anvisade att gå in. Kommer in i ett ljust rum. Lite varmare än ute. Våra lärare korrigerar några i närheten och jag får min plats anvisad. Rullar ut min lila matta och gör min lilla serie av stående uppvärmning och sedan sittande asanas. Och sedan är han där, min lärare och korrigerar, trycker lite på punkter längs min skuldra och rygg och så flyter jag ned mot golvet. Högerbenet som alltid är lite vridet, rätar ut sig. Klart det känns. Men jag är trygg. Han kan sin sak. Det är något som är mer än säkert. Och fast det stramar och spänner så vet jag att när jag går ut kommer allt att ha lättat igen. Igen. Igen. Igen. Nåden av att ha en lärare med över 60 års erfarenhet av egen yoga, många års följande av stora mästare och gurus, så mycket egen teoretisk kunskap hop-parad med the practice. Jag är så lyckligt lottad.
   Jag har tampats med så mycket i både kropp, själ och ande och ändå. Den plats där jag är nu, den hade jag nog inte tagit mig till utan alla de där erfarenheterna som i stunden kändes onödiga och smärtsamma. När allt blir stilla och mjukt inuti, då vet man.

Det har saktat ned i mig. Sociala flöden saktar ned. Fotograferingen saktar ned. Skrivandet saktar ned. Allt är precis som det ska.