tisdag 26 september 2017

Då var det dags. Igen.

Homecoming blues. Den andliga baksmällan. Den som jag oftast känt efter en intensiv yogaupplevelse. Ja den är här nu. Plötsligt känns allt grått. Och nej, jag vill inte låta bortskämd, men kan förstå om det uppfattas så. Och ändå. Den här yogavägen jag valt den är inte enkel. Jag fattar helt enkelt inte de som hela tiden pratar om mjukhet och bekvämlighet i yogan. Det var inte ens så när jag började. Jag vet att jag hade ont överallt och ändå - ändå var det något som inombords som fick mig att fortsätta. Och det blir inte enklare. Helt enkelt.
   Pratade med min Kundaliniyogavän här hemma igår. Och det är så skönt för vi upplever precis samma saker, trots så olika stilar. Men som hon sa - Om man inte känner svårigheterna, funderingarna, alla varför - då har man inte gjort det man ska. Om man fnissar sig igenom yogan och bara upplever någon slags bliss, vad är det då man gör?  Och det är ju ungefär så mina lärare uttrycker sig. Så jag säger själv. Men tänk så skönt det är när någon annan säger det.
   Jag var förberedd på att jag skulle känna mig låg. Men det är märkligt för det inträder också alltid en ny ingrediens. Senaste året har en slags tomhet funnits i mig. Först skrämde den mig och jag stoppade snabbt in saker där som liksom brukar vara inombords. Oron. Rädsla för allt möjligt. Och så rensade jag igen. Och igen. Och nu har tomheten brett ut sig och jag har helt enkelt mer space inuti.
Det som vi strävar efter i yogan. Så - är det inte bra så då? Både ja och nej, som en kollega alltid svarade när hen fick frågor som var besvärliga... Jag vet att jag är på rätt väg för mig, men det hindrar inte att det många gånger känns som jag stapplar, famlar, känner mig som en nybörjare igen. Och igen. Och på sätt och vis är jag ju det. Eftersom det uppenbarar sig nya saker så är jag helt enkelt nybörjare på det nya. Ganska logiskt egentligen. Man blir aldrig färdig och nya nivåer uppenbarar sig. I tillvaron. I mig. I det jag ser i andra. Och ändå kan jag känna mig ledsen och skör i alltihopa. På att jag alltid alltid måste vara sann. Mot mig. Att jag blir trött på att jag inte kan kompromissa. Samtidigt som det är min styrka.
Då tänker jag på min lärare och allt som han gått igenom och som han frikostigt delat. På allt han tagit sig i och ur och hur otroligt inspirerande det är att någon som går före dig och visar vägen också visar på det svåra. Och att ingen - precis ingen kommer undan det. Vi har alla saker att ta oss igenom och vidare med. Så med det i mig gör jag min yoga. Stelt och osmidigt. Men ändå. 

Bilden har jag lånat från Shadowyogas Instagramkonto och det är min lärare. Tycker mycket om den bilden och allt han utstrålar trots att man inte ser hans ansikte framifrån. Den styrkan, det lugnet, den kunskapen - jag tackar och tar emot.

12 kommentarer:

  1. Det är så skönt att läsa dina inlägg, de enda som känns verkliga för mig. Akrobatyoga och annat - jag orkar inte! Tack!
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack rara du. Nä, vem orkar med akrobatyoga?! Kram!

      Radera
  2. "Att jag blir trött på att jag inte kan kompromissa. Samtidigt som det är min styrka".

    Precis så. Att vara i medvetenhet, men samtidigt vilja kasta av sig just den koftan ibland och "bara leva". Ändå vet man att detdär bara leva:ndet inte är så intressant längre. Det finns något fundamentalt över att arbeta sig genom livet med yogans hjälp, åh, det känns så viktigt!

    Kram och tack för att du sätter ord på mina tankar. Än en gång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack Nina för din feedback. Kram kram

      Radera
    2. Ni två fina människor alltså.. <3

      Radera
  3. Du väjer inte och vågar sätta ord på det som sker när man vågar gå in i det!!
    Anneli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha ja du, det har jag nog alltid gjort. Det är för mig en nödvändighet, inte mörka något. Tack!

      Radera
  4. Kära Annika, jag läser det du skriver och vad du berättar om dig, men måste också erkänna att jag läser in dina kloka tankar till styrka till mig själv, lägger dina ord i min livsväv på något vis. Tack för att du delar med dig, är verkligen tacksam för din blogg. Med varma kramar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack. Dina ord värmer verkligen och gör mig glad. Många kramar till dig!

      Radera
  5. Ibland när jag ligger i någon ställning som gör lite ont och tänker på att jag måste möta mitt inre motstånd och fortsätta hålla kvar - då tänker jag på dig, att de orden liksom kommer från dig.

    Och din lärare påminner om en indian på bilden. Och det menar jag positivt. Kram och skönt att läsa att du haft en bra resa och att tomheten ändå var väntad. Kanske lite lättare att bära då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint. Och det finns ju dålig smärta och "bra" smärta, kroppen vet skillnaden när huvudet släpper taget om föreställningarna om ens kropp.
      Javisst ser han ut som en indian - det är så märkligt hur mycket hans utseende växlat genom åren. Det är fint. Kram!

      Radera