Stillsam revansch

Jag tränar inte hårt. Jag tränar inte tungt. Men jag tränar. Punkt. Lite så kan man väl säga. Och jag är i vissa lägen ganska rädd, eftersom jag har mycket känningar av mina gamla diskbråck, framför allt det som jag hade i svanskotan + inflammationen i min ischiasnerv i höger ben. Så det kanske låter mer än vad det är just nu. Men jag får så mycket pepp och cred av mina två pt, att jag skattar mig lycklig. Kanske också att det betyder mer när man tränar med någon som vet precis hur djävulskt ont en inflammerad ischiasnerv kan kännas. Jag kommer ihåg att jag vid något tillfälle bara grät hemma, överdoserade mitt morfin och bad att de skulle söva ner mig. Det är 12 år sedan ganska exakt. Men jag vet hur det var. Jag stod inte ut. Efteråt är det svårt att komma ihåg exakt hur ont det gjorde. Förstås. Kroppens eget försvar. Däremot vet jag hur plågad jag var. Hur liten jag kände mig och hur jag aldrig trodde att jag skulle kunna varken gå eller träna. Eller göra yoga. Så hela min träning dessa år har också varit en revansch. Men inte så att jag slår mig för bröstet. Tvärtom. Jag försöker hålla en lägre profil egentligen. Men jag är samtidigt starkare än vad jag trott. I vissa delar av kroppen. Höfterna däremot är min svaga punkt och där det också gör mest ont när jag tränat. Jag rullar på foamrollern på gymmet. Jag gör det hemma. Jag kvider och övertalar mig själv. För jag vet att det gör gott. Efteråt. Jag vet att det gagnar. Men det hindrar inte att jag tycker det är svinjobbigt just när det pågår. Men rehabträningen fortsätter.

Å andra sidan. Vad är alternativet? Att inte röra mig? Att inte träna? Nej. Jag kämpar vidare. Men varken hårt eller tungt. Men jag gör. Just nu "bara" rehabträning.

Aptiten

Vaknar av ett ovanligt ljud. Det hällregnar. Det viner utanför fönstren och jag vill bara ligga stilla under täcket. Men eftersom jag bokat in min pt igen, så är det bara att gå upp. Dessutom måste jag äta innan jag tränar på gymmet, jag tar helt slut annars. Det är så tvärt emot med yogan. Där ska man ju varken äta eller dricka några timmar innan för att inte störa kroppen med andra processer. Och helst gör jag min yoga på morgonen när jag är tom och fin. Och som det ger energi.
   Med gymmet är det precis tvärtom. Jag måste verkligen äta innan och det är svårt eftersom jag aldrig någonsin i hela mitt liv varit en morgonätare. Jag har en man och en dotter som kan börja dagen med spagetti. Eller mat över huvudtaget. Och själv kan jag knappt svälja kaffet. Nå. I många år försökte jag äta på morgnarna, ni vet, frukosten är dagen viktigaste mål... Äeh... Vem hittade på det? När jag sedan kom ut i världen insåg jag att det verkligen var en svensk uppfinning. Ungefär samma som att man får starka ben av mjölk. Nej. Det får man inte. Man holkar ur sitt skelett med komjölk. Och det är som sagt gjort för kor och inte för människor. Nåväl. Nu har jag gjort en halv pudel för jag måste ju äta innan träningen. Jag äter ägg. Ibland gröt. Ibland havregurt. Det går hyfsat. Tar med en banan som jag äter direkt efter. Men överlag har min aptit ökat. Under resten av dygnet. När förbränningen ökar så ökar aptiten. Det är logiskt. Vad som inte är logiskt är nästa myt att man ska träna för att gå ned i vikt. Nej. Det är försumbart vilken effekt det har på vikten. Faktiskt. Det finns det ganska mycket forskning av ta del av om man är intresserad av det hos kostdoktorn till exempel. Däremot är det ju för hälsan jag tränar. Jag tränar inte för att banta. Jag tränar för att vara stark och orka. Jag tränar för en schysst ålderdom. Jag tränar för att orka samma sak om 20 år när jag är 82, som nu när jag är 62. På något sätt gör det hela saken enklare för mig när jag tänker framtid.

Så. Jag äter när jag ska träna. Jag äter efteråt. Och jag äter mer under resten av dagen. Det märkliga är att jag helst vill äta olika sorters frukostar dagen lång! När frukosttiden är passerad...

Glad och stark

Vaknar med en känsla av att jag vill göra min angahara 1, den serie som bygger på dels Shadowyogans preludes, förberedande serier och Nrttha Sadhana, Shivas dans. Man går från stående till asanas på huk till suraya namskar, solhälsningsvarianter, till armbalanser, till sittande, till liggande. Och så upp i sittande och så olika ljud för olika organ, ögonrörelser i padmasana.
   Och jag har inte gjort den på ett halvår snart. Som jag inser att kroppen har längtat. Men jag är stark! Jag kommer längre, orkar mer och inser att den här padmasana-practicen som jag ägnat mig åt i några månader, den läker, den helar och framför allt gör den mig starkare och flexiblare. Gång på gång visar Shandor sin enorma kunskap genom att ge mig något som är så tufft men som ger så mycket i slutänden. Det var så länge sen jag kände mig både glad och stark i yogan. Tänk så mycket det gör att stanna. Återigen får jag kvitto på att jag gör det jag ska, det som gagnar mig. Det som stärker och bygger. I rena glädjen gör jag parvatanasana också efter angaharan! Vilken skön start på söndagen som sedan bjuder på skid-vm, kesoplättar med blåbär och starkt kaffe.

Tacksamheten i att stanna och göra det jag ska, det fyller hela mig med glädje.

Tur att vi är olika!

Igår kväll var jag på en slags föreläsning om hälsa och livsstil. Det var en ayurvedisk rådgivare och så hennes man som var medicinsk yogalärare, som höll i det hela. Eller höll och höll, de pratade liksom motvilligt. Nå. Jag hade bestämt mig för att åka dit med ett öppet sinne, att bara lyssna, inte döma. Och jag lyssnade. Jag ställde inte en enda fråga, för jag visste att jag skulle krångla till det för dem om jag frågade. Men när jag hör människor i Sverige prata om ayurveda som något mysigt. Som något som bara hjälper på ett mjukt sätt, ja då känner jag mig främmande. Jag känner att mina resor till Kerala för ayurvediska behandlingar sätter något helt annat på kartan. Behöver de båda utesluta varandra? Nej absolut inte. Men om vi vänder på steken. Om vi säger så här; I Indien kan man gå några helgkurser och så blir man medicinsk rådgivare, på samma sätt som man jobbar i Sverige. ÄH.... Skulle det vara rimligt? Skulle det vara så att man kan bli rådgivare för det som människor läser i fem år för att bli ayurvediska läkare i? Samma längd som vi har på vår egen läkarutbildning. Men kanske tänker jag fel?  Jag vet inte. Men det känns som en enorm förminskning av vad det hela handlar om. Att ta till sig hälsoråd är självklart bra, till exempel de som handlar om mat och sömn. Samtidigt så utgår ayurvedan från individen. Alltid. ALLTID. All tid. Så det är inte lika okomplicerat som det låter. Trots allt. Nå.
   Så var det dags för yogan. Ett pyttelitet utsnitt av den medicinska yogan som mannen undervisade i. Han började med att säga att yogan är ett apotek. Ett apotek för alla sjukdomar och problem som vi dras med. Han jämförde våra chakran med proppskåp, där energin inte når ut ibland så blir det problem. Då kan man få en kriya från apoteket och så botar man sig själv. Nä jag raljerar inte, det var så han sa. Och jag känner samma sak där. Förminskningen av det som pågår. När man säger att det inte är något magiskt eller komplicerat. För det är ju just det är. Både magiskt och komplicerat som jag ser det.

Och jag vet att olika former innehåller olika delar och att vissa delar betonas mer än andra osv i all oändlighet. Och nej, ingen form är bättre. Men jag kan bara känna tacksamhet över att ha hittat rätt direkt för min egen del. Hade jag aldrig yogat innan och så mött yogan på det här viset så hade jag vänt den ryggen direkt. Men jag håller i mig och tänker; tur att vi är olika!

På det önskar jag dig en skön helg!

Varje dag

Jag sitter i min padmasana. Jag sitter i min parvatanasana. Och ja. Det känns. Det växlar precis varje dag. Vissa dagar kan jag knappt ta mig från mattan efteråt. Högerbenet är som hopdraget. Jag ligger alltid med benen mot väggen efter yogan. Eller ja, det är ju yoga också. Jag ligger med benen rakt upp. Jag ligger med benen i padmasana, på båda sidor förstås. Och där är det ju 10 gånger enklare att ligga eftersom inte höften får någon tyngd alls. Annars har jag börjat sätta min timer, jag sitter mer än tre gånger så lång tid mot när jag kom hem från Australien. Och ändå bara halva tiden till vart jag ska. Men det är både skönt och inte att använda en timer. Det rycker sönder lite att fixa med telefonen när jag sitter upprätt, när jag går framåt och när jag byter ben. Samtidigt är det skönt att slippa räkna andetagen när de blir många. Jag kan helt gå upp i andetaget. Höften är inte min största hang up längre. Det är mina händer. Att ha armarna raka och att ha händerna knäppta och vända rakt upp gör att jag har mitt största hinder just nu i mina händer. Det är inte klokt hur mycket det känns i handflatorna. Och insidan av knogarna eller vad jag ska kalla det för. Det drar och sticker överallt.
   Annars är jag gråtmild och vemodig idag. Känns som styrkan rinner mellan mina önskningar. Att jag fick ett bakslag med min ischias känns bara trist. Inget att hänge sig åt men samtidigt så segt. Och ute dånar solen. Retsamt. Jag vet att den här asanan den jobbar otroligt mycket på djupet. Både kroppsligt och själsligt. Mer än många andra asanas. För mig är det så. Så ja, ingen slump att jag har fått den. Och jag vet att jag inom överskådlig framtid sitter i den. Så det är inget problem. Och jag gör den. Varje dag som jag ska. Och ingen vet hur långt den tar mig. Det är spännande när jag kan titta tillbaka på 3,5 månader av padmasana. Jag både ser och känner en stor förändring i min kropp. Och samtidigt drar jag mig lite just nu, annat kommer till ytan. Som det brukar. Bara stanna. Tålmodigt.

Varje andetag en evighet.

Vibrationsmaskinen

Jag skottade snö igår. Länge. För länge för mig. Att skotta i 1,5 timmar utan paus är tufft. Jag körde helt slut på mig, men jag ville inte stanna och så gå ut igen. Så jag bara drog på. Genomsvettig och helt ur slag gick jag in. Och sen kom ischiasvärken. Den molande. Från skinkan längs med benet och ner i foten. Jag avskyr den. Och jag vet att de där vridningarna som blev i snöskottningen och att samtidigt lyfta, de var inte optimala. Kanske några stycken, men inte så länge. På kvällen kunde jag inte sitta. Jag gjorde lite övningar, smorde med liniment men det slutade med att jag satt på golvet i en obekväm ställning för att benet skulle få vila lite, när vi tittade på tv.
   Och i morse hade jag ett pass inplanerat med min pt. Snön vräkte ner, precis som igår, när jag drog upp rullgardinen med en smäll. Yogan var inte att tänka på. Jag haltade men ansträngde mig för att gå rakt. Då jag måste tänka på exakt varje steg, annars lutar jag snett.  Kom till gymmet. Berättade för min pt, hur läget var. Inga problem sa hon, vi kör ett rehabpass. Jag började med att stå i maskin som vibrerar, vet inte vad den heter, med ett bälte i ländryggen. Det kändes först som jag skulle kissa på mig, den kom liksom åt överallt inuti. Men väldigt olika känselsensationer på mina olika sidor. Och sedan några olika rygglyft där jag verkligen flämtade. Det var sjukt jobbigt. Jobbigt på ett annat sätt än regelrätt träning. Tog oss ner på golvet och så körde vi med en roller vid höften, på lite olika vis. Jag ropade rakt ut, för att det gjorde så ont. Skämdes först men sedan fokuserade jag på att ta mig igenom. Och så vibrationsmaskinen :) igen. Och när vi var klara så var hela mitt höftparti och ländrygg varma och mjuka. Jag gick utan problem och smärtan höll sig borta.
   Så tacksam att jag hittade min Isabelle. Den skönsjungande finlandssvenskan som får mig och min man att träna sådant vi aldrig trott oss om. Och idag var det tufft på ett annat sätt. Men det gjorde verkligen nytta. Isabelle har själv haft diskbråck och blivit opererad akut, så hon vet precis vad det vill säga. Det är tryggt.

Så träning, men lite annorlunda som idag är ändå träning. Så stavas min tacksamhet idag.

Släptrött

Så vänder det igen. Och jag kravlar längs den ändlösa uppförsbacken. I vad jag än gör. Jag förmår inte skriva. Jag vandrar i cirklar innan jag gör min yoga. Jag vill absolut inte träna hårt fysiskt. Försöker hela tiden hitta undanflykter. Men jag gör. Jag gör. Punkt. Och det spelar just nu ingen roll att jag vet att det vänder, för när motståndet ska tuggas igenom bit för bit så blir det inte mycket energi kvar. Till resten av livet. Jag gör min yoga. Det är alltid nummer ett, kommer alltid att vara. Men sen. Jag bokar fler tider med min pt, bara för att inte komma undan. Visst känner jag styrkan i ryggen redan och axlarna och rotator cuffarna har hittats. Men ändå. Gäsp. Gäsp. Gäsp. Och ute faller snön igen, som i Mumindalen. Ja det är vackert. Ja, jag måste skotta. Det är som det är. Idag känner jag mig tung och släptrött, som en av ungarna sa när hon var liten.  Men jag sover, inget att säga där. Som i en bottenlös brunn. Djupare än djupt. Och ändå skaver det i mig. Kan det redan vara vårkliet som satt igång? Trots snöfallet?
   Det märkliga är att när jag känner mig så här tung och omotiverad så planerar jag in massor att göra, som en slags kompensation. Vet inte vad som är bäst. Kanske är det bästa att bara vara. Sitta och stirra? Nä. Jag hör ju själv hur det låter. Jag behöver energi. Trots många minuter i padmasana så fattas det mig något.  Eller kanske just på grund av att jag sitter så länge. Nå. Jag traskar vidare.

Känner du av vårtröttheten? Eller är du pigg av nysnön?

Det är något visst med vatten

Igår var jag, mannen och vår son och hans flickvän i Loka Brunn, på spa. En dag som startade med lunch. Och sedan bad i några timmar. Att det var alldeles grått ute gjorde det hela extra mysigt inne. Att bada, flyta runt i varmt vatten, doppa sig snabbt i kallt vatten, ångbasta och basta i vanlig bastu, simma runt inomhus, flyta runt utomhus med kylan som en fjäderplym ovanför huvudet gör att jag idag känner mig genommjuk. Mjuk i själen och mjuk i kroppen. Att få rå om sina vuxna barn - jag slutar aldrig förundras hur skönt det är. Jag slutar aldrig tacka för nåden av goda relationer. Och nej, det är ju inget kortsiktigt utan ett långtgående bygge som vi ägnat oss åt, jag och min man. Och nu får vi njuta. Ta del av livet som de lever. Och så det lilla lilla livet som är på väg. Nu har lillkrabaten börjat röra sig i magen så pass att flickvännen har känt det. Ni vet, den där första liksom slaget med fiskstjärten under hjärtat. Fladdret när man känner att - oj, det är någon där! Jag längtar till sommaren och jag är så glad att de flyttat hit, till vår stad så vi hinner ses ordentligt.
  

Den här bilden har jag lånat från lokabrunn.se

För dig som aldrig varit i Loka Brunn måste jag ändå slå ett slag för den där pärlan i Bergslagen. Många olika hus från olika epoker. Badet som renoverats kraftigt och numera har en vattensalong med kristallkronor, utöver alla småbassänger här och där. Och det är något visst med vatten. Att så fort jag ser vatten vill jag i det. Året runt. Jag är född sådan. Man kan ta behandlingar med massage och olika bad med lera och tång. Något jag gjort tidigare och det är häftigt också. Man kan bo kvar naturligtvis, jag har varit här på flera jobbkonferenser och det är lika vackert året runt. Maten är god och det finns alltid buffe så man kan välja vad man vill ha. Kaffe i stora salongen med några meter till taket med sköna fåtöljer framför brasan. Och nej, jag är inte sponsrad för att skriva det här. Bara hjärtinnerligt glad att det inte är mer än en knapp timmes resa hemifrån.

Idag är själen i bomull och jag tassar runt i pyjamas fast halva dagen har gått. Så vilsamt!

Villrådig

Jag åker till stan på för ett möte. Det är -3 grader och det regnar! Snacka om underkylt regn. Att jag fryser rakt igenom tjocka kläder är ingen överdrift. Något som också gör att jag fryser är det hårdnade klimat jag upplever runt mig när det gäller sociala medier. Jag har tagit bort Facebook-appen i min telefon. Inte en dag för tidigt. Jag är bara kvar där för de vänner jag har som är spridda runt jorden och att jag har Messenger, där jag kommunicerar ofta med min familj och vänner. Instagram gillar jag fortfarande men jag förstår inte den här skuren av åsikter. Från både höger och vänster. Båda sidor sprickfärdiga av hur rätt de har. Det är svårt att vara en människa mitt i allt. Tycker inte ni det? Hur gör ni? Har ni stängt av allt eller scrollar ni så att det bara är roliga djurfilmer och bloopers som ni ser? Jag frågar seriöst för jag förstår inte hur man ska handskas med det. Mina barn använder inte Facebook längre och sonen har tagit bort sitt Instagramkonto också. Kanske blir det så. Jag gillar ju bilder och framför allt det ögonblickliga, själva -insta-momentet. Men jag har förstått att många proffsbloggare och andra jobbar mycket med bilderna där och då går det liksom förlorat. Tja. Villrådig är bara förnamnet. Jag vill ju inte heller vara någon som inte har koll på vad som händer.

Igår åt vi middag med några vänner, vi råkade gå på samma lilla krog. Hur troligt är det? Det var så roligt och spontant. Sådär hellyckat. Vi pratade om vattenbristen som råder i vår stad. Ja det är faktiskt vattenbrist, regn och snö uteblev i höstas just i vår region och nu ska vi alla vara försiktiga med hur mycket vatten vi använder. När vi började prata om det visade det sig att mannen i det andra sällskapet var helt frågande till det hela. Jag ser aldrig på nyheterna sa han och jag läser inte tidningen längre. Vattenbristen har varit på agendan sedan jul. Och jag blev stum. Tänk att låta bli nyheter så länge. Det kanske är något jag skulle göra också. Jag vet faktiskt inte. Å ena sidan låter det så skönt. Å andra sidan låter det lite frånvänt. Tja. Hur gör du? Vad tycker du?

Hittebarnet

Ibland tänker jag på vad som egentligen har hänt i mitt liv. Vad som format mig. Vad som dykt upp vid min trappa och som jag blivit tvungen att ta hand om. Bildligt talat. Det där hittebarnet i korgen som jag inte ville ha. Hittebarnet som blivit en slags metafor i mig över saker jag blivit tvungen att deala med. Döden av mina närmaste. Och hur jag hanterat det som följt. När jag var 32 år hade jag ingen förälder eller släkting kvar i livet. Jag upplevde mig som föräldralös, vilket jag också var, men det är sällan ett ord vi förknippar med vuxna barn. Men så var det. Det ensamma och det tyngande ansvaret av att vara längst ut i kedjan. Och så här långt efteråt kan jag tänka på mitt hittebarn som jag försökte tvätta och klä så gott det gick. Vyssja till sömns och trösta. Och någonstans där hittade jag olika delar att hantera det hela på. Jag kan inte säga att jag är klar. Blir man någonsin det? Jag kan däremot säga att det inte gör taggtrådsont i hjärtat längre. Jag kan säga att mitt andetag är fritt och att smärtan som visar sig på olika vis i kropp och själ via yogan, den har också ändrat karaktär.
   Så har jag röjt i det sista skåpet här hemma. Där tavlor och annat ligger hopblandat med gamla diktböcker, skrivböcker och sådant jag inte kunnat göra mig av med. Av många orsaker. Igår hittade jag en bok jag skrev i när min mamma dog. Citat ur många böcker jag inte ens kommer ihåg att jag läst. Urklipp och pressade blommor. Så ung jag var! Jag slås av den brutala sorgen och att jag var så vilsen i att hantera det som hände. Jag var gravid med mitt första barn och stod handfallen med två sidor i mig. Den ena som jublade över livet i min mage. Den andra som nästan ville hoppa ut från balkongen av smärtan i att mamma hade lämnat mig.
   Det är vemodigt att möta mig själv sådär lite grann på kvällskvisten på golvet i vårt gästrum. Jag sitter och öppnar helt enkelt mitt hjärta med tankens hjälp. Jag låser upp det där som finns längst inne och så tar jag fram all medkänsla jag har. Till mig själv. För den vilsna dotter jag var, som själv bar på en dotter. Och jag håller om. Mig själv. Och inser vilken otroligt lång väg jag gått. Att jag hittade konkreta metoder att hantera det som skavde, värkte tills det blödde. Att hittebarnet var så sargat men blev helt. Att det läkte. Inte bara på utsidan utan framför allt inuti. Och idag har hittebarnet hittat sin egen väg i mig och ur mig. Korgen det låg i, spar jag med vemod men också med kraft. Jag tänker på Danny Saucedo som sa i en tv-intervju härom morgonen; - Nej, jag tror inte på gud, jag vet att det finns en god kraft som länkar oss alla tillsammans. Jag tror inte, jag vet. Så djäkla uppkäftigt och glatt sa han det. Med ett stort leende. Och han fortsatte, för mig har gud ingen koppling till religion och olika ritualer. Jag pratar om kärleken där inne - och visade på sitt hjärta.

Med det vill jag önskar er alla en fin alla hjärtans dag, hur kommersiellt det än kan tyckas. Tänk om vi öppnar våra hjärta lite mer för varandra. Men också till oss själva, för där finns nyckeln. Jag är säker!

Ny vecka - nya härligheter!

Om förra veckan var ett mörker så är den här veckan ljuset. Det känns som en nystart i hela mig. Trots svidande vårljus så känns det skönt. Jag har fått sova två hela nätter och det gör all skillnad i världen. Vad det nu än var som gjorde mig ledsen, trött och gråtmild av sömnbrist förra veckan. Fullmånen... kanske. Kanske inte. Whatever!
   Andra veckan av gymträningen, nya övningar i morse. Jag var beredd, hade ätit både energirik gröt OCH ägg. Ovant för mig, gillar egentligen inte att äta på morgonen, men ska jag till gymmet så måste jag. Jag tar helt slut annars. Och som jag orkade. Idag insåg jag hur lite jag använder mina axlar och skulderparti, det som jag trott mig vara så stark i. Och då har jag överanvänt armarna istället och fått träningsvärk i mina underarmar, för att "tråden" som min pt säger, inte fungerat hela vägen från handen till skuldran. Och det händer bara på en arm, den vänstra, som var inflammerad efter diskbråcket i nacken för en massa år sedan. Men det är så härligt att man aldrig slutar lära sig, att jag får rätt råd för just mig. Jag älskar att ta hjälp! Jag älskar att andra kan saker som de lär mig! Visst är det härligt?!
   Och när jag kommer hem så sjunger fåglarna. Solen värmer nästippen och alla mina orkidéer har slagit ut! Och jag ska piffa med lite nya gardiner, sy om och fixa. Så länge sedan jag kände den lusten. Och så glad jag är när den är här. Jag som sytt så mycket i mitt liv, har inte haft lust det senaste året och jag har bara väntat på det här. Egentligen. När man hittar tillbaka till det som är kul.

Önskar dig en fin start på veckan, massor av sol och frid i sinnet!

Operfekta jag

Jag får meddelanden ibland över att människor har synpunkter på mig och de val jag gör. I hela mitt liv har det varit så. Det har varit allifrån att jag som person är för högljudd, skrattar för högt, tar för stor plats till att människor kommenterat praktiska val (Va?! Har du mikrovågsugn, det trodde jag inte om dig! Och ja, det var en present från min svärmor och nej vi har ingen idag) Det har mest handlat om min personlighet till att jag uttalat åsikter. Vissa är jag mer stolt över än andra. Som alla gånger jag stått upp för någon på jobbet. Eller när jag uttalade mig på en sittrond på BUP. Man hade en seriös diskussion om ett barns preferens för att klä sig i flickkläder. Jag frågade om det var etiskt försvarbart och möttes av den största dånande tystnaden i mitt liv. Hur kunde jag säga något som varken var psykolog eller läkare? Och så där har det rullat på. Jag trodde jag var klar med sådant när jag inte är anställd längre. Men nej. Då kommer synpunkter på det här med att jag sysslar med yoga... För att människor har en bild av det. Ja jag sysslar med yoga. Gör det mig perfekt? Nej, långt ifrån. Det har snarare gjort mig medveten om allt jag behöver jobba med. Ja jag postar vackra citat ibland. Gör det mig till en helgjuten person? Nej. Men jag gillar att dela lite pärlor ibland. För att det ger mig något och jag tänker att det nog ger någon annan det också i så fall. Är det något livet lärt mig så är det att det vi vänder blicken till, det är det vi ser. Ibland behöver man ta in hela problemet eller vad det handlar om, ibland behöver man bara få lite lugn och ro i själen. Allt finns i betraktarens öga.
   Sticker jag ut hakan? Inte mycket i min värld. I andras värld - ganska mycket. Gör jag val som provocerar? Kanske. Men måste jag stå till svars för någon annan än mig själv? Om jag inte gör något brottsligt eller våldsamt eller kränkande? Knappast. Ändå kan jag tycka att det är så snävt ibland. Människor har synpunkter på mig direkt de hör vad jag sysslar med. Som om jag vore någon annan. Jag sitter inte hemma i lotusställning hela dagarna och mediterar om fred. Jag kanske gör det någon gång. Mest tror jag på handling. Där jag jobbade på behandlingskollektiv för en massa år sedan hade vi en devis; ord är billiga, handling kostar. Den blir bättre ju mer jag tänker på den. För hur enkelt är det egentligen inte att ha synpunkter? Att tro att alla och envar är intresserade av vad just jag tycker? Men det är ju inte så. De flesta är helt ointresserade av vad andra tycker. Om det inte handlar om inredningsbloggar och IG-konton som postar fjorton vita inredningsbilder om dagen. Det ofarliga. Eller hur man ska uttrycka det. Ytan.
   Så ni som skriver till mig och tror att jag är gjord av sten. Det är jag inte. Jag har bara mig. Och jag försöker vårda min insida så gott det går. För det smittar av sig på utsidan. Nej. Jag vill inte någon något ont, däremot vill jag att de problem vi har i vårt samhälle ska få den plats de förtjänar, just för att lösningen ska komma. För om vi inte pratar om det som är problem, hur ska vi då kunna lösa dem? Om vi inte låtsas om att de finns hur ska vi då komma tillrätta?

Med det sagt omfamnar jag mitt operfekta jag och hoppas att du också gör det. Med dig. Men även med mig.

Motstånd och styrka

Det vara ju inte meningen att liksom hänga ut KY i mitt inlägg igår. Förlåt om det uppfattades så. Däremot har jag vansinnigt svårt för förenklingar och vad som är bäst hit och dit. Med det sagt så gick kanske själva poängen med inlägget bort. Poängen var att vi har olika hinder på vägen till personlig utveckling och andlig mognad. Jag försökte visa var mina svagheter ligger. Egentligen inget annat. Men just clarity, är den svåra nöten att knäcka, om man upplever sig som upplyst, jag menar vad ska man då jobba med?? Och tänk så många jag mött som jag tror har det problemet. Och som sagt, som jag upplevt här och där i flödet. Nog om detta.
   Idag har jag haft en annan svårighet. Jag har tränat. På gymmet. Och ja, jag har ju valt. Men det är med 51 % mot 49 att jag går dit. I mig. Just nu. Motståndet är kompakt. Så larvigt egentligen att jag borde skratta åt det. Men jag gör. Min envishet är bra att ha ibland. Har jag bestämt mig så har jag bestämt mig. Och det var så många år som jag inte tyckte jag behövde något annat. Inte kände att det liksom var ok med något annat än yogan. Snacka om snäva gränser! Men nu när jag insett att min kropp behöver mer styrka, då vet jag ju att jag egentligen gjort rätt val. Ja ni vet. Snurren i huvudet är för mycket ibland. Nå. Jag vet att min lärare tränat både kampsport och annat, utöver sin yoga. Så varför skulle inte jag? Liksom.

Det positiva med styrketräningen är att belöningen kommer ganska snabbt. Jag känner mig starkare igen efter bara en vecka. Det ger hopp inför sommaren då jag ska vara jättestark!

Fyra fiender

Carlos Castaneda. Vilken man. Vilken elev. Vilken lärare han hade i mannen som kallas Don Juan i böckerna. Jag har läst de 12 böckerna igen. Och igen. Jag hittar hela tiden nya infallsvinklar och perspektiv. Och jag hittade också en "snabbguide", en bok som har samlat citat och speciella lärdomar från hans böcker i olika kapitel, The wheel of time. Och det jag slås av är att många av citaten och mycket av kunskapen har jag hört tidigare. Jag har hört Shandor uttala precis samma saker. Ibland ordagrant. Det är mäktigt. Och för mig stämmer det. Det både Castaneda, Shandor, vår akupunktör (TCM-läkare) och andra lärare inom yoga och andra vetenskaper pratar om, är fyra fiender. Det är på engelska; fear, clarity, power and old age. Alltså rädsla, "klarhet", makt/kraft och åldrande. De tre första kan man ta sig igenom eller vidare ifrån men den sista går att skjuta upp men aldrig att "vinna" över. Förstås. De här fiender kan man känna igen sig i. Eller i delar av dem. Framför allt rädsla och makt för min del. Jag vet att jag mött rädslans skepnad på tusen olika sätt och former i min kropp och mitt sinne. Jag vet också att makt,  min kraft skulle jag kunna skrämma människor med. Det var en av anledningarna till att jag klev av mitt jobb för ett år sedan. Jag vet att jag skulle ha vunnit den striden, om jag hade valt den. Men det var dags att släppa oförrätterna och att gå åt ett annat håll. Det krävde. Det kräver fortfarande ibland. Jag vet att jag verbalt kan tvåla till människor och det är inget jag är stolt över. Däremot har jag identifierat det och har kommit långt från den arga 20-åring jag var, som kunde vräka ur sig vad som helst. Men vaksam är jag. Måste jag vara.
    När det gäller "clarity", klarsyn eller hur man nu ska översätta det ordet har det inte varit en fallgrop för mig. Vad jag vet. Hittills. Jag har aldrig upplevt mig som speciellt klarsynt eller som om jag har förmågor som andra inte har. Som om jag vore andligt "kunnigare" eller "upplyst". Jag känner mig oftast precis tvärtom, som att jag verkligen inte kan. Om jag ska säga det verbalt med ord och sanskritkunskap. Jag har däremot mött ganska många i yogans värld som varit där. Där de välvilligt "läxar" upp andra i sin kunskap. Det betyder däremot inte att jag är inte vaksam på mig själv. Att jag verkligen måste granska det jag gör och hur jag tänker ibland. Ju längre jag traskar på min yogastig, ju mer inser jag det.
   Det jag också slås av när jag läser om de här "fienderna" det är att många kanske inte upplever sig som så klarsynta, så andligt utvecklade - däremot vet de att de har valt den bästa yogan. Jag är innerligt trött på jämförelser mellan yogastilar. Jag tror att alla har sin väg att gå och att ingen stil är bättre än någon annan. Definitivt inte. Alla har för- och nackdelar. Jag är säker. Däremot har det kanske varit lite enkelt att avfärda till exempel Ashtangayoga, Hathayoga eller Shadowyoga för att man ser bara det fysiska trixiga när man tittar på utsidan. Och jag har läst det många gånger på senare tid att Kundaliniyogan liksom står över både marknadsföring och spektakulära bilder. Som om den vore mer genuin på något vis. Ursäkta om jag nu trampar på några tår, men kan vi snälla sluta säga de här sakerna? KY marknadsförs i mina kanaler, med bästa gongarna, mjukaste KY-kläderna, turbanerna eller globala meditationer som alla kan göra alltid osv, även om ingen står på huvud eller händer på bilderna. All kommers finns överallt, kanske inte lika synligt bara. Låt oss inte lura oss själva.
   För mig är självklart min yoga det bästa för mig. Där jag är nu. Där jag befunnit mig de senaste 17 åren. Men det betyder inte att jag tycker att alla ska syssla med den. Eller att den passar för alla. Och den som säger att en yogaform passar alla individer i alla åldrar, den är farligt nära utslätningens identitetslöshet. I min värld. Däremot tror jag att alla kan utföra yoga, om man har hjärtat för yogan, så kan den anpassas och modifieras i oändlighet. Men inte för att slätas ut till att bli något där man vickar lite på huvudet så har man gjort yoga. Ni förstår säkert min poäng?!

Ju mer jag tänker på det ju mer tror jag att just clarity idag handlar om den här vågen av jämförelser av olika yogastilar, att viss yoga skulle vara mer andlig och utvecklande. Det betyder INTE att man inte får älska sin yoga och sin stil. Däremot tror jag man ska vara väldigt vaksam på när man poängterar hur mycket bättre viss yoga är. Jag tror inte det existerar något sådant inom yoga. Det är inte yoga. Yoga bara är. Punkt.

TRÖTT

Jag sover som en kratta. Har ingen som helst aning om varför. Den här gången. Ofta när jag sover dåligt har det varit saker som snurrat runt inombords. Eller något jag blivit känslosam runt. Men så är det inte nu. Jag vaknar klockan 03. Fyra nätter på raken. Och ligger vaken två timmar. För att till slut somna om och så är betongkroppen där när jag vaknar. Trots allt har jag gjort min yoga varje dag. Igår påbörjade jag min vårträning på gymmet och det finns ingen återvändo, jag måste bli stark igen. I både armar och ben. Ja hela kroppen. Den inre styrkan från yogan, den finns där, men igår när vi hade tränat en timme, jag och min pt Isabelle, så trodde jag att jag skulle kräkas rakt ut. Främst för att jag var så trött men också för att jag hade ätit dåligt innan.
   Och idag är jag så trött och less att jag nästan gråter när ljuset äntligen kommer! Dammet virvlar här inne så vi tar oss till skogen för en liten promenad. Och så kommer vi till utegymmet där jag får en sådan sving på mina ben när jag lyfter mig i några dips så jag sträcker hela sidan. Och tårarna lurar i ögonen. Trött på mig själv. Trött på att vara trött. Trött på att jag inte sover. Alla goda tankar lyser med sin frånvaro :(

Sover du bra?

Vända tanken. Igen!

I lördags såg vi på tv på komikern David Batra och hans ganska långa föreställning. Han var väldigt bra. Jag skrattade högt flera gånger. Men det som grep mig var hans berättelse om hur han för något år sedan hade fått akut tinnitus och någon mer diagnos kring sitt ena öra. Det var plågsamt och han hade väldigt ont. Beskrev hur det blev värre och värre, han stod inte ut med ljud någonstans. När han uppträdde fick han ha öronproppar för att stå ut.
   Så en kväll sitter han med sin lilla dotter och hon är högljudd. Han ber henne vara lite tystare för att "pappa får så ont i öronen annars". Hon tittar storögt på honom och frågar om "öronen sagt det till honom". Den kommentaren fick honom att börja tänka på sin åkomma på ett helt annat sätt. Han började tänka att varje gång det skar och sved i öronen så tänkte han - jag kan höra, va bra. Mina öron talar om det och att det nu är för högt ljud. Han vande sig vid att tänka helt annorlunda och se det som ett meddelande till sig själv. När han efter ett år kunde ta bort sina öronproppar när han uppträdde så kändes det logiskt och nu tänkte han aldrig på det sa han, han hade fått hjälp från en högst oväntad person, sin lilla dotter.
   Det blev helt tyst när han hade berättat det här, jag tyckte det var så underbara reflektioner kring det här att återigen, vända sin tanke. Och vad det gör med oss. Sedan skojade han till det lite efter det men för mig var det den absoluta behållningen av föreställnigen.

Kan inte låta bli att tänka på hur jag själv närmar mig saker idag. Jag försöker alltid att tänka på ett annat sätt, det funkar oftast. Inte alltid. Men det gör stor skillnad i det stora hela. Och när jag idag gör min padmasana, hellotus så känner jag höften men jag har absolut inte mitt fokus där och det mina vänner - det gör all skillnad i världen!

Låset som låser upp

Tack för era ärliga reflektioner på mitt förra inlägg. Brevet jag fick väckte en hel del i mig som jag var helt säker på att jag var klar med. Men det var jag inte. Eller det var jag, men det dök upp nya insikter. Som det gör i saker när utvecklingen liksom går som en spiral uppåt. Ibland möter man samma saker man dealar med i nya former. Kanske stavas det utveckling. Kanske stavas det mognad. Jag vet inte. Men jag vet att när saker får mig att gråta på direkten, då finns det något där att hantera. Och jag gör som jag brukar. Jag pratar med min man. Jag mediterar. Jag gör min yoga. Jag andas. Framför allt så drar jag ned mitt andetag. Så djupt och smalt som jag kan.
   Och så vaknar jag med den stelaste ryggen. Hela baksidan som en fyrkant, en planka. Jag tar mig knappt ur sängen, tittar på min man och utbrister; - Åh nej, jag tror jag har fått ryggskott! Men jag hasar mig upp. Jag sitter en lång stund och så gör jag yogan. Jag tänker inte. Jag är bara i den plötsligt. Jag gör. Trots det stela. Utan att forcera. Bara göra. Med det allra djupaste andetaget och känner i min uddiyhana bandha att låset liksom låser upp. Det låser inte, det fortplantar utandningen som en stor vågrörelse i mitt bäcken. Som en andningssensation eller vad man ska kalla det. Man kallar ju bandhas inom yogan lite slarvigt för lås, egentligen betyder det hopknutet, det vill säga, man håller vissa delar av kroppen i en slags tomhet, där man varken andas in eller ut. Och sparar energi. Men det ger också energi. Varje gång jag gör min uddiyhana så kommer jag helt enkelt längre in i positionen, asanan, för den får mig precis rätt. Det är urgammal Hathayogakunskap, och något som inte många känner till som undervisar i hathayoga. Det är en hel konstart i sig faktiskt och jag har under mina 17 år tagit mig längre och längre in i den kunskapen. Den låser alltså inte. Den håller och den utvidgar skulle man kunna säga. Eller helt enkelt att den låser upp. Fantastisk kunskap förutom att den masserar de inre organen och gör hela mig stark. Jag önskar att fler som undervisar i yoga kunde de här sakerna. När Shandor har visat den för oss så kan jag se hela hans uddiyhana ta plats i hela nedre delen av kroppen, men jag kan också se att just hans uddiyhana har förändrats, den är mer både vågrät och lodrät. Och hans kroppsform förändras. Jag har sett det på honom med mina egna ögon. Jag har känt det i min kropp. I mitt inre seende. Och det är energikunskap på hög nivå. Helt enkelt.

   Jag har helt släppt trasslet med min höft. Den känns, men det är många mil ifrån vad som kändes i november i Melbourne. Jag stannar, jag sitter dubbelt så lång tid och det rätar ut sig allt eftersom i min rygg, i mina skuldror. Allt handlar om att stanna. Att andas. Att andas djupt. Smalt. Långsamt. Rytmiskt.  Absolut inte forcera, prestera eller pressa. Och däremellan gör jag min uddiyhana, mitt "maglås" och när jag ligger med benen mot väggen så känner jag hela ryggen räta ut sig. Ända från skuldran till fotsulan. Det är egentligen inte magi även om det känns så. Det är helt enkelt att göra det jag behöver. Och ingenting annat. Det är att stanna. Och andas.


Jag reser mig och all stelhet är borta. Det är otroligt egentligen. Men det händer. 

Bilden är på min dotter som gör uddiyhana bandha stående. Bilderna är från min bok.

Släkten är värst

Igår kväll kom jag hem sådär nästan överdrivet glad. Jag kände att inget tynger mig. Kanske ska man inte vara för glad. I brevlådan låg ett handskrivet brev med en slängig handstil, någon jag inte kände igen. Det var från en kusin till mig. En kusin jag inte skulle kunna känna igen om jag mötte henne någonstans. Hon bor i Lund och jag har absolut inget minne av henne. Eftersom min mamma växte upp som ensambarn, hennes syster dog när de var små så har liksom hela släkten handlat om pappas sida. Pappa var den sista i raden av 12 barn. Tolv barn! Jag kan inte föreställa mig farmors utslitna kropp som födde alla dessa barn. Ett barn dog men de var sex bröder, sex systrar. Och pappa kände sig aldrig hemma i den där stora familjen. Han kände sig fel och missförstådd och när de alla var vuxna så blev de dessutom osams rent politiskt. Pappa var väldigt röd och hans bröder framför allt, var väldigt blå. Sedan har alla självklart sin egen bild av de historier jag tagit del av och kanske låg sanningen någon annanstans än vad vi fick till livs. Men på de få släktträffar jag varit med på har jag känt mig obekväm. Alla begravningar jag varit på har stärkt mig i min uppfattning att mina kusiner har velat ha kvar de gamla konflikterna. Att bara för att våra föräldrar inte drog jämt så skulle liksom inte vi heller göra det. Och alla har varit rörande överens om att min pappa var jobbig. Han hade fel åsikter rent politiskt, han var för uppkäftig, han var för engagerad, han var till och med för snygg. Alltid för mycket av något.
   När jag blev vuxen själv och tog itu med mina egna olika relationer och framför allt mina sorgbearbetningar av mina nära så insåg jag med övertydlig klarhet att jag är bara jag, jag är inte mina föräldrar. Har aldrig varit. Det kan tyckas självklart men hur ofta har vi koll på saker vi säger, om de kommer från någon annan egentligen? Hur ofta vet vi när vi imiterar våra första förebilder? Jag tror inte att man har det klart för sig om man inte bearbetat allt. Men det är min åsikt förstås. Jag tror alla skulle må bra av att hantera sitt känsloliv i terapi eller stödjande samtal.
   Nå jag får ett brev som innehåller ett gammalt brev från min pappa. Ett brev som han skrev när han inte mådde bra. Till sin syster. Som hon av någon anledning hade sparat och nu när hon inte lever så hittar hennes dotter det, min kusin. Hon skickar då brevet till mig. Det var som att få en snyting. En uppercut i veka livet. Varför hon skickade det känns helt rubbat. Vad ska jag göra med det? Tröska om hans tillkortakommanden eller olyckor? Jag blir ledsen. Hon menade säkert väl. Men ibland skulle jag önska att människor funderade ett varv till. Nä. Släkten är verkligen värst. De där människorna som kan vara svåra att välja bort.

Är det någon som känner igen sig?

Fulltankad

Jag har varit hos min dotter i Göteborg några dagar. Energi och kärlek. Jag reser hem med ett överfyllt tåg och känner mitt överfulla hjärta svämma över när jag tänker på hur nära vi är. Vi har pratat i ett dygn. Vi har skrattat och köpt  indisk mat som vi äter i mjukiskläder i hennes pyttelilla lägenhet. Somnar fnissande. Jag yogar på hennes nya flashiga yogamatta som har ett designermärke. Och den är så bra! Tvivlaren i mig blir tyst :) Vi tittar på padmasan, hellotusen och jag visar vridningen i höften och även att man kan ligga med benen mot väggen för att träna sin lotus eftersom höften inte får någon tyngd. Det går fint. Hon har ju faktiskt yogat mer än halva sitt liv nu. Så dricker vi kaffe i guldkoppar. Lite flärd måste man ha. Det är både hon och jag väldigt överens om. Den där balansen som är så viktig måste finnas.
   Så sitter jag på tåget och det är som vanligt när jag reser, ett gäng gubbar som är högljudda, en ung man som slocknar i steget som nästan ser drogad ut, ett par bakom mig som högljutt diskuterar sexuella trakasserier, en avstängd medpassagerare som konstant äter godis och stickar. Jag suckar inombords. Så bestämmer jag mig. Vänd din tanke. Jag börjar lyssna på paret som högljutt vänder och vrider på olika alternativ och jag lägger mig i! Jag håller med honom och peppar henne. När de kliver av några stationer senare så vinkar vi hejdå. Jag inser att min medpassagerare lyssnar på musik ganska högt så när jag försiktigt tar på henne så hoppar hon till och så är hon världens vänligaste när vi pratar. Jag går på toa och ser killen som sover hopkrupen, jag flyttar försiktigt på hans huvud och han tittar upp med drömska ögon och ler stort. Jag ser att han är nykter men otroligt trött. Så tar jag itu med det sista som retat mig, gubbarna. Och när jag lyssnar på dem så är de väldigt roliga. De pratar och skrattar och är ju egentligen supertrevliga. Va? Jag bara vänder. Där inombords. Ler när jag kliver in i min lilla bil när jag kommer hem för jag vet att p-vakterna patrullerade precis där jag parkerade och det var tajt. Och jag har ingen bot!

Alltså. Allt går att vända när man tankat sig full med kärlek.