Operfekta jag

Jag får meddelanden ibland över att människor har synpunkter på mig och de val jag gör. I hela mitt liv har det varit så. Det har varit allifrån att jag som person är för högljudd, skrattar för högt, tar för stor plats till att människor kommenterat praktiska val (Va?! Har du mikrovågsugn, det trodde jag inte om dig! Och ja, det var en present från min svärmor och nej vi har ingen idag) Det har mest handlat om min personlighet till att jag uttalat åsikter. Vissa är jag mer stolt över än andra. Som alla gånger jag stått upp för någon på jobbet. Eller när jag uttalade mig på en sittrond på BUP. Man hade en seriös diskussion om ett barns preferens för att klä sig i flickkläder. Jag frågade om det var etiskt försvarbart och möttes av den största dånande tystnaden i mitt liv. Hur kunde jag säga något som varken var psykolog eller läkare? Och så där har det rullat på. Jag trodde jag var klar med sådant när jag inte är anställd längre. Men nej. Då kommer synpunkter på det här med att jag sysslar med yoga... För att människor har en bild av det. Ja jag sysslar med yoga. Gör det mig perfekt? Nej, långt ifrån. Det har snarare gjort mig medveten om allt jag behöver jobba med. Ja jag postar vackra citat ibland. Gör det mig till en helgjuten person? Nej. Men jag gillar att dela lite pärlor ibland. För att det ger mig något och jag tänker att det nog ger någon annan det också i så fall. Är det något livet lärt mig så är det att det vi vänder blicken till, det är det vi ser. Ibland behöver man ta in hela problemet eller vad det handlar om, ibland behöver man bara få lite lugn och ro i själen. Allt finns i betraktarens öga.
   Sticker jag ut hakan? Inte mycket i min värld. I andras värld - ganska mycket. Gör jag val som provocerar? Kanske. Men måste jag stå till svars för någon annan än mig själv? Om jag inte gör något brottsligt eller våldsamt eller kränkande? Knappast. Ändå kan jag tycka att det är så snävt ibland. Människor har synpunkter på mig direkt de hör vad jag sysslar med. Som om jag vore någon annan. Jag sitter inte hemma i lotusställning hela dagarna och mediterar om fred. Jag kanske gör det någon gång. Mest tror jag på handling. Där jag jobbade på behandlingskollektiv för en massa år sedan hade vi en devis; ord är billiga, handling kostar. Den blir bättre ju mer jag tänker på den. För hur enkelt är det egentligen inte att ha synpunkter? Att tro att alla och envar är intresserade av vad just jag tycker? Men det är ju inte så. De flesta är helt ointresserade av vad andra tycker. Om det inte handlar om inredningsbloggar och IG-konton som postar fjorton vita inredningsbilder om dagen. Det ofarliga. Eller hur man ska uttrycka det. Ytan.
   Så ni som skriver till mig och tror att jag är gjord av sten. Det är jag inte. Jag har bara mig. Och jag försöker vårda min insida så gott det går. För det smittar av sig på utsidan. Nej. Jag vill inte någon något ont, däremot vill jag att de problem vi har i vårt samhälle ska få den plats de förtjänar, just för att lösningen ska komma. För om vi inte pratar om det som är problem, hur ska vi då kunna lösa dem? Om vi inte låtsas om att de finns hur ska vi då komma tillrätta?

Med det sagt omfamnar jag mitt operfekta jag och hoppas att du också gör det. Med dig. Men även med mig.