Jag tränar inte hårt. Jag tränar inte tungt. Men jag tränar. Punkt. Lite så kan man väl säga. Och jag är i vissa lägen ganska rädd, eftersom jag har mycket känningar av mina gamla diskbråck, framför allt det som jag hade i svanskotan + inflammationen i min ischiasnerv i höger ben. Så det kanske låter mer än vad det är just nu. Men jag får så mycket pepp och cred av mina två pt, att jag skattar mig lycklig. Kanske också att det betyder mer när man tränar med någon som vet precis hur djävulskt ont en inflammerad ischiasnerv kan kännas. Jag kommer ihåg att jag vid något tillfälle bara grät hemma, överdoserade mitt morfin och bad att de skulle söva ner mig. Det är 12 år sedan ganska exakt. Men jag vet hur det var. Jag stod inte ut. Efteråt är det svårt att komma ihåg
exakt hur ont det gjorde. Förstås. Kroppens eget försvar. Däremot vet jag hur plågad jag var. Hur liten jag kände mig och hur jag aldrig trodde att jag skulle kunna varken gå eller träna. Eller göra yoga. Så hela min träning dessa år har också varit en revansch. Men inte så att jag slår mig för bröstet. Tvärtom. Jag försöker hålla en lägre profil egentligen. Men jag är samtidigt starkare än vad jag trott. I vissa delar av kroppen. Höfterna däremot är min svaga punkt och där det också gör mest ont när jag tränat. Jag rullar på foamrollern på gymmet. Jag gör det hemma. Jag kvider och övertalar mig själv. För jag vet att det gör gott. Efteråt. Jag vet att det gagnar. Men det hindrar inte att jag tycker det är svinjobbigt just när det pågår. Men rehabträningen fortsätter.
Å andra sidan. Vad är alternativet? Att inte röra mig? Att inte träna? Nej. Jag kämpar vidare. Men varken hårt eller tungt. Men jag gör. Just nu "bara" rehabträning.
Klokt med rehabträning :) bygga upp långsamt och säkert förhindrar bakslag , tror jag i alla fall. "Fort" kan många gånger bli "fel",...i alla fall i yogan...gäller all träning är jag säker på.
SvaraRaderaKram
Ja det långsamma är det jag behöver. Det som jag haft svårast för i mitt liv :) Kram!
RaderaDet är själva grejen, det där med alternativen. Man bara "måste" kämpa vidare. Och man stärks ju i det också.
SvaraRaderaDu har känt rätt med tröttheten. Den är ihärdig...Med mediciner och dessa konstanta läkarbesök, lungröntgen och reumatologer känns det som en evig dans i tråkigheter.
Så jag tog beslutet att fokusera på tillfrisknande och att underhålla psyket och kroppen på bästa sätt. Jag tar mig tillbaka, det är min övertygelse.
Rent krasst har jag varit med om värre saker i livet.
Det där ljuset du vet, jag tror på det.
Tack min vän för all din värme!!!
Kram!
Exakt."Bara" kämpa vidare. Och du, så klokt beslut av dig. Det är klart du kommer tillbaka. Ibland tar det lite tid, men du fixar det, jag är säker. Många varma kramar!
RaderaDet är ju helt rätt tänk. Att bara träna, hålla igång det. Behöver inte vara någon prestation i det. Bara hålla igång det.
SvaraRaderaJag har rullat på sån där foamroller några gånger. Gör sinnessjukt ont. Men ja, det kommer ju något gott ur det, tack och lov.
Ja precis. Jag är egentligen helt ointresserad av prestation, i yogan finns det ju inte och jag vill inte ha det i den här träningen heller. Men ibland är det lite svårt att komma undan. Men ja, jag tränar på och försöker att inte värdera att jag inte orkade lika mycket idag som i måndags...
RaderaOch ja, det gör sinnessjukt ont i början men redan nu är det bättre med foamrollern. Den blir min bästa vän kanske!
Ser att du använt mina ord hårt och tungt från min kommentar på förra inlägget. Tror att min hjärna just nu tänker all träning som hård och tung, vad säger det om mig? Hi hi, hoppas min ork kommer tillbaka framåt våren. Kram
SvaraRaderaHaha, ja, jag tänkte att jag kanske hade förmedlat att jag tränar hårt och tungt, vilket jag inte alls gör. Det var också klargörande för mig själv. Ja du, våren får dra med sig all energi som vi behöver. Kram!
Radera