Tur att vi är olika!

Igår kväll var jag på en slags föreläsning om hälsa och livsstil. Det var en ayurvedisk rådgivare och så hennes man som var medicinsk yogalärare, som höll i det hela. Eller höll och höll, de pratade liksom motvilligt. Nå. Jag hade bestämt mig för att åka dit med ett öppet sinne, att bara lyssna, inte döma. Och jag lyssnade. Jag ställde inte en enda fråga, för jag visste att jag skulle krångla till det för dem om jag frågade. Men när jag hör människor i Sverige prata om ayurveda som något mysigt. Som något som bara hjälper på ett mjukt sätt, ja då känner jag mig främmande. Jag känner att mina resor till Kerala för ayurvediska behandlingar sätter något helt annat på kartan. Behöver de båda utesluta varandra? Nej absolut inte. Men om vi vänder på steken. Om vi säger så här; I Indien kan man gå några helgkurser och så blir man medicinsk rådgivare, på samma sätt som man jobbar i Sverige. ÄH.... Skulle det vara rimligt? Skulle det vara så att man kan bli rådgivare för det som människor läser i fem år för att bli ayurvediska läkare i? Samma längd som vi har på vår egen läkarutbildning. Men kanske tänker jag fel?  Jag vet inte. Men det känns som en enorm förminskning av vad det hela handlar om. Att ta till sig hälsoråd är självklart bra, till exempel de som handlar om mat och sömn. Samtidigt så utgår ayurvedan från individen. Alltid. ALLTID. All tid. Så det är inte lika okomplicerat som det låter. Trots allt. Nå.
   Så var det dags för yogan. Ett pyttelitet utsnitt av den medicinska yogan som mannen undervisade i. Han började med att säga att yogan är ett apotek. Ett apotek för alla sjukdomar och problem som vi dras med. Han jämförde våra chakran med proppskåp, där energin inte når ut ibland så blir det problem. Då kan man få en kriya från apoteket och så botar man sig själv. Nä jag raljerar inte, det var så han sa. Och jag känner samma sak där. Förminskningen av det som pågår. När man säger att det inte är något magiskt eller komplicerat. För det är ju just det är. Både magiskt och komplicerat som jag ser det.

Och jag vet att olika former innehåller olika delar och att vissa delar betonas mer än andra osv i all oändlighet. Och nej, ingen form är bättre. Men jag kan bara känna tacksamhet över att ha hittat rätt direkt för min egen del. Hade jag aldrig yogat innan och så mött yogan på det här viset så hade jag vänt den ryggen direkt. Men jag håller i mig och tänker; tur att vi är olika!

På det önskar jag dig en skön helg!