torsdag 23 februari 2017

Varje dag

Jag sitter i min padmasana. Jag sitter i min parvatanasana. Och ja. Det känns. Det växlar precis varje dag. Vissa dagar kan jag knappt ta mig från mattan efteråt. Högerbenet är som hopdraget. Jag ligger alltid med benen mot väggen efter yogan. Eller ja, det är ju yoga också. Jag ligger med benen rakt upp. Jag ligger med benen i padmasana, på båda sidor förstås. Och där är det ju 10 gånger enklare att ligga eftersom inte höften får någon tyngd alls. Annars har jag börjat sätta min timer, jag sitter mer än tre gånger så lång tid mot när jag kom hem från Australien. Och ändå bara halva tiden till vart jag ska. Men det är både skönt och inte att använda en timer. Det rycker sönder lite att fixa med telefonen när jag sitter upprätt, när jag går framåt och när jag byter ben. Samtidigt är det skönt att slippa räkna andetagen när de blir många. Jag kan helt gå upp i andetaget. Höften är inte min största hang up längre. Det är mina händer. Att ha armarna raka och att ha händerna knäppta och vända rakt upp gör att jag har mitt största hinder just nu i mina händer. Det är inte klokt hur mycket det känns i handflatorna. Och insidan av knogarna eller vad jag ska kalla det för. Det drar och sticker överallt.
   Annars är jag gråtmild och vemodig idag. Känns som styrkan rinner mellan mina önskningar. Att jag fick ett bakslag med min ischias känns bara trist. Inget att hänge sig åt men samtidigt så segt. Och ute dånar solen. Retsamt. Jag vet att den här asanan den jobbar otroligt mycket på djupet. Både kroppsligt och själsligt. Mer än många andra asanas. För mig är det så. Så ja, ingen slump att jag har fått den. Och jag vet att jag inom överskådlig framtid sitter i den. Så det är inget problem. Och jag gör den. Varje dag som jag ska. Och ingen vet hur långt den tar mig. Det är spännande när jag kan titta tillbaka på 3,5 månader av padmasana. Jag både ser och känner en stor förändring i min kropp. Och samtidigt drar jag mig lite just nu, annat kommer till ytan. Som det brukar. Bara stanna. Tålmodigt.

Varje andetag en evighet.

4 kommentarer:

  1. Vi är fler som jobbar på djupet i vår yoga nu och som det känns... Fast jag tänker att framåt sommaren så flyger vi ut som fjärilar ur våra kokonger och strålar som aldrig förr. Kram♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa så fint. Som fjärilar fladdrar vi runt. Kram kram ♥

      Radera
  2. Tycker SÅ om Ulrikas ord här ovan ♥ Och jag kan bara hålla med.
    Tycker också om dina tankar, känslor och ord kring din yoga idag - både igenkänning och nyfikenhet som väcks.
    Kram!

    SvaraRadera