Släkten är värst

Igår kväll kom jag hem sådär nästan överdrivet glad. Jag kände att inget tynger mig. Kanske ska man inte vara för glad. I brevlådan låg ett handskrivet brev med en slängig handstil, någon jag inte kände igen. Det var från en kusin till mig. En kusin jag inte skulle kunna känna igen om jag mötte henne någonstans. Hon bor i Lund och jag har absolut inget minne av henne. Eftersom min mamma växte upp som ensambarn, hennes syster dog när de var små så har liksom hela släkten handlat om pappas sida. Pappa var den sista i raden av 12 barn. Tolv barn! Jag kan inte föreställa mig farmors utslitna kropp som födde alla dessa barn. Ett barn dog men de var sex bröder, sex systrar. Och pappa kände sig aldrig hemma i den där stora familjen. Han kände sig fel och missförstådd och när de alla var vuxna så blev de dessutom osams rent politiskt. Pappa var väldigt röd och hans bröder framför allt, var väldigt blå. Sedan har alla självklart sin egen bild av de historier jag tagit del av och kanske låg sanningen någon annanstans än vad vi fick till livs. Men på de få släktträffar jag varit med på har jag känt mig obekväm. Alla begravningar jag varit på har stärkt mig i min uppfattning att mina kusiner har velat ha kvar de gamla konflikterna. Att bara för att våra föräldrar inte drog jämt så skulle liksom inte vi heller göra det. Och alla har varit rörande överens om att min pappa var jobbig. Han hade fel åsikter rent politiskt, han var för uppkäftig, han var för engagerad, han var till och med för snygg. Alltid för mycket av något.
   När jag blev vuxen själv och tog itu med mina egna olika relationer och framför allt mina sorgbearbetningar av mina nära så insåg jag med övertydlig klarhet att jag är bara jag, jag är inte mina föräldrar. Har aldrig varit. Det kan tyckas självklart men hur ofta har vi koll på saker vi säger, om de kommer från någon annan egentligen? Hur ofta vet vi när vi imiterar våra första förebilder? Jag tror inte att man har det klart för sig om man inte bearbetat allt. Men det är min åsikt förstås. Jag tror alla skulle må bra av att hantera sitt känsloliv i terapi eller stödjande samtal.
   Nå jag får ett brev som innehåller ett gammalt brev från min pappa. Ett brev som han skrev när han inte mådde bra. Till sin syster. Som hon av någon anledning hade sparat och nu när hon inte lever så hittar hennes dotter det, min kusin. Hon skickar då brevet till mig. Det var som att få en snyting. En uppercut i veka livet. Varför hon skickade det känns helt rubbat. Vad ska jag göra med det? Tröska om hans tillkortakommanden eller olyckor? Jag blir ledsen. Hon menade säkert väl. Men ibland skulle jag önska att människor funderade ett varv till. Nä. Släkten är verkligen värst. De där människorna som kan vara svåra att välja bort.

Är det någon som känner igen sig?