fredag 3 februari 2017

Släkten är värst

Igår kväll kom jag hem sådär nästan överdrivet glad. Jag kände att inget tynger mig. Kanske ska man inte vara för glad. I brevlådan låg ett handskrivet brev med en slängig handstil, någon jag inte kände igen. Det var från en kusin till mig. En kusin jag inte skulle kunna känna igen om jag mötte henne någonstans. Hon bor i Lund och jag har absolut inget minne av henne. Eftersom min mamma växte upp som ensambarn, hennes syster dog när de var små så har liksom hela släkten handlat om pappas sida. Pappa var den sista i raden av 12 barn. Tolv barn! Jag kan inte föreställa mig farmors utslitna kropp som födde alla dessa barn. Ett barn dog men de var sex bröder, sex systrar. Och pappa kände sig aldrig hemma i den där stora familjen. Han kände sig fel och missförstådd och när de alla var vuxna så blev de dessutom osams rent politiskt. Pappa var väldigt röd och hans bröder framför allt, var väldigt blå. Sedan har alla självklart sin egen bild av de historier jag tagit del av och kanske låg sanningen någon annanstans än vad vi fick till livs. Men på de få släktträffar jag varit med på har jag känt mig obekväm. Alla begravningar jag varit på har stärkt mig i min uppfattning att mina kusiner har velat ha kvar de gamla konflikterna. Att bara för att våra föräldrar inte drog jämt så skulle liksom inte vi heller göra det. Och alla har varit rörande överens om att min pappa var jobbig. Han hade fel åsikter rent politiskt, han var för uppkäftig, han var för engagerad, han var till och med för snygg. Alltid för mycket av något.
   När jag blev vuxen själv och tog itu med mina egna olika relationer och framför allt mina sorgbearbetningar av mina nära så insåg jag med övertydlig klarhet att jag är bara jag, jag är inte mina föräldrar. Har aldrig varit. Det kan tyckas självklart men hur ofta har vi koll på saker vi säger, om de kommer från någon annan egentligen? Hur ofta vet vi när vi imiterar våra första förebilder? Jag tror inte att man har det klart för sig om man inte bearbetat allt. Men det är min åsikt förstås. Jag tror alla skulle må bra av att hantera sitt känsloliv i terapi eller stödjande samtal.
   Nå jag får ett brev som innehåller ett gammalt brev från min pappa. Ett brev som han skrev när han inte mådde bra. Till sin syster. Som hon av någon anledning hade sparat och nu när hon inte lever så hittar hennes dotter det, min kusin. Hon skickar då brevet till mig. Det var som att få en snyting. En uppercut i veka livet. Varför hon skickade det känns helt rubbat. Vad ska jag göra med det? Tröska om hans tillkortakommanden eller olyckor? Jag blir ledsen. Hon menade säkert väl. Men ibland skulle jag önska att människor funderade ett varv till. Nä. Släkten är verkligen värst. De där människorna som kan vara svåra att välja bort.

Är det någon som känner igen sig?

14 kommentarer:

  1. Ja Annika jag känner igen mej!! Alltför väl. Men jag tror alla har någon typ av trassel i sin släkt. Även de som inte säjer det! Håll ut! Kram
    Anneli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det tror jag också. Av alla människor jag mött i både yoga, sorgbearbetning och samtal så har jag förstått hur mycket skit rent ut sagt som finns i släkter och familjer. Kram och tack!

      Radera
  2. Hålla på att gräva leder inte till något, tänker jag. Kom fram till det när min systerdotter ville veta alla detaljer om relationerna mellan mina föräldrar och min syster. Jag kan bara ge min sida. Dessutom är den färgad av allt möjligt. Som tur är alla gamla brev och skit försvunna, de ger inte heller en hel bild. Kan bara göra ont. Skickar massor av kramar och släpp det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att bearbeta är en sak, men det väljer man ju själv. Jaha du här var det ju ett brev som inte hade försvunnit :) Ja jag har släppt det. Det lättade bara jag skrev om det, tänkte också att jag är nog inte ensam om det hela. Tar emot alla kramar och skickar många tillbaka!

      Radera
  3. Men herregud, vilken andefattig människa!! Så skönt att man inte behöver bry sig om s.k. släktband, de är inga band, bara föreställningar om att man skulle höra ihop. Man hör ihop med de man vill, vi är fria att bygga varma, innerliga, närande relationer som stärker oss genom livet. Bygga minnen med de som bryr sig om en alldeles på riktigt. Var inte ledsen Annika även om det blir en första känsla, du är dig själv med alla starka, kloka insikter, du är en varm själ som delar med dig av insikter, men utan vilja att skada. Det är stort!!
    Jag har, som de flesta, också människor i historien som inte "säger mig" något, hyser inga varma känslor ens en gång för somliga och har inte ett uns dåligt samvete för det. (de är mig inga särskilt närstående)
    Och by the way - så fin din blogg är med ny header!! Även om bilderna på dig var jättefina så kan det vara roligt att ändra lite. Hoppas du får en varm och fin helg, kramar till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja så kan man nog beskriva henne. Jag är inte ledsen längre, idag snarare häpen. Men det sved ordentligt när jag fick brevet.

      Tack, jag är jättenöjd med min nya header. Min man tog bilden i Melbourne, en av kvällarna som var sådär magiska på vår resa. Plötsligt så gjorde någon en yogamove! Jag var så trött på bilderna på mig själv! Stor kram och jag älskar dina fantastiska kommentarer!

      Radera
  4. Känner absolut igen och känner igen det du beskriver om din pappa också, det att känna sig som en outsider - inte utstött, men liksom ändå utanför. Annorlunda. Tagit tid att hitta till den plats i mej där jag kan vara okej med att inte vara hemma i min egen släkt, och delvis också familj. Glad ändå att det inte är några stridigheter och att hårt står mot hårt, så att säga.
    Kram på dej och hoppas de tunga, häpna känslorna fått lägga sig nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja den har lagt sig, men jag är fortfarande häpen över att hon skickade det. Samtidigt väckte det mycket i mig, som jag trodde jag var klar med. Kanske bra men det var tungt här i två dagar. Men lättare idag. Inte lätt när man inte känner sig hemma. Tänk om min pappa hade haft yogan och inte bara den fysiska träningen. Kram kram

      Radera
  5. Märkligt sätt att inte först fråga dig om du är intresserad av att läsa brevet, med tanke på innehållet....vi får väl tro att hen är en mycket tanklös person och att det inte var av illvilja hen skickade det...om det var så då är det hens karma och har ju inget med dig att göra
    Kraaaaam
    Annelie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej ingen illvilja, bara total ignorans för vad andra kan känna. I den långa mailväxlingen som följde så visade det sig att hon ville att jag skulle känna sympati för hennes mamma... Ibland är det svårt att hänga med i andras tankevindlingar. Karma ja, förmodligen! Kram kram

      Radera
  6. hahaha, ja var ska jag börja? Hela vår släkt är full med ouppklarade konflikter. Mammas bror vägrade prata med henne, min pappa vägrade prata med sin bror, jag och min syster har inte haft nån kontakt på snart sju år... Håhåjaja, nåt sorts jäkla karma känns det som. Och genom hela min uppväxt var det bråk o trassel mellan de vuxna, alla jular var ett helvete. Mina kusiner skulle jag inte komma på tanken att varken ha eller ta kontakt med. Varför då, liksom? Bara för att man delar några droppar blod... Ibland har det känts tråkigt för våra barns skull att vi har så lite kontakt med släkten. Min sambos syskon bor ju i England och de har också ganska rutten kontakt. Men våra barn har alltid sagt att de tycker det är skönt att det bara är vi fyra på jularna, att det aldrig är några stora födelsedagsfester osv, för de har så många kompisar som får lida sig igenom släktkalas där alla i princip hatar varandra. Jag tycker att det är bättre att man hittar sin egen släkt, sin egen familj i livet i form av ett fåtal nära, goda vänner som får vara ens systrar, bröder och kusiner.
    Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Carina, så otroligt skönt att läsa din kommentar! Du är så ärlig och det är väl det här jag känner att vi alla har saker kring släkten som man sällan pratar om. För att det är lite skuldbelagt ibland och för att man ibland tror att "alla andra" har det så mycket bättre. Vi är ju också "bara" vi och har satsat på goda vänner och det har ju varit självvalt och känts väldigt bra. Stor kram!

      Radera
  7. Svåra att välja bort, men när man väl gör det så är det en stor lättnad.
    Dom där blodsbanden betyder inget om inte kärleken och kraften finns bakom.
    Som tur är behöver vi inte hålla fast vid det gamla och "som sig bör",
    det ger mera att släppa det fritt och låta själen andas.

    Förstår att du blev ledsen. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej blodsbanden betyder ingenting när det inte finns värme eller kärlek bakom. Och idag är det ju inte lika kravfyllt med släkten. Tack för dina ord! Kram

      Radera