Släptrött

Så vänder det igen. Och jag kravlar längs den ändlösa uppförsbacken. I vad jag än gör. Jag förmår inte skriva. Jag vandrar i cirklar innan jag gör min yoga. Jag vill absolut inte träna hårt fysiskt. Försöker hela tiden hitta undanflykter. Men jag gör. Jag gör. Punkt. Och det spelar just nu ingen roll att jag vet att det vänder, för när motståndet ska tuggas igenom bit för bit så blir det inte mycket energi kvar. Till resten av livet. Jag gör min yoga. Det är alltid nummer ett, kommer alltid att vara. Men sen. Jag bokar fler tider med min pt, bara för att inte komma undan. Visst känner jag styrkan i ryggen redan och axlarna och rotator cuffarna har hittats. Men ändå. Gäsp. Gäsp. Gäsp. Och ute faller snön igen, som i Mumindalen. Ja det är vackert. Ja, jag måste skotta. Det är som det är. Idag känner jag mig tung och släptrött, som en av ungarna sa när hon var liten.  Men jag sover, inget att säga där. Som i en bottenlös brunn. Djupare än djupt. Och ändå skaver det i mig. Kan det redan vara vårkliet som satt igång? Trots snöfallet?
   Det märkliga är att när jag känner mig så här tung och omotiverad så planerar jag in massor att göra, som en slags kompensation. Vet inte vad som är bäst. Kanske är det bästa att bara vara. Sitta och stirra? Nä. Jag hör ju själv hur det låter. Jag behöver energi. Trots många minuter i padmasana så fattas det mig något.  Eller kanske just på grund av att jag sitter så länge. Nå. Jag traskar vidare.

Känner du av vårtröttheten? Eller är du pigg av nysnön?