Av längtan till dig

Jag skrev om Anna här. Och idag var hon och hennes familj med på Malou von Sivers Efter tio-program! Jag är så tagen av vackra Anna. Hennes insida är lika vacker som hennes utsida. Åh vad jag tycker om henne. Och tänk vilken kamp de har fått föra för att få assistans till sin hjärnskadade son. Jag hoppas riktigt många köper hennes bok. Och att många människor förstår lite mer av vidden av att ha ett barn som alltid kommer att behöva ha tillsyn. Det är svårt att ta in. Svårt också att de får kämpa mot Försäkringskassan för att få hjälp. Vart tar allas medkänsla, ansvar och hjärtan vägen? Har du tid, kolla på klippet här.

http://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio?video_id=3767072

Jag kan inte heller låta bli att bli imponerad av Annas andra barn som poängterar att de lärt sig så mycket om livet av att ha Theo som lillebror. Och att det verkligen inte varit lätt alla gånger. Ärlighet och rakhet när den berör som mest!

Medicinsk yoga

I morse när jag kände allt strömma genom mitt högra ben i min padmasana, hellotus och jag bara andas för att stå ut. Andas andas andas. Då tänker jag, medicinsk yoga - va tusan, all yoga är ju medicinsk. Egentligen. Jag gör ju mina rörelser, som min medicin och min läkning för just det som hindrar mig. Och får annat längs vägen. Men säg mig den människa som inte behöver vissa asanas för sin egen fysiska kropp. Säg mig den som är utan obalanser, skev energi eller hinder. Jag tror att leva är att råka ut för alla olika sorters känslor och problem och glädjeämnen. Fast i olika ordning. Men ingen kommer liksom undan. Det är trösten. Det är det tuffa att ta in. Men samtidigt så finns det hjälp. Andning och tankar. Men ibland behövs lite mer. Som jag har fått och jag insåg i morse att jag suttit i tre månader i denna enda asana. Som tar mig så långt. Som gör sjukt ont på ena sidan. Men bara just då. Efteråt har jag svårt att helt enkelt räta på benen, det tar en stund och sedan när jag legat med benen mot väggen så har det rätat ut sig, jag känner mig lite bättre. Varje dag. Det är nästintill magiskt. Eller medicinskt om man vill. Så den där Göran Boll var en smart man som döpte just sitt utsnitt av KY till Medicinsk yoga. För det låter lite mer västerländskt och pålitligt eller hur? Samtidigt som jag i min egen practice kan se att alla mina yoga kriyor, sadhanas har varit just - medicinska. Och väldigt anpassat för mig. Det är mäktigt. Det är coolt. Kräver en stor mängd kunskap. Så jag fortsätter. Jag läker mig själv.

Som jag ser det är egentligen all yoga medicinsk. A L L Y O G A.

Skrivlust och spontanitet

Efter mitt möte i torsdags med min redaktör har jag strukit, skrivit om och skrivit till. Det har lossnat! Annars har jag bara gjort min yoga, knappt stuckit ut näsan utanför dörren. Vädret har varit grått grått grått. Jag låter bli att försöka gå promenader på is med lera runtomkring. Det får vara så ibland helt enkelt. Och igår fick jag spontanbesök av en vän som kom och fikade lite. Tänkte på hur sällan det är spontanbesök i mitt liv nu för tiden. Förr gick man bara hem till varandra. Nu ska det planeras och planeras. Hursom, det är lättare när någon bara knackar på. Jag gick som vanligt runt med yogakläder och hår som stod rakt upp. Men det var skönt att ses lite kravlöst. Och idag har vi gjort ett spontanbesök hos några andra vänner. Skönt! Samma där. De gick runt i myskläder och vi fick en lång pratstund.

Framöver ska jag ägna mig lite mer åt spontanbesök. Det blir så mycket enklare! Gillar du spontanbesök?

Gott Nytt År!

Idag den 28 januari går vi in i ett nytt år, tecknet Fire Rooster, enligt det kinesiska horoskopet. Lite på kul lite på allvar delar jag delar av en text från http://www.sunsigns.org

"The Chinese New Year 2017 is the Year of the Red Fire Rooster. This Year of the Rooster is ruled by the fire element and it is a Yin year. This is the time to be spent in solitude and harmony with friends and family.

As the element for the Chinese year 2017 is RED, do not use red in your clothes and accessories. Red colored stones like ruby, garnet and pink topaz too are better avoided. Instead, use colors that will complement the red and fire element. Earth colored items like brown or yellow are most suitable for all the 12 Chinese zodiac signs in 2017.

According to Chinese astrology, the Rooster years are known to be filled with integrity and efficiency. Hard work is the key to achieving success in this Chinese New Year. The Chinese New Year 2017 predictions suggest that this year can beneficial in your career and financial investments. But time your business ventures well if you want to take advantage of the most profitable periods. Also try alternative healing therapies to keep stress at bay so that you can use your potential to the maximum. Do not complicate things by over thinking and analyzing too much."

 

Bilden har jag lånat av en Shadowyogalärare och vän Caterina Hadjilias

Skratt. Intuition. Synkronisering.

Jag har så många gånger skrivit om den utmanande och tuffa vägen det är att faktiskt göra sin yoga dag ut och dag in och hålla sig till sin egen yoga. Inte snurra runt. Inte släppa. Bara stanna. Vad följer då på att stanna? Glädjen. Euforin. Det som helar, läker och stärker. Som jag ser det är det två sidor av samma mynt. För finns inte det ena, ja då finns inte det andra. Utveckling kräver. Och utveckling ger. I den ordningen. Kanske är det därför vi lättare släpper taget om yogan ibland, för att det tuffa kommer först. Ja kanske inte allra först, när man är ny och allt känns spännande, nytt och ogjort. Men sedan. När utmaningarna kommer. Och så hindren som vi klär i  tidsbrist, ork och annat. Som i alla fall jag hängt upp mig på. Men i ur- och skuryogan så följer det andra. Alltid. Men kanske inte så greppbart alla gånger.
   Jag har ju nämnt Simon Krohns bok Närmare något, flera gånger för jag är så glad att han skriver om det andra. Det som jag själv försöker sätta ord på. Det mystiska. Det som helt enkelt är magiskt eller vad man vill använda för ord. När kommunikationen rakt in blir just rak. När det inte finns några kurvor, slingrande delar utan det är som en rak motorväg in i hjärtat. Och så intuitionen. Och så skrattet. Och så synkroniseringen.
   Jag har varit en person som skrattat otroligt mycket i mitt liv, helt enkelt för att jag tycker att mycket varit roligt. Jag har ibland skrattat motvilligt, när jag egentligen inte tyckt det varit passande eller att situationen krävt mer allvar men ändå har det ryckt i mig. Skrattet. Och ja, jag skrattar på kvällarna, nästan varje kväll somnar jag med ett gapflabb. Har gjort i snart ett år. Är inte det helt a m a z i n g?
   Det andra som jag märker är av mer och mer är att synkroniseringen är så närvarande. Kanske har den alltid varit det, utan att jag ens märkt den. Att jag igår satt och tänkte på en person som jag träffade på en skrivarkurs för snart två år sedan. Hur Elisabeth, vår kursledare och min redaktör och skrivcoach, plötsligt vände sig till henne på kursen och sa - Du kanske har någon text du vill läsa? Det var allra sista dagen, allra sista momentet. Och hon svarade dröjande; - Nej, men du kanske kan läsa den? till Elisabeth. Som läste. Och där satt vi alla med gåshud på armarna och ögonen överfulla av tårar. Det var en så smärtsamt vacker text om att ha ett funktionshindrat barn att jag inte fann ord. Hela rummet blev så känslosamt och vi var alla starkt berörda.
   På just henne tänkte jag när jag satt på bussen igår till Stockholm för att träffa Elisabeth, för hjälp med min andra bok. Jag tänkte och funderade, kom inte ens ihåg hennes namn. Och så har vi vår eftermiddag. Och från ingenstans börjar Elisabeth prata om henne. Som jag hade tänkt på. Och säger; - Vet du, det blev en bok. Den kom i höstas.
   Och nu har jag just klickat hem den. Och kanske tycker du inte att det är så märkvärdigt att vi kom att prata om Anna. Men det är det, för jag hade en önskan om att få veta hur det hade gått dels med boken, dels få veta mer om den underbara människan jag träffade och som berörde mig, oss alla, så varmt. Jag lägger ut en liten bild och en liten text om min skrivcoach i sociala medier och då finns hon där. Och kommenterar och så hittar vi varandra för sedan följde en lång tråd på messenger. Jag fick min önskan uppfylld. Tack och namasté.

Allt är inte dunder och brak i synkroniseringen, men den finns. Det är så vackert! Och jag både hör och ser saker dagligen som hänger ihop på olika vis. Jag är säker på att yogan öppnat mina ögon, öppnat kanalen till skrattet på vid gavel och till en klarare intuition. 

Vill önska dig en skön helg med mycket skratt och synkronisering :)

Att leva som man lär

Finns det något svårare än att leva som man lär? Jag menar att verkligen göra det. Det är så lätt att tycka saker. Det är så lätt att ha åsikter om allt mellan himmel och jord. Eller kanske bara åsikter om det som känns rätt och riktigt för en själv. Men åsikter har vi. Vare sig vi uttalar dem eller inte. Det kommer man inte undan. Sedan är det vissa som är viktigare förstås.
   Jag har skrivit många gånger om att jag har svårt för den ensidiga bilden av yogautövare. De bilder som finns i flöden och i yogatidningar. Kanske framför allt i yogatidningar. Utöver all reklam som finns i dessa produkter. Att vi ser vita smala människor som utövar yoga. Och oftast någon slags akrobatisk variant. Jag vill stävja det. Eller jag vill visa andra också. För mig känns det viktigt att det finns bilder på alla former av både yoga, kroppar och i alla färger.
   Så blev jag fotograferad för ett reportage som kommer i vår någon gång för en veckotidning. Och de ville förutom porträtt och hemmabilder ha några bilder på yogapositioner. Jag övervägde länge med mig själv. Vill jag vara med? Ja jag vill ju föra ut min varsamhetsmission kring yogan. Men det finns ju övningar som inte är komplicerade att utföra men som gör gott. Så jag sa ja. Och det var min man som fotograferade. Inget krångligt. Jag är ju van på det sättet att bli avbildad. Men när jag såg bilderna. När jag ser min lilla bullmage, stora bröst och att jag inte har en platt core. Då hände något. Jag har ju undervisat i många år och har verkligen inget problem i yogasalen med detta. Men. Ska jag verkligen se ut sådär på bild? Ska ja låta andra titta på min kropp, även om jag har yogakläder och även om jag inte gör min egen hjärtinnerliga yoga på bilderna? Ja. Där kom chansen att få leva som jag lär. För om jag inte vågar visa min kropp men tycker att alla former ska få finnas, hur blir det då? Så ja. Jag är helt oretuscherad och jag erövrar en liten liten liten bit av en yogabild som är alltför dominerande idag. Jag får inte publicera någon bild innan de går i tryck men sedan lovar jag att jag ska visa mig även här.

Bara att tugga i sig. Alla former måste få finnas. Yogan är till för alla. ALLA.

Svaren kommer

Vid min avslappning efter yogan igår så kom det till mig. Vad jag ska syssla med framöver. Jag har funderat och sedan släppt det. Låtit det vara. Jobbar ju med min bok men tänker annat också. Hela dagen igår kände jag mig låg. Solen sken inbjudande även om den också avslöjade nordeuropas smutsigaste fönster. Nå. Jag gick inte ut. Vi diskuterade mycket här hemma. Hela eftermiddagen faktiskt. Hur ser livet ut? Hur ser det här året ut? Hur ser sommaren ut?
    När man är sin egen så måste man verkligen planera långt fram ibland. Samtidigt som man är friare än om man är anställd. Man behöver ha planer och tänka hela vägen. Så vi vände och vred. Och så kom ett telefonsamtal just där och då från en vän till min man. Och vi fick ett uppdrag! Tillsammans. Jag hade uttalat högt och ljudligt saker hela dagen vad jag ville och så kom svaret. Men som vanligt vänner, inte som jag hade tänkt det! Mer som jahaja, ja så kan det ju bli, så kan vi ju göra. Så rätades det mesta ut även om det inte blev spikat så har vi något att jobba för och mot. Kanske är jag kryptisk, men jag skriver längre fram.
  
Än en gång visade det sig. När jag väntar in, då kommer svaren. Oftare och oftare.

Tvekande

Oron. Jag vill skriva om oron. Eller jag känner att jag behöver skriva om den. Ibland har jag skämtat om att jag är född orolig. Och det kanske ligger någon sanning i det? Jag föddes ju blå och förlossningspersonalen trodde inte att jag skulle överleva. Jag kom alltså till livet med ett liksom tvekande steg. Och den där tvekan kan jag känna av ibland. Inte så att jag inte vill leva, tvärtom jag vill leva så det sjunger i bröstet. Men utan oron. Men den följer. Långa perioder har den varit tyst. Men att först hitta sitt livs kärlek och sedan få barn var som att bjuda in den med stora versaler i mig. För samtidigt dog de tre viktigaste människorna i mitt liv, min mormor, pappa och mamma. Så jag brottade ned den. Jag gick i terapi. Och jag utmanade mig själv hela tiden i att låta min barn visa vägen. Släppa taget om det som de ville prova. Låta dem vara så våghalsiga som de varit. Klättrat. Ramlat. Slagit sig. Upp igen. Cyklat fort. Mina ungar har spelat fotboll, handboll, hockey, innebandy. Utövat karate och yoga. Lekt i skogen. De har omväxlande gjort illa sig som att bryta armen två gånger, slagit upp ögonbryn och alltid haft blåmärken på kroppen och i pannan, en har blivit påkörd och fått en rejäl hjärnskakning. Stukat fötter och brutit lillfingret. De har förstås kastat sig ut från 10 meter i ett turkiskt hav. Slängt sig i iskallt hav i Stockholms skärgård. Och inte bara en gång utan typ hundra gånger om, när de sedan hittade de hisnande djupa kalkbrotten här hemmavid att bada i och framför allt dyka i. Så jag tror jag hanterat oron i mig själv och inte spillt ut den över dem. Men ibland har den ätit ett litet hål i magen. Svidande. Så jag inte kunnat sova. Så jag har tänkt hundratusen tankar för mycket. Så hittade jag yogan och stillade ned. Men inte allt. Så hittade jag sorgbearbetningen och jobbade mig igenom mina relationer. Läkte och blev sams inuti.
   Och så hände allt på mitt jobb och oron drog igång igen. Jag blev inte bara ledsen utan också väldigt trött på mig själv. Nu har jag förhoppningsvis släppt den så mycket jag kan. Igen. Men har ändå funderat över mig själv och varför liksom. Så hör jag Leif GW Persson säga på tv; - Om man inte varit helt trygg som barn så finns oron där. Det är ingen sjukdom. Men den tar liksom inte slut för man fick inte den där grundtryggheten. Det är ju inga enorma insikter. Men just där och då när han säger det så känner jag klangbotten i mig själv. Jamen ja! Jag föddes tvekande och halvdöd. Mina föräldrar förmådde inte ge mig det jag behövde i form av den kravlösa kärleken. Så är det konstigt att oron fick fäste? Nej. Jag har skapat min egen grundtrygghet. Och när den skakas så ramlar det gamla beteendet in. Men det betyder inte att jag måste stanna i den heller. För det är inte heller ett tillstånd som jag vill vara i för den tjänar verkligen inget till. Finns det en lösning - varför oroa sig? Och finns det ingen lösning - varför oroa sig? Ja. Som sagt lättare sagt än gjort. Men jag har ett mantra jag upprepar konstant när jag behöver det. Min lilla medicin. Det ordnar sig. Allt ordnar sig. Till det bästa. Som det ska. Önskar dig en skön helg. Utan oro. Det tänker jag ha.

Har du något mantra som du upprepar? Eller du kanske aldrig oroar dig?

Njutningen

Ländryggen ler. Min ryggrad böljar skönt efter händerna som rör den, händerna som är smala och lite rynkiga men starka. Axlar och höftleder har en rundad mjukhet jag aldrig känt tidigare. Fnisset på bröstkorgen när den varma indiska oljan flyter ned mot halsen och örsnibbarna blir mjukt gnuggade.
   Jag har varit på abhyyanga idag. Oljemassage enligt ayurveda. Ingen behandling i regelrätt mening. Snarare som en smekning. Som mjukt och skönt. Tvärtemot hårt och kantigt som jag upplevt en del av massage-behandlingar jag varit på i mitt liv tidigare.
   Jag kör söderut längs Närke-slätten. Dimman flyter runt och vindkraftverken syns knappt förrän man är riktigt nära. Det är disigt, halt och isigt. Och jag är förväntansfull när jag kliver in i det lilla röda huset där jag varit så många gånger. Birgitta har tänt kaminen och det är riktigt varmt när jag klär av mig. Sätter fötterna på en värmedyna och har ett stort lakan på mig när hon börjar massera mitt huvud. Jag är närvarande. Mer än jag någonsin varit tidigare hos henne. Förr ramlade jag in, lätt stressad och med tidsbrist i kroppen. Då var massagen som ett första förband, en kompress på ett sår, ett bandage mot det som skavde. Nu är det något helt annat. Jag följer med och uppfattar rörelserna som helt nya. Fast de inte är det. Förr försvann jag direkt i tankar. Nu är jag där. Doften från oljan får mig att återigen längta till Indien men kaminens sprakande och hennes mjuka rörelser gör att jag stannar där jag är. Även i tanken.
   Och kroppen njuter. Jag kan verkligen inte säga något annat. Den vill det här. Så tydligt är det. Det är som en kommunikation i mig under flera timmar som jag tillbringar på massagebänken. Nacken får allt den behöver. Framsidan, baksidan och så framsidan igen innan hon sveper om mig ett stort täcke och lämnar rummet när hon sätter på klassisk musik. Då somnar jag. Då. Och jag sover så djupt att jag tror att jag är hemma när jag vaknar. När hon kommer tillbaka får jag en kopp vata-te som är lite sött och jag känner mig som jag sovit ett dygn. Helt utvilad. Skarp i tanken men mjukare än någonsin i kroppen. Vilken magi. Och att jag tog det här skitåret. För nu är jag vid något helt annat. Nu gör jag faktiskt just det jag vill. När jag vill. Det sjunker in i mig allt eftersom. Så här smakar frihet. Så här smakar njutning. Så här smakar det när jag lyssnat inåt och lägger mina pengar på att regelbundet bli omhändertagen på detta varma mjuka sätt.

Sitter och njuter av min Indiendoftande kropp men vet att jag måste duscha innan kvällen, håret är som ett fågelbo!

Inga onödiga moment

Jag gör en chalana innan min yoga, en slags uppvärmning. Det handlar om att jag står och cirklar alla leder. Det sätter igång lymfan och all vätska i kroppen. Det går att göra den sittande också, men man kommer åt mer när man står, även om jag sedan gör min sadhana sittande. Efter min practice så avslutas den med nästan samma chalana plus med olika massageinslag på hela kroppen. Jag har aldrig känt att den haft någon funktion, den sista chalanan. Har liksom känt att varför göra samma sak en gång till när jag är "klar"? Jag har slarvat med den hemma men alltid gjort den när jag varit på kurs. Förstås. Hursomhelst har jag nu gjort den varje morgon efter min practice och då inser jag varför den ska göras. Det är som något avslutas i kroppen och som jag är redo för dagen när den är gjord. Den låter sig inte beskrivas bättre än så. Kommer ihåg att där jag undervisade och började min yogaresa var det flera instruktörer som ifrågasatte den här "nedvarvningen" och till och med vägrade göra den för att de inte förstod den. Jag var benägen att hålla med i momentet att inte förstå. Men allt eftersom jag traskar vidare så vet jag ju att det är mycket som flyger ovanför mitt huvud och som jag helt enkelt inte begripit. Och som vanligt handlar det om att man måste göra. Kontinuerligt. För att förstå. Och nu får jag glimtar av något annat när jag gör min avslutande chalana. Jag känner annat i mina ben och i hela mig. Det är helt enkelt skönt. Det är behagligt och när jag andas ut med ett hårt och kort andetag så släpper jag det som varit i den stunden och gör mig redo. Smart. Fiffigt. Bygger på kunskap som bygger på att göra. Återigen practice, practice, practice. Bara böja våra huvuden för att inse att inga moment är onödiga. Allt fyller en funktion, även när vi inte förstår den. Jag ler i hela kroppen efter min morgonyoga. Jamen så här är det ju tänkt att det ska vara.

Kan du underordna dig moment som du egentligen tror är onödiga?

Kärlek

Vilken respons! Vilken massiv matta av kärlek jag fått efter mitt blogginlägg. Jag är glad, häpen och lite rörd. Alla fina kommentarer. Telefonsamtal, sms och meddelanden. Jag är inte ensam, så enkelt är det. Tack från djupet av mitt hjärta. Och låt oss fortsätta visa oss i all vår oflashighet (tack Marie för det ordet!). Det är ju så vi vet om att vi är lika och att många av oss är helt utmattade av både informationsflöden men också av ytligheten och allt annat skit uppriktigt sagt som skrivs, visas och sägs i yogans namn.

Och som det blir när man rensat ut, både tårkanaler, tankar och irritation - ja då kommer annat i ljuset. Och yogan idag utlöste för första gången på väldigt länge, ingen känslostorm. Den bara var där. Inte skön. Men ändå något jag tog mig igenom. Vi har tittat lite på tekniken i padmasana, man måste helt enkelt vrida sin höft ordentligt, jag har aldrig riktigt förstått det tidigare men min man snappade upp det från en film vi såg på från mr Iyengar och då tändes ljuset för oss. Nu är jag så grundad jag kan vara med benen i golvet på båda sidor och fötterna mycket högre upp. Men den är fortfarande inte någon dans direkt men vad gör det?

Och så det stora glädjeämnet för oss här hemma. Vi har köpt ett litet hus. Ett litet stockhus, helt omodernt utan el och vatten. Men med ostört läge, vid en vacker skog och en inbjudande sjö. Ren kärlek helt enkelt. Igår var vi där och tittade oss runt omkring. Drack kaffe på verandan och försökte förstå att huset är vårt nu. Det är en dröm vi haft väldigt länge, av och till har vi pratat om det genom åren, att ha ett ostört ställe nära vatten och skog. Och så kom det här huset till oss. Jag kan inte säga det annorlunda för det är precis vad som hände. Genom kringelkrokar och olika kontakter så hörde ägarna av sig till oss (!) och frågade om vi var intresserade att köpa. Glada är bara förnamnet. Vi trodde aldrig vi skulle ha råd till något sådant, men ägarna var mer intresserade av att sälja till någon som verkligen ville ha stället för dess egen skull, än för pengarna...
   Det är en del att göra, rensa ut grejor vi inte behöver, röja helt enkelt och så måla lite. Men åh vad jag är lycklig över det här stället. Jag kunde inte sova igår för allt som rumlat runt den här helgen. Att vi har en till egen plats. Känner mig lite bortskämd.

Barn, barnbarn, hundar och kära vänner är mer än välkomna!

Den skrämmande yogan

Om du vill ha upplyftande fysiska yogapass och inget annat, sluta läs här. Om du ser på yogan som en skön stretch, sluta läs här. Om du tänker att det här med yoga, det är inte så komplicerat, sluta läs här. Det här handlar om den vågdal jag befinner mig i nu. Det här handlar om att släppa taget om "the self importance" som min lärare uttrycker det. Det gör ont att släppa uppfattningar om sig själv. Det gör ont i både kropp och själ. Men jag kan ju inte sluta med det jag börjat med. The point of no return. Yogan kan vara så skrämmande ibland. Jag säger inte det för att skrämmas, jag säger det för att där är jag nu. Yogan skrämmande ansikte visar sig fullt ut. Och jag börjar nästan skratta när jag tänker på alla tips, trix, dvd, "yogaresor" jag ser flimra förbi. De har ingenting med mig och mina upplevelser att göra. Nej, jag är inte stursk, jag kunde inte känna mig mindre än vad jag gör nu. Paradoxerna radar upp sig i mitt inre när jag ligger med ett plaskvått ansikte efter dagens practice och tusen tårar;

Jag har lämnat mitt nästa bokmanus till min förläggare, som jag träffar om knappa två veckor och jag kunde inte vara mer osäker än jag är nu. Vill någon läsa det? Och alla frågor som följer på det praktiska i att marknadsföra sig själv. Jag uppriktigt avskyr när människor höjer sig själv och sina alster, kurser you name it, till skyarna. Låt oss inte förväxla det här med att vara stolt över det man gör till att försöka glänsa över andra och kommersialisera andligheten.

Jag vet inte om jag når fram en endaste gång med det jag försöker skriva om i bloggen av mina yogaupplevelser. För ju närmare jag kommer mig själv, ju fler skygglappar, skuggor jag släpper från mitt inre, ju färre är det som kommenterar. Jag ställer mig frågan oftare och oftare, varför bloggar jag? Och nej, jag är ingen som "bloggar för min egen skull". Det är dialogen jag vill åt och finns inte den, ja då kanske det är dags att sluta? Jag vet uppriktigt inte.

Jag får frågan ganska ofta om när jag ska undervisa igen. Faktum är att jag inte vet. Jag vet inte om jag kommer att undervisa igen. Det har inget att göra med hur jag ser på mig själv och yogakurser. Jag gillar att undervisa och har fått så fin feedback så jag tänker att det fungerat. Men frågan jag har idag är om det är vad som gagnar just mig att fortsätta med nu.

Vänner. Kanske finns det inget som heter vänskap när det kommer till kritan? Om vänskap funnes vore vi vänner som en av Stig "Slas" Claesson hade som titel på en av sina böcker. Kunde inte vara mer sant för mig nu. När jag efter morgonens sadhana inser hur mycket jag tröstat, funnits här, hört av mig till vänner, som sällan bjuder på något tillbaka så inser jag att jag inte vill ha det så. Låt det vara tomt i så fall.

Mitt autentiska liv, mitt autentiska jag - vilket är det? Ja inte i sociala medier, det är givet, men jag har ju verkligen gillat att kommunicera där och nu känner jag mig nästan yr när jag läser allt som alla skriver och lägger upp. Jag färdas helt enkelt åt ett annat håll, varken bättre eller sämre.

Jag har de senaste två åren släppt min yrkesidentitet, min yogaläraridentitet, jobbat mycket med att inte vara en hönsmamma till mina vuxna barn och kvar finns bara en strimma. Är det den som är jag? Jag känner mig personlighetsförändrad. Har det alltid tyst runt mig. Är ofta själv men känner mig inte ensam. Naturen är den som bäst "förstår" mig. Den bara finns där.

Om jag inte hade min man eller några Shadowyogavänner att prata med om allt detta så skulle jag befinna mig i en öken utan vatten.

Där är jag nu. Take it. Or leave it. Är det någon som känner igen något av det jag försöker beskriva?

Skifte

Vaknade vid 06, pigg och yogade i mörkret med bara några ljus tända, inga lampor. Så mäktigt det blir ibland med bara andetaget. I mörkret. Har lyssnat mycket på mr.Iyengar just nu, det kommer det mycket kloka klipp i mitt flöde och så såg vi filmen som sagt i lördags, på en timme. När jag hör honom är det som att höra min lärare Shandor också, han hade ju mr Iyengar som lärare i väldigt många år, 25 tror jag. Och saker jag tänkt på sedan lektionerna i Australien får nytt ljus och lite mer aha över sig och jag känner hur allt knyts ihop på ett icke-verbalt sätt i mig. Det handlar mycket om att lyssna inåt. Att låta tystnaden tala inombords. Och då vore det nästintill förödande att ha en röst som sjöng eller någon spelade intill mig. Eller ännu märkligare för mig, någon som skulle säga vad jag ska göra. För allt kommer inifrån. Helt enkelt. Många pratar om att lyssna inåt. Det är exakt det jag gör nu. Och andetaget kan jag hålla hur länge som helst känns det som. Den där uddiyana bandhan som dras in i hela mitt bäcken och masserar mina organ, men framför allt så ger den mig space. Den där rymden jag vill åt och strävar till. Nu är smärtan i kroppen sekundär, för andra saker händer. Jag tänker också på att mr Iyengar var sjuk i så många år, han nådde inte längre än till sina knän när han stod och böjde sig fram när han började, trots att han bara var ett barn. Och så blev han en man som kunde utföra nästintill vilken asana som helst och som yogade tills han blev 94 år. Vilken förebild. Vem är jag att klaga över lite ont i höften eller skuldran? Eller Shandor som fått jobba i nästan 10 år för att komma tillbaka efter sina axelluxationer? Det ger lite perspektiv, och det är något jag behöver ibland. Men det finns ljud att lyssna efter, på olika ställen i kroppen. Det är som att ställa in skärpan rakt in. Det är som att hitta en ny nivå i sig och det är mäktigt. Yogan. Den som ställt allt på ända många gånger, nu färdas jag på ett annat vis i mig. Flummigt? Kanske. För mig är det faktiskt klockrent. Och ja, det har vänt, efter yogan igår storstädade jag hela huset, promenerade och dansade mig svettig här hemma. Hoppade och for och kände skiftet nästan övertydligt.

Mäktigt är bara förnamnet när skiftet kommer. Känner du igen dig?

Yoga är meditation

Frusen bild tagen av mig från filmen

 Haft en del tankar och en inre dialog kring meditation den senaste veckan. Vi pratar om det hemma. Men jag får inte riktigt fram vad det är jag tänker. Läser lite i Simon Krohns bok igen och han skriver ju att han ser yoga som meditation i rörelse. Det kan jag skriva under på. När man vet vart man ska och när yogan i sig blir flödande och dynamisk, utan att för den skull vara tuff fysiskt. Det är väl något i den vägen jag tänker. Igår kväll hittade vi en film som var nästan en timme lång med B.K.S.Iyengar, min lärares lärare. En av hans gurus. Och den är gammal, så både ljud och ljus visar att den spelades in 1976, Men det gör ingenting, för det han visar och framför allt det han säger får den sista polletten i mig att ramla ned. Jamen ja. Precis så. Och så tackar jag för den vägledning jag faktiskt får hela tiden i min vardag. När jag öppnar mina ögon och öron och tar emot, allt som kommer i min väg, så inser jag att handledningen sker hela tiden, men jag måste ställa frågan först. Filmen heter The Ultimate Freedom Yoga. För det är friheten han pratar om. Friheten i kroppen. Friheten i sinnet. Friheten i själen. Dit jag strävar. Filmen avslutas med att han inte gör någon yoga utan pratar i några minuter. Det här sammanfattar just det som jag törstat efter de senaste dagarna;

Today everybody get confused about meditation. Whatever I have shown you, is concrete meditation or active meditation. Remaining in the state of loneliness is not meditation, remaining in a state of sensual pleasure is not meditation. The self has no pleasures the self has no pain. 

Citat hämtat från Simon Krohns bok

So true meditation should bring enlightment, illumination, creativity activity and fullness. As long as the meditation does not bring that fullness, that meditation has absolutely no meaning at all. It is as good as man who takes drugs and sleeps 24 hours (!).

Yoga is meditation. Yoga is action. Pantajali even explains the disciplin of yoga. When the disciplin ends, it is called the integrated yoga. 

To be one with the self, which is ever pure, ever silent. There is no bliss for the self. There is only bliss for the mind. The self has the internal continuity and purity but no bliss. 

I tystnaden med mig själv så inser jag att precis så här är min practice, min yoga som är min meditation. Så vackert. Och så fint uttryckt av mr Iyengar. Det är alltid the mind vi arbetar med, hur vi än gör det, det går inte att komma ifrån. Tänker att vi kan spela oss själva många spratt längs vägen med att använda allt möjligt, för att slippa vara i kontakt med oss själva. Vi kallar det hjälp, men är det verkligen det? Självklart beror svaret på vart vi vill komma. Vart vill vi att yogan ska ta oss, vilka mål har vi med den? Är det bara någon slags förströelse eller stretch, så kommer det att bli just det. Det blir inte enklare, men belöningen är desto större när man vågar vara ensam med sitt eget andetag och sin egen kropp och sinne. Inget annat.

Tänk att få svar när man frågar något. Och i tystnaden i mig hittar jag det jag söker när jag fått påfyllning utifrån.

Lotus

När man tänker på att yogan från början var några få sittande positioner. (Asanas betyder för övrigt sittande position.) När man tänker på att människan idag har svårt för att göra de få asanas som det handlade om inser man att man behöver hjälp att ta sig dit. När man tänker på att allt kan komma ur en enda asana, härligheter, smärtsamma delar kring kropp och själ, insikter, utsikter och allt däremellan. Ja då inser man att egentligen behövs inte så mycket. Många yogastilar berömmer sig av att ha så mycket att välja på... Men är det just det vi behöver? Mycket att välja på? Jag tror inte det finns en yogastil som inte har ett helt batteri av sadhanas och kriyor. Men vad behöver vi? Vad behöver jag? Är det inte just det som är det intressanta? Allt annat blir ju bara runtomkring fluff egentligen. Eller sätt att ta sig ned på golvet för att sittande göra en av de asanas som det hela bygger på. Som meditationen har som grundpelare. Padmasana. Eller hel lotus. Som kan göras på en mängd olika sätt för att man gör olika med sina armar och händer. Jag och min man har båda padmasana att arbeta i, men vi gör den på väldigt olika vis. För att vi fått just det som vi själva behöver.
   Jag kan säga att efter några månader i den asanan, så överraskar den mig varje dag. Varje dag. Jag överdriver inte. Och i morse när jag låg med benen mot väggen efter min practice så insåg jag med skrämmande tydlighet hur less is more verkligen är sant. Att känna allt som rusar i mig av känslor vissa dagar, att låta tårarna komma, inget att hänga upp sig på. Att veta att jag tidigare i mitt yogaliv gjort padmasana på skuldrorna och på olika sätt upp och ner tidigare. I armbalanser som mayurasana. Och så idag, idag har jag som sagt svårt att komma rätt med fötterna. När jag sitter. Men jag gör det. Men det kräver allt. Det kräver en tyngd på ena benet, som jag löst med att ha en pelletssäck där. Jag känner allt mellan mig och mig själv i den här sittande delen. Jag behöver all grundning jag kan få,  jag som har så mycket vata, vind i mig och den har ökat sista året, sedan jag fyllde 60. Det är snudd på magiskt att en enda asana kan utföra allt detta i mig. Kanske har jag inte varit mogen för den tidigare? Kanske har jag slarvat tidigare som låtit bli den ibland? Hursom, jag gör den nu och det är just det som räknas.  Lite intressant att läsa att Lotusblomma står för andlighet och avkoppling. Den  är en vattenlevande perenn med stark symbolisk betydelse inom antik buddhism samt indisk och egyptisk mytologi. Lotusblomman symboliserar andlig upplysning och universums utveckling.

Jag låter lotusblomman och lotuspositionen stå för min egen andliga upplysning också helt enkelt!

Skratt och snöskottning

Vi har varit i Sandviken några dagar hos våra bästa vänner. Och ni vet, vi började prata klockan 15 när vi klev in genom dörren hemma hos dem och slutade inte förrän 12 timmar senare, kl 03 när vi la oss. Och då hade jag skrattat så kinderna värkte och kroppen kändes som efter ett träningspass. Visst är det skönt att skratta? Verkligen skratta för att man tycker att något är riktigt roligt?
   På vägen hem igår kunde vi hålla oss för skratt. Snörök. Halt. Snöstorm och många långtradare. Vi krypkörde stundtals, men vi kom hem och det får man vara glad för. Och i bilen beklagade jag mig lite att jag inte hade tränat mig varm och svettig på ett tag. Och så ja, låg snön där, djup och vacker i morse. Bara att ta fram skovlarna. Jag skottade i en timme tills jag hade sönder den ena, den som är som ett bakbord som man kör fram. Och då gick jag in. Lätt darrig. Varm och röd och svettig. Tja, som vanligt fick jag vad jag önskade mig!

Nu finns snart ingen återvändo för att börja träna styrka igen. Ska bara....

Förödande gott

Nu har vi planerat vårt kommande år. I stora drag. Det där praktiska vi vill göra med hus och byggnader på tomten. Jag fixade i ordning vår nybyggda klädkammare härom dagen, det tog några timmar men hjälp vilken lättnad. Så nu rullar det hela vidare, det utrymme som gör andra saker möjliga och dominobrickorna rullar på. Det är härligt med förändring även här hemma.
   Stillsam nyår igår, om man kan kalla det så när en femåring och en snart två-åring röjer runt hela kvällen :) Det var lekfullt och kul. Vi lagade mat hela kvällen. Åt en del av sådant jag aldrig äter annars. Inte för att jag inte gillar det utan för att jag helt enkelt inte mår bra på det längre. Drack en del bubbelvatten och åt en underbart god pavlovatårta. Men två bitar... Hjälp. Magen i fjorton hörn och jag somnade vid sexsnåret i morse. Trots att jag varken dansat eller druckit! Det där sockret är förödande. Framför allt när man inte äter det längre, det är som det rubbar hela mitt system. Inte för att jag är en fundamentalist utan för att det rent kemiskt blir så i kroppen. Och äter man lite socker jämt så känner man det inte, mer som olika typer av "krämpor" och obehag, alltifrån magen till huden till lederna. Men nu. Det finns verkligen igen genväg. Inget i min kropp vill ha det, utom mitt sinne. Så nu så här på årets första dag passar det fint att inse det fullt ut. Sött är förödande gott med tonvikt på förödande.

Kanske är det klyschigt och fjantigt men nu gäller nya tag så här på den darrande första dagen på 2017. Mat är medicin. Även i det långa loppet. Eller framför allt i det långa loppet. Att det som är gott i stunden, kanske inte alls gagnar mig i slutänden. Att allt jag stoppar i mig påverkar mig mycket mer än jag tror.