Den skrämmande yogan

Om du vill ha upplyftande fysiska yogapass och inget annat, sluta läs här. Om du ser på yogan som en skön stretch, sluta läs här. Om du tänker att det här med yoga, det är inte så komplicerat, sluta läs här. Det här handlar om den vågdal jag befinner mig i nu. Det här handlar om att släppa taget om "the self importance" som min lärare uttrycker det. Det gör ont att släppa uppfattningar om sig själv. Det gör ont i både kropp och själ. Men jag kan ju inte sluta med det jag börjat med. The point of no return. Yogan kan vara så skrämmande ibland. Jag säger inte det för att skrämmas, jag säger det för att där är jag nu. Yogan skrämmande ansikte visar sig fullt ut. Och jag börjar nästan skratta när jag tänker på alla tips, trix, dvd, "yogaresor" jag ser flimra förbi. De har ingenting med mig och mina upplevelser att göra. Nej, jag är inte stursk, jag kunde inte känna mig mindre än vad jag gör nu. Paradoxerna radar upp sig i mitt inre när jag ligger med ett plaskvått ansikte efter dagens practice och tusen tårar;

Jag har lämnat mitt nästa bokmanus till min förläggare, som jag träffar om knappa två veckor och jag kunde inte vara mer osäker än jag är nu. Vill någon läsa det? Och alla frågor som följer på det praktiska i att marknadsföra sig själv. Jag uppriktigt avskyr när människor höjer sig själv och sina alster, kurser you name it, till skyarna. Låt oss inte förväxla det här med att vara stolt över det man gör till att försöka glänsa över andra och kommersialisera andligheten.

Jag vet inte om jag når fram en endaste gång med det jag försöker skriva om i bloggen av mina yogaupplevelser. För ju närmare jag kommer mig själv, ju fler skygglappar, skuggor jag släpper från mitt inre, ju färre är det som kommenterar. Jag ställer mig frågan oftare och oftare, varför bloggar jag? Och nej, jag är ingen som "bloggar för min egen skull". Det är dialogen jag vill åt och finns inte den, ja då kanske det är dags att sluta? Jag vet uppriktigt inte.

Jag får frågan ganska ofta om när jag ska undervisa igen. Faktum är att jag inte vet. Jag vet inte om jag kommer att undervisa igen. Det har inget att göra med hur jag ser på mig själv och yogakurser. Jag gillar att undervisa och har fått så fin feedback så jag tänker att det fungerat. Men frågan jag har idag är om det är vad som gagnar just mig att fortsätta med nu.

Vänner. Kanske finns det inget som heter vänskap när det kommer till kritan? Om vänskap funnes vore vi vänner som en av Stig "Slas" Claesson hade som titel på en av sina böcker. Kunde inte vara mer sant för mig nu. När jag efter morgonens sadhana inser hur mycket jag tröstat, funnits här, hört av mig till vänner, som sällan bjuder på något tillbaka så inser jag att jag inte vill ha det så. Låt det vara tomt i så fall.

Mitt autentiska liv, mitt autentiska jag - vilket är det? Ja inte i sociala medier, det är givet, men jag har ju verkligen gillat att kommunicera där och nu känner jag mig nästan yr när jag läser allt som alla skriver och lägger upp. Jag färdas helt enkelt åt ett annat håll, varken bättre eller sämre.

Jag har de senaste två åren släppt min yrkesidentitet, min yogaläraridentitet, jobbat mycket med att inte vara en hönsmamma till mina vuxna barn och kvar finns bara en strimma. Är det den som är jag? Jag känner mig personlighetsförändrad. Har det alltid tyst runt mig. Är ofta själv men känner mig inte ensam. Naturen är den som bäst "förstår" mig. Den bara finns där.

Om jag inte hade min man eller några Shadowyogavänner att prata med om allt detta så skulle jag befinna mig i en öken utan vatten.

Där är jag nu. Take it. Or leave it. Är det någon som känner igen något av det jag försöker beskriva?