Finns det något svårare än att leva som man lär? Jag menar att verkligen göra det. Det är så lätt att tycka saker. Det är så lätt att ha åsikter om allt mellan himmel och jord. Eller kanske bara åsikter om det som känns rätt och riktigt för en själv. Men åsikter har vi. Vare sig vi uttalar dem eller inte. Det kommer man inte undan. Sedan är det vissa som är viktigare förstås.
Jag har skrivit många gånger om att jag har svårt för den ensidiga bilden av yogautövare. De bilder som finns i flöden och i yogatidningar. Kanske framför allt i yogatidningar. Utöver all reklam som finns i dessa produkter. Att vi ser vita smala människor som utövar yoga. Och oftast någon slags akrobatisk variant. Jag vill stävja det. Eller jag vill visa andra också. För mig känns det viktigt att det finns bilder på alla former av både yoga, kroppar och i alla färger.
Så blev jag fotograferad för ett reportage som kommer i vår någon gång för en veckotidning. Och de ville förutom porträtt och hemmabilder ha några bilder på yogapositioner. Jag övervägde länge med mig själv. Vill jag vara med? Ja jag vill ju föra ut min varsamhetsmission kring yogan. Men det finns ju övningar som inte är komplicerade att utföra men som gör gott. Så jag sa ja. Och det var min man som fotograferade. Inget krångligt. Jag är ju van på det sättet att bli avbildad. Men när jag såg bilderna. När jag ser min lilla bullmage, stora bröst och att jag inte har en platt core. Då hände något. Jag har ju undervisat i många år och har verkligen inget problem i yogasalen med detta. Men. Ska jag verkligen se ut sådär på bild? Ska ja låta andra titta på min kropp, även om jag har yogakläder och även om jag inte gör min egen hjärtinnerliga yoga på bilderna? Ja. Där kom chansen att få leva som jag lär. För om jag inte vågar visa min kropp men tycker att alla former ska få finnas, hur blir det då? Så ja. Jag är helt oretuscherad och jag erövrar en liten liten liten bit av en yogabild som är alltför dominerande idag. Jag får inte publicera någon bild innan de går i tryck men sedan lovar jag att jag ska visa mig även här.
Bara att tugga i sig. Alla former måste få finnas. Yogan är till för alla. ALLA.
Jag har skrivit många gånger om att jag har svårt för den ensidiga bilden av yogautövare. De bilder som finns i flöden och i yogatidningar. Kanske framför allt i yogatidningar. Utöver all reklam som finns i dessa produkter. Att vi ser vita smala människor som utövar yoga. Och oftast någon slags akrobatisk variant. Jag vill stävja det. Eller jag vill visa andra också. För mig känns det viktigt att det finns bilder på alla former av både yoga, kroppar och i alla färger.
Så blev jag fotograferad för ett reportage som kommer i vår någon gång för en veckotidning. Och de ville förutom porträtt och hemmabilder ha några bilder på yogapositioner. Jag övervägde länge med mig själv. Vill jag vara med? Ja jag vill ju föra ut min varsamhetsmission kring yogan. Men det finns ju övningar som inte är komplicerade att utföra men som gör gott. Så jag sa ja. Och det var min man som fotograferade. Inget krångligt. Jag är ju van på det sättet att bli avbildad. Men när jag såg bilderna. När jag ser min lilla bullmage, stora bröst och att jag inte har en platt core. Då hände något. Jag har ju undervisat i många år och har verkligen inget problem i yogasalen med detta. Men. Ska jag verkligen se ut sådär på bild? Ska ja låta andra titta på min kropp, även om jag har yogakläder och även om jag inte gör min egen hjärtinnerliga yoga på bilderna? Ja. Där kom chansen att få leva som jag lär. För om jag inte vågar visa min kropp men tycker att alla former ska få finnas, hur blir det då? Så ja. Jag är helt oretuscherad och jag erövrar en liten liten liten bit av en yogabild som är alltför dominerande idag. Jag får inte publicera någon bild innan de går i tryck men sedan lovar jag att jag ska visa mig även här.
Bara att tugga i sig. Alla former måste få finnas. Yogan är till för alla. ALLA.
Det är jättesvårt, men för varje gång vi gör som du gjort nu, så blir det allt närmare sanningen så att säga ♥ Fast det är rentav skitjobbigt att lämna ut det allra naknaste och stå upp för allt det som vi ser som skavanker hos oss själva. Jag hejar på dej och håller upp alla tummar jag har OCH ser framemot att se bilderna och artikeln sedan!
SvaraRaderaKram och keep up!
Tack rara du. Ja det är svårt! Kram ♥
RaderaTjoho så fint, ser fram emot den tidningen. Jag brukar också skämmas lite för min bulliga mage men för lite core... Men sen när jag ser mig om i yogasalen på alla mina elever så ser vi alla ut så, kvinnor ser ut så, det är ok! Jag läser aldrig yogatidningar längre, de känns så långt ifrån min egen yoga. Kram
SvaraRaderaTack! Jag har inte brytt mig om det i yogasalen för det är verkligen som du säger, de flesta kvinnor ser ut så, mer eller mindre. Men lite svårare när alla möjliga människor kan se mig i en tidning...
SvaraRaderaLäser inte heller yogatidningar längre, inte ens de svenska, de talar inte till mig och är också väldigt långt från min yoga. Kram ♥
Å längtar också efter att få se dina bilder! Jag har också skämts fast aldrig i yogasalen. Däremot denna sommar när jag var på yogaseveckan och vi låg och solade runt simbassängen. Då fick jag bannor av min lärare. För att vara en kvinna på över femtio år som fött två barn tyckte hon att jag inte alls borde skämas för plufsmage och groplår. Det är så man ser ut som kvinna. Kram och heja dig!
SvaraRaderaJa vi ser ju ut som vi gör ❤️ Den här synen på oss själva och våra kroppar behöver revideras. Kram och tack!
RaderaSå ofta när det gäller en själv. Andra - de är vackra och naturliga osv. Men inte en själv. Så konstigt det där, att blicken är så hård. Och så himla bra av dig att våga använda bilderna. Det är stort gjort.
SvaraRaderaMan måste börja med sig själv :) Och när man sätter det i perspektiv med annat, vem bryr sig? Egentligen?! Och så mjuka upp ögonen mot sig själv som du säger.
RaderaJag pratade med en ung kille på min arbetsplats igår. Jag är en del i ett mentorskap för honom. Han sa att han tyckte att det var så synd att man alltid bara såg den perfekta bilden av människor.
SvaraRaderaHan hade varit på en föreläsning i marknadsföring och föreläsaren hade pratat om hur mycket pengar han tjänat, hur framgångsrik han var, ett ess.
Och det är bra! Man ska tro på sig själv och säga att man är bra när man är det.
Men så fick han frågan:
Vilka misstag gjorde du på vägen som vi kan lära oss av. Tappade du någon gång självförtroendet?
Han tittar på alla och säger, det är ointressant. Jag lärde mig inget av det.
Då tappade han deras förtroende direkt...
Precis som med det här fast ett annat "tema". Du förmedlar ett budskap med sundhet och ärlighet.
Du är ärlig om vad du vill förmedla, du är ärlig om att du tvekade och sen gick emot det.
Det är sånt som får människor att känna igen sig.
Att våga lite mera. Att leva som man lär=))
Du måste säga till när tidningen finns tillgänglig!!
Men vilken tråkig föreläsare! De som bjuder på alla delarna är ju de man får förtroende för. Som du säger.
SvaraRaderaOch tack. Ja jag ska hojta till!