Tvekande

Oron. Jag vill skriva om oron. Eller jag känner att jag behöver skriva om den. Ibland har jag skämtat om att jag är född orolig. Och det kanske ligger någon sanning i det? Jag föddes ju blå och förlossningspersonalen trodde inte att jag skulle överleva. Jag kom alltså till livet med ett liksom tvekande steg. Och den där tvekan kan jag känna av ibland. Inte så att jag inte vill leva, tvärtom jag vill leva så det sjunger i bröstet. Men utan oron. Men den följer. Långa perioder har den varit tyst. Men att först hitta sitt livs kärlek och sedan få barn var som att bjuda in den med stora versaler i mig. För samtidigt dog de tre viktigaste människorna i mitt liv, min mormor, pappa och mamma. Så jag brottade ned den. Jag gick i terapi. Och jag utmanade mig själv hela tiden i att låta min barn visa vägen. Släppa taget om det som de ville prova. Låta dem vara så våghalsiga som de varit. Klättrat. Ramlat. Slagit sig. Upp igen. Cyklat fort. Mina ungar har spelat fotboll, handboll, hockey, innebandy. Utövat karate och yoga. Lekt i skogen. De har omväxlande gjort illa sig som att bryta armen två gånger, slagit upp ögonbryn och alltid haft blåmärken på kroppen och i pannan, en har blivit påkörd och fått en rejäl hjärnskakning. Stukat fötter och brutit lillfingret. De har förstås kastat sig ut från 10 meter i ett turkiskt hav. Slängt sig i iskallt hav i Stockholms skärgård. Och inte bara en gång utan typ hundra gånger om, när de sedan hittade de hisnande djupa kalkbrotten här hemmavid att bada i och framför allt dyka i. Så jag tror jag hanterat oron i mig själv och inte spillt ut den över dem. Men ibland har den ätit ett litet hål i magen. Svidande. Så jag inte kunnat sova. Så jag har tänkt hundratusen tankar för mycket. Så hittade jag yogan och stillade ned. Men inte allt. Så hittade jag sorgbearbetningen och jobbade mig igenom mina relationer. Läkte och blev sams inuti.
   Och så hände allt på mitt jobb och oron drog igång igen. Jag blev inte bara ledsen utan också väldigt trött på mig själv. Nu har jag förhoppningsvis släppt den så mycket jag kan. Igen. Men har ändå funderat över mig själv och varför liksom. Så hör jag Leif GW Persson säga på tv; - Om man inte varit helt trygg som barn så finns oron där. Det är ingen sjukdom. Men den tar liksom inte slut för man fick inte den där grundtryggheten. Det är ju inga enorma insikter. Men just där och då när han säger det så känner jag klangbotten i mig själv. Jamen ja! Jag föddes tvekande och halvdöd. Mina föräldrar förmådde inte ge mig det jag behövde i form av den kravlösa kärleken. Så är det konstigt att oron fick fäste? Nej. Jag har skapat min egen grundtrygghet. Och när den skakas så ramlar det gamla beteendet in. Men det betyder inte att jag måste stanna i den heller. För det är inte heller ett tillstånd som jag vill vara i för den tjänar verkligen inget till. Finns det en lösning - varför oroa sig? Och finns det ingen lösning - varför oroa sig? Ja. Som sagt lättare sagt än gjort. Men jag har ett mantra jag upprepar konstant när jag behöver det. Min lilla medicin. Det ordnar sig. Allt ordnar sig. Till det bästa. Som det ska. Önskar dig en skön helg. Utan oro. Det tänker jag ha.

Har du något mantra som du upprepar? Eller du kanske aldrig oroar dig?