fredag 29 september 2017

Önskningar som slår in

Hör att det är värre än någonsin på min förförra arbetsplats, stället jag lämnade för snart två år sedan. Jag är tacksam att jag inte är kvar. Ledsen för de som är det men alla har sin väg att gå. Och när jag tänker på allt som hänt sedan dess är det som att se hur hela mitt liv tog en helt annan riktning än tidigare. Hur allt vändes åt ett helt annat håll. Allt jag hade önskat har jag nu. Som jag önskade mig bort från det stället. Men det hände definitivt inte som jag tänkte att det skulle göra... Saker händer. Var så säker. Det du önskar blir verklighet. Förr eller senare. Men aldrig som du hade föreställt dig det och ibland missar man nästan det hela för att förpackningen ser så annorlunda ut. Mot vad du hade föreställt dig. Mot hur du tänkte att det hela skulle ske.
   Vi sitter i Budapest och dricker flat white, starkt espressokaffe med en doft av mjölk. Träden skuggar oss och den stora boulevarden Andrassy Ut är bara en minut bort men ändå avlägsen. Jag och min man sitter med våra lärare och pratar. Det är bara vi fyra vid bordet och just där och då känner jag mig så otroligt tillfreds. Vi pratar om livet. Om jakt. Om hästar. Om böcker. Och det slår mig hur jag önskat det sista året att prata med dem. Om livet. Inte bara strikta yogafrågor. Att sitta exakt så här. Och så sitter vi där. Och när Emma säger till mig att angaharan, den serie vi lärt oss senast, som det finns sju nivåer av och där jag bara gått första, säger till mig; - Right now parts of it is to tough for you. Så klingar det som ett eko inombords. Som något som jag sagt, tänkt? Men så försvinner det. När vi sitter i bilen på väg hem skrattar jag plötsligt rakt ut. För jag minns. Minns hur både tårar, svett och snor rann från mig våren 2015 när vi gjorde angaharan för första gången. Hur jag varje dag sände upp en stilla bön till någon om att få slippa! Det var så tufft för mig, både mentalt och fysiskt. Och ändå så fixade jag det. Jag hade så liten tilltro till mig, men mina lärare hade inte det. Då orkade jag faktiskt. Sedan hände allt med mitt jobb och höften började krångla på riktigt och jag lade angaharan åt sidan. Men vad var det jag önskade där jag satt i squat i den stora salen i den lilla byn i Serbien? Jag bad att Emma skulle säga att det var för tufft för mig!!! Och två och ett halvt år senare sitter vi och dricker kaffe och hon säger just det till mig. Delar av den är för tuff för dig. Är det en slump? Nej. Slumpen är ingen tillfällighet. Inte i mina ögon. Inte på något sätt.

Med det i minnet sitter jag här och ler för mig själv. Och tänker helt nya tankar. För i de gamla tankarna önskade jag mig bort. Från jobbet. Från den jobbiga yogastunden. Nu önskar jag helt andra saker. När de kommer? Tja, det får tillvaron visa. Men att de gör det, det är jag idag säker på. Hur tänker du?

2 kommentarer:

  1. Jag skulle kunna printa ut dethär inlägget ♥ För du prickar så exakt vad det handlar om och som jag ser hur livet och önskningar fungerar. Nu ligger min vägkorsning bara någon vecka bakåt i tiden, men vägen fram till den föregicks av önskningar och massor av andra vägval. Allt hänger ihop. Jag känner i hela min kropp och i min yoga hur allt satt sig, och var, av olika anledningar och det är både fantastiskt och skrämmande att se hur utsirat allt är, hur exakt och precis. Vi kan inte springa undan oss själva eller livet vi lever. Varje gång vi försöker är det något som fastnar nånstans. Låser sig. Vrids fel väg. Det är nog därför det gör så ont när det lossnar sedan, för det ligger inte bara i det fysiska planet utan ännu mera i de andra sfärerna av oss. Återigen så svårt att sätta ord på allt ditt inlägg väcker inuti mej denhär gången. Tack!
    Varm kram och fin helg till dej ♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack Nina ❤️ Visste att du skulle förstå och du formulerar det bra. Kram och önskar dig också en fin helg!

      Radera