 |
| "Så många gånger att räkneverkt stannat." |
Och när man gör det brukar det spilla över som ringar på vattnet till andra, att man bryr sig om andra. Och just nu häpnar jag dag efter dag över #metoo-svallet. Hur det har fortplantat sig i bransch efter bransch och kända och okända kvinnor kliver fram. Så stolt över det. Så stolt över mig och mina närmaste tjejer, mina döttrar, svärdotter och vänner. Över att vi också visade oss.
I helgen för-firade vi ena dottern i helgen som fyller 30 på torsdag och som bor i Göteborg. Vi drack bubbel och sjöng. Åt gott på restaurang och diskuterade det hela. Svärsonen som är kock och äger en restaurang sa att de haft möten om det och börjat titta över sin jargong. Samma på många ställen. Det är ju så fint när det landar i att många tittar över sina jargonger och bemötanden på sina jobb och sina branscher. Kriminologen Nina Rung pratar om det största genombrottet när det gäller sexuella trakasserier, ofredanden och grövre brott mot kvinnor, sedan 70-talet. Är inte det att ta hand om varandra? Att vi vågar visa oss? (Men märkligt tyst är det i yogavärlden, bland alla svenska yoginis ... Vet bara att jag, Yogamamman och Yogagirl har skrivit om det av de jag följer. Kanske inte säger så mycket i och för sig men lite ändå. Däremot ser det helt annorlunda ut när jag ser på mina yogavänner som bor i andra delar av både Europa och längre bort. Intressant ändå. )
Låt oss aldrig tystna. Låt oss aldrig sluta ta hand om oss själva och varandra!
Bild och text har jag lånat från Eva Röses Instagramkonto, mitt absoluta favoritkonto.
Jag funderar också en hel del på det där med metoo-kampanjen och hur jag ska förhålla mig till den (är VD för ett litet företag numera). Jag VILL tro att det just inom mitt företag inte är ett problem - det är i alla fall ingenting jag har noterat eller lagt märket till. Jag funderar på om det beror på att alla är högutbildade; minst 3-årig högskola, om det är för det sätt JAG försöker leda företaget, eller om det helt enkelt bara är så att jag inte tänker på attityderna för att jag är så van vid dem. Jag hoppas och tror att det senare inte är fallet. Hur som helst tror jag mycket på att bemöta alla med respekt, rak kommunikation och transparens. För medarbetare och medmänniskor som mår bra gör så mycket mer gott och större nytta än medarbetare och medmänniskor som vantrivs och längtar bort... Vet inte vad jag vill säga med detta, bara en liten reflektion...
SvaraRaderaKram!
Kanske ligger svaret för dig just i att bemöta alla med respekt och rak kommunikation och transparens. Tror tyvärr inte att högutbildade män kränker mindre än lågutbildade. Jag har ju arbetat i den akademiska världen i 15 år och där kränkte man på många andra sätt, ju högre titel ju värre bemötande var nästan regel, med några få undantag... Tror strukturerna måste synliggöras och att man inte stödjer tystnadskulturen som kan breda ut sig överallt.
RaderaTack för din reflektion! Kram!