Hej då lilla hund

För en vecka sedan åkte vår son och hans fru till veterinären med en av deras två hundar. Lilla Affe fick somna in eftersom han bar på en sjukdom som fick hans organ att svikta ett efter ett. Kort sagt, livet gick inte att rädda och han mådde inte bra.
   Jag har aldrig varit speciellt förtjust i hundar. Inte heller oförtjust, eller hur jag ska säga. De har inte berört mig på samma sätt som katter. Jag har känt mig mer neutral helt enkelt. Kanske hänger ihop med att jag hade en egen katt när jag växte upp, en riktig vän.
   Men den här hunden, Affe, han var så fin. Tålig. Lite busig. Skällde aldrig, inte ens när vi fick tvångsbada honom i stugan efter att han hade rullat runt i koskiten i hagarna runt omkring! Han såg bara olyckligt tålig ut. Kanske är det just den uppsynen jag har i mitt sinne idag? Saknar hans buffande nos och skuttande i trädgården.
   Självklart har alla varit jätteledsna och känt hur orättvist allt kan vara ibland. Gråtit och gråtit. Men just idag var det som det slog mig i huvudet. Han är inte kvar här. Känt mig låg och trött. Inte gjort något av allt jag hade tänkt. Men det får vara så. Jag sörjer en gatuhund som adopterades från Portugal och som haft det bästa av hem hos min son och hans familj.

Tänker att Affe skuttar runt i skogarna i någon annan dimension, i förväntansfull stämning tills han träffar sina nära och kära igen.