Ingen naturlag - bara strukturer

Det är höst. Regnet har vräkt ned hela natten. Trädgården är fortfarande gul, alla fruktträd har behållit sina löv.  Tar en långsam morgon och sitter med mitt maskroskaffe, som för övrigt är jättegott, och funderar över senaste tidens turbulens kring #Metoo-kampanjen.
   Svallvågen som svepte över jorden där vi kvinnor, flickor och tjejer tog sats och vågade skriva det i våra statusrader - att vi hade blivit utsatta för ofredanden, övergrepp eller ännu värre våldtäkt. Jag tror ärligt talat inte att det finns någon kvinna som inte blivit ofredad någon gång. På något sätt. Alltifrån sliskiga kommentarer till att någon tar på ens kropp och så vidare.  Helt ärligt så tror jag att den strukturen som sitter benhårt har format oss till att glömma, släppa och rannsaka oss själva mest av allt. När #Notmetoo-hashtaggen dök upp kände jag mig lite trött. En del i mitt flöde var tvungna att skriva att de alltid hade blivit behandlade schysst. En som gjorde det var jag själv vittne till när hon blev utsatt. Jag kommer ihåg det för jag sa ifrån, men inte hon. Det är ännu sorgligare. Om vi inte vågar se vad som händer. Jag har barnbarn, två är flickor och en är pojke. Det är inte utan att jag funderar på hur det kommer att se ut för dem, utifrån olika synvinklar.
   När jag växte upp så började min pappa tidigt att träna mig i självförsvar. För att jag skulle kunna slå ned, brotta ned eller slå till någon som antastade mig. Vi tränade otaliga gånger på ryamattan hemma. Först pappa och jag och sedan min storebror och jag. Och jag slog, jag sparkade, jag lärde mig att ögonen är känsliga så där sticker man in fingrarna om inte annat. Jag lärde mig att när någon tar tag i mig så ska jag använda hans kraft och vända den. För min pappa var det självklart att jag skulle bli ofredad. Något jag själv aldrig ifrågasatte.
   Jag blev myndig och flyttade hemifrån. Bodde inackorderad i en grannstad för att jag pluggade en kort utbildning där. En dag när jag ligger i sängen och är sjuk i influensa så öppnas dörren av mannen i huset. Han var i 60-årsåldern och hade ju familj med barn och barnbarn. Han slänger sig över mig i sängen och säger att jag är allt han drömt om(!!!!) och jag som blivit tränad för detta sedan ung ålder - jag får helt oanade krafter - i en rörelse tar jag tag i honom och slänger honom i väggen. Vrålar och svär. Han blir helt chockad. Jag får ut honom, låser dörren och packar mina saker. Jag åker hem. Hittar på något om att jag inte ville bo där för att jag längtade hem. Allt för att skydda mamma och pappa från att bli ledsna. För det visste jag ju att de skulle bli. Det fanns också en rädsla att min pappa skulle åka dit och läsa lusen av mannen. Jag ville bara glömma. Vilket jag gjorde.

Och det finns så många fler historier i mig, har man stora bröst så har många män automatiskt trott att de är allmängods. Och jag har alltid blivit arg. Jag har inte burit på någon skam. Men jag har heller aldrig berättat. På något sätt har det ingått i hur det är att bli vuxen och ung kvinna. När båda våra döttrar och vår svärdotter också skriver #metoo i sina statusrader så inser jag att något ändå händer nu. De unga vågar berätta nu. Jag känner mig också ledsen men vet att jag inte kunnat skydda mot alla andra. När ena dottern började boxas blev jag lugnare, tänkte att hon kan i alla fall försvara sig... Jag bar på mitt mönster att flickor måste försvara sig men tänkte mest fysiskt. Inte på alla hårda ord som mina döttrar också fått ta emot.
   Och vi ser ett fruktansvärt mönster framträda av att vi inte är lika mycket värda. Och som vanligt säger någon men inte alla män, nä självklart inte. Men de är för många och tar sig friheter vi inte borde bortse från. Och vi måste prata om det. Med varandra, anmäla och sluta vara tysta.

En naiv ung tågluffare, 1977

Enda gångerna jag blivit riktigt rädd var på 70-talet i Italien. Jag och min bästa vän tågluffade. Jag går i en klänning i Rom, en vanlig dag vid lunchtid och jag ska gå och växla pengar. Plötsligt är jag omringad av militärer, fyra stycken som går runt mig och skriker. Folk skrattar och hejar på. Jag känner mig oerhört liten och rädd. Snappar upp en del ord och vet att det de säger är vulgärt och hårt. Tänker att vad som helst kan hända. Kommer till slut in på banken där jag nekas växla in mina resecheckar och bankmannen säger med en blinkning - But I can give you a kiss! Vi åker, tar oss till Neapel går på en gata, mitt på dagen, jag har en t-shirt och avklippta jeans på mig. Då känner jag någon grabba tag i min rumpa, någon som tar ett stadigt tag. Så i den omedelbara reaktionen i mig vänder jag mig om och ger en örfil i samma rörelse till mannen som står där. Det visar sig vara en gammal tandlös gubbe... Så äcklig. Men precis bredvid står en trafikpolis - han blåser direkt i visselpipan när han ser vad som sker. Vrålar och gestikulerar - mot mig! Pekar mot mitt huvud och sedan på mina ben. Det vill säga, är jag så dum att jag går i shorts får jag skylla mig själv! Vi känner att vi inte vågar vara kvar i det landet utan tar först bästa tåg därifrån och tar oss till Grekland. Där vi fick vara i fred.

Så. Vad är sensmoralen? Att jag blivit arg och fräst ifrån eller handgripligen kastat ifrån mig män och inte är inte fylld av skam? Nej. Däremot av en dj-a ilska och att både mina föräldrar och jag var beredda på att detta skulle hända. Som om det var en naturlag. Men nu blåser förändringens vindar. Känner ni dem också?