Intentioner. Gott Slut. Gott Nytt.

Intentioner. Kanske blir det tydligare en sådan här dag, årets sista, vad jag vill och önskar inför nästa år? Det är ändå ett bra sätt för mig att påminna mig om vad som finns just nu och vart jag vill och strävar.
Jag har haft några dagar av ont i magen, har i princip aldrig ont i magen så det har gjort mig konfunderad. Men egentligen inte. För så fort jag nu äter det som jag mår mindre bra på, läs socker och snabba kolhydrater, då känner jag av det direkt. Nästan irriterande snabbt. Men inser också att så snart man börjar jobba med något på "riktigt" när jag gör något helhjärtat så svarar min kropp och själ väldigt snabbt. Som med yogan. När jag började för länge sen så var det nästan galet hur mycket som jag "plötsigt" kände. Det som ligger närmare sanningen är förmodligen att jag hade stängt av, eller helt enkelt inte lyssnat eller struntat i kroppens alla olika signaler. Ja, jag blev sjuk, gjorde illa mig osv. När jag gång på gång skriver om varsamheten så är det sprunget ur mina erfarenheter.
    Samma med maten. När vi började dra in bra fetter i vår kost och drog ned på de snabba kolhydraterna så hände mycket i kroppen. Och så snart jag slarvar med vad just jag mår bra på så känner jag av det. Helt enkelt så. Inget konstigt.Med dessa tankar och hundra toabesök senare inser jag hur mycket jag vill leva på det sätt som gagnar mig mest och som gör att jag mår bäst. Tänker att jag bokstavligt har lämnat det gamla bakom mig. Och just idag är jag pigg och glad, ännu piggare efter min yoga, så det är dags för en ordentlig nystart.
    Vi har inget fancy firande, god middag och förmodligen åker vi in till fyrverkerierna vid slottet i stan ikväll. Kanske sista gången, lasershower verkar ta över mer och mer. Finns många bra saker med det, miljön mår bättre, färre skadar sig och de som är rädda för ljud slipper smällarna. Ändå kan divan och festtjejen i mig sakna det som jag mött i Indien de nyårsaftnar vi varit där. De börjar smälla raketer och annat på morgonen och så håller det på i flera dygn ibland. Det är inga hundar som blir rädda eller kor heller för den delen, de promenerar runt som vanligt. Men men. Jag böjer mig för argumenten om många mår dåligt av det hela, fyrbenta som andra tvåbenta.
   Vi ska skriva saker vi vill lämna bakom oss och slänga in i brasan ikväll. Kanske stöper vi tenn också för att tyda nästa år. Vi får se. Jag har flera privata intentioner men en som jag verkligen vill uttala och dela med er är:

Släppa taget. Om allt. Framför allt om det som gjort mig ledsen. Den uppmärksamma läsaren ser också att jag skrivit om hela förra inlägget för att jag inte vill ge det som gjort mig ledsen, mer energi. Det är bara att inse att vi är olika, ibland blir det skrivna så hårt när man läser det. Och härmed släpper jag officiellt också taget om det som sårat. Det fanns säkert någon lärdom för de inblandade. Och jag ser fram emot ett träningsår. Ett yogaår. Ett välbefinnandets år. Ett år med tät samvaro i familjen. Mina önskningar. 

ÖNSKAR DIG ETT GOTT SLUT OCH ETT RIKTIGT GOTT NYTT!

Tidig summering

Från mig till er - En riktigt God Jul!

Vilket år.  Det mesta har varit stor glädje. Jag hittade en lista hos mig själv och det gör det hela lite enklare att summera. För summera, det vill jag. Jag gillar att titta bakåt ibland, det ger mig sporren framåt och att se hur mycket som faktiskt händer på ett år. Varsågod!

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?
Jag och familjen riggade ett bröllop för vår son och hans flickvän. Magiskt.
Jag och min man hade en kombinerad yoga-paddelkurs i april, som gav mersmak för oss alla.
Jag tog ett deltidsjobb och arbetade mest med layout. Aldrig gjort tidigare men kul!
Genomdrev du någon stor förändring?
Jag vågade ta ett jobb igen och jag vågade sluta.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! Vår son blev pappa till den mest bedårande lilla kille.

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas?
Den 3 juni när sonen gifte sig och den 4 augusti när lillkillen kom.

Dog någon som stod dig nära?
En god väns syster dog och det berörde mig mycket.

Vår sons hund blev svårt sjuk och behövde somna in.

Vilka länder besökte du?
Danmark. Tyskland. Tjeckien. Ungern. Norge.

Bästa köpet?
Vi köpte en liten stuga! Utan el och vatten men i en underbar skog och nära nära till sjön. Jublande glada och tacksamma.
Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ja. Bröllopet och inte bara det utan att vi jobbade alla tillsammans kring det. Barnbarnet som kom.

Min man och jag reste till Gotland några dagar under hösten och till Oslo lite senare. Guldkant i tillvaron. Och stugan förståss. Vår oas.

Saknar du något under år 2017som du vill ha år 2018?
Jag önskar att yogakursen i september i Budapest hade varit längre. Underbart är kort.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat lite mer styrka under hösten. Energin tog lite slut när jag fick kristallsjukan och fick ligga ner yr och eländig.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Önskar över lag att jag slutade bry mig så mycket om vad andra tycker. Att jag vågar vara jag lite mer. Fortsätta våga vara frågvis. Det är så jag lär mig.

Bästa boken du läste i år?
Läser väldigt mycket, både skönlitteratur och mycket kring yoga. Svårt att peka ut något egentligen. Men hittat några riktigt gamla yogatexter och de fyller med mig med häpnad och förundran. Och det är ett riktigt detektivarbete att fundera kring alla metaforer och annat mystiskt. En läsupplevelse utöver det vanliga tycker jag att Elena Ferrantes böcker varit, läst ut trilogin om flickorna från Neapel och en fristående bok. Har aldrig läst något liknande om flickors uppväxt och tankar. Älskar dem helt enkelt.

Största musikaliska upptäckten?
Patti Smith. Har gillat the queen of rock sedan 70-talet men aldrig tidigare sett henne live. Jag och min dotter var på en konsert på Gröna Lund i slutet av sommaren. Tänk er bästa rockartisten i ett varmt Stockholm. Wow.

Vad var din största framgång på jobbet 2017?
Att jag både började och slutade.

Största framgång på det privata planet?
Framgång är ett lite svårt ord i det här sammanhanget. Men att jag känner att jag är yogalärare och är det fullt ut igen. Har ett nytt sammanhang på en icke komersiell shala med ödmjuka lärare. Det känns fint.

Största misstaget?
Att jag oroat mig för mycket. För barnen. För världen. För mig själv. För vädret. Det är verkligen waste of time.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Mest gladare.Varit underbart glad över bröllop, barnbarn, jobb och yoga.
Vad spenderade du mest pengar på?

Stugan. Yogaresan. Bröllopet.

Något du önskade dig och fick?
Dagarna i Stockholm med min dotter och andra vänner och konserten.
Något du önskade dig och inte fick?

Kan inte säga något personligt. Men världsläget. Gråtit många gånger till alla rapporter om flyktingarnas situation. Den barnsliga önskan om fred måste leva vidare. Fick nytt hopp under Musikhjälpen som i år var både tyngre och bättre. Barnsligt glad över den och vad den skapade.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017?

Firade med min man, kaffe på sängen och middag på restaurang med vänner. Fika med familjen.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om jag hade slutat oroa mig hade jag varit lugnare. Den sadhana jag gör nu, grundar mig helt.  Den har varit otroligt krävande och omstörtande. Men sedan kände jag mest leda. Tog en yogapaus under hösten. Det var behövligt och gjorde att jag vet att jag ska göra det här. Punkt.

Vad fick dig att må bra?
Skogen. Sjön. Min familj. Min yoga. Mina vänner.

Vem saknade du?
Har saknat mina Shadowyogavänner men i september fick jag träffa nästan alla jag längtat efter.

De bästa nya människorna du träffade?
På jobbet jag hade. De var proffsiga och vänliga och jag hade verkligen jätteroligt där.

Mest stolt över?
Att jag vågade sluta och gå min egen väg.

Högsta önskan just nu?

För egen del handlar det om att stanna i min sadhana.

Styrketräningen måste bli oftare.

Att alla hittar sin plats. I stort som i smått. 

Att jag skriver klart min bok. Kalla fötter och dåligt självförtroende för inget projekt framåt. Har låtit mitt manus bara ligga ett helt år...
Att den bok jag formger ska bli klar.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Sluta att bry mig om vad andra tycker. Även om det råkar bli i min blogg eller i andra kanaler. Jag står för den jag är. I yogan. I livet. Som kvinna. Som mamma. Som fru. Jag är jag.

Tack och Namasté. Önskar dig allt gott med mjuka stunder i helgerna och lite stjärnströssel på det!

Glittrande ljud

Ljud. Jag återkommer till det viktiga kring ljud och vibrationer. Och jag tänker att det är så lätt att tänka på sång och musik automatiskt. Eller chanter och mantran inom yogan. Men det är det storstämda, jag tänker på det finstämda också. Det som leder vidare. Som att varje asana har ett eget namn på sanskrit och just det namnet rymmer inte bara information om hur asanan ska utföras, den rymmer faktiskt också ljud. Lyssna på chaturanga dandasana jämfört med plankan, sankatasana jämfört med svanen, adho mukka svanasana jämfört med nedåthunden... Ja ni hör ju själva. Det är något annat att säga grodan jämfört med mandukasana. Det kan tyckas knepigt och krångligt att lära sig men samtidigt rymmer ju sanskritnamnen information om hur du ska utföra just den asanan. Det gäller som vanligt att inte ha för bråttom eller tycka att det är hokus pokus och superkrångligt med att lära sig sanskritnamnen. För de ger också en återklang inombords, en vibration och samtidigt något mer, som är svårt att sätta ord på. Jag hör ofta mina lärares röster säga de olika namnen inombords när jag gör de olika asanas jag har i min practice.
   Något mer som handlar om ljud är att vi gör ljud för varje organ i min yoga. I min avslutning så gör jag ljud som är specifika för varje organ som är viktigt. Det är oerhört svåra ljud att få till, vissa nästan som väsanden. Men jag känner skillnad, jag gör faktiskt det inuti och det är det som är viktigt.
   Ett mudra, handgest, som jag gör ger mig också ljud inuti, ibland som buller numera nästan som en vind över ett slättland och någon gång då och då som en flöjt som spelar gudomligt vackert. Det handlar helt och hållet om att lyssna inåt. När det vackra hörs i mig så blir jag rörd, varje gång. Det slår an något urgammalt, något alldeles eget och samtidigt något som jag delar med alla. Andligt ljud kanske man kan säga?

Jag tänker att vi är så fångade av att chanta och sjunga mantran att vi ibland stannar där, vi går inte vidare till de ljud som finns inuti. Till nästa steg. Ljuden som ingen annan kan höra utom du, de vackraste kombinationer av en slags "musik". Låt oss våga gå vidare i det som inte syns eller hörs på utsidan för det mesta mina vänner, det sker inuti. Det som glittrar i hela dig. Namasté.

Öppna ditt hjärta och din plånbok

Musikhjälpen. Alltså vilken grej det är! Jag fattar inte hur bra det är egentligen. Att Radiohjälpen tillsammans med arrangörerna av Musikhjälpen varje år drar igång detta evenemang sedan 10 år tillbaka.
   Första gången tänkte jag mest vad är det här, när mina barn kollade på det på tv, vaddå sitta i en glasbur?! Varför då? Men ju mer jag kollat, och det har jag gjort de senaste fem åren ju bättre blir det. Jag har också valt att göra yoga-event varje år sedan dess och samlat in några tusen varje gång. Jag är en del av det hela, precis som alla som skänker minsta krona. För dig som inte känner till det närmare så kan du lyssna på det i din radio på P3, ladda ned appen och lyssna överallt eller kolla på TV2 eller på SvtPlay. Det är plättlätt. Mycket musik både live eller från lyssnarna, där varje önskning kostar 50 kr, enklare kan det inte bli att hjälpa. Det finns också otroligt många aktioner som man kan buda på, alltifrån konserter och hänga med kändisar, till att göra spektakulära saker eller het enkelt bara äta middag med en favoritkändis. Min bössa heter Med kärlek från yogisar, men du kan skänka var som helst. Bara du gör det.
   Och varje år har ett tema, i år var temat Inget barn är till salu.  Och det bästa med Musikhjälpen är att de alltid har många experter på just årets ämne. Varje år gråter jag och i år mest av allt när jag hör Ecpats barnpsykolog prata om spädbarn som kommer till sjukhus med könssjukdomar. Ja du läste rätt. Och sluta inte där, håll inte för dina ögon och öron, för barn säljs över hela världen, fyra barn i minuten och det är så grymt och outhärdligt. Skulle vi inte orka lyssna som har allt vi behöver? Skulle vi inte orka lyssna på hur barn i många länder har det? Och allt går viralt numera. Därför är det extra viktigt att du och jag också öppnar våra ögon och hjälper till. Har du inte gjort det redan men vill delta så håller det hela på till imorgon söndag kväll. Alla har vi har råd med några kronor. Eller hur? Bli inte apatisk. Hjälp till. Och att göra något tillsammans förhöjer hela känslan. http://sverigesradio.se/musikhjalpen

I morse var det ett gäng tappra morgontrötta själar som yogade med mig, sedan stannade vi alla för meditaiton och gongbad och jag kan ärligt säga att jag skulle vilja börja varje morgon på det här sättet. Med andra. För andra.

THe healing power of sound

Första gången jag kände mig helt centrerad inuti, när allt liksom flöt ihop till en punkt nedanför naveln och jag stod på mina fötter stadigt, det var på en yogakurs med John Evans och vi var i Glasgow 2009. Han sjöng en extremt lång chant och slog på en liten trumma. Hans melodiska röst flöt in och ut ur mig och jag kände mig salig. Hade aldrig tidigare varit i närheten av den känslan.
   Andra gången jag kände samma sak var i Wien när jag gick en Sound Sadhana kurs kombinerad med min Shadowyoga och året var 2014. Vi satt i suchi karana, japanese squat och chantade alla positioners namn och minnen och annat flöt upp och ut. Annat hände också som jag inte kan eller vill sätta ord på. Det var helt enkelt läkande ljud. Magiska ljud. Ljud som jag saknat sedan dess på något plan.
Som jag längtat efter det, som jag önskat mig det. Så ja, nu blir det av. Fyra dagar i januari går jag kurs i The healing power of sound. Lite pirrigt eftersom jag åker själv men jag behöver påfyllning och jag vill lära mig mer. Nu ska jag alltså själv gå kurs och få vara elev, det är underbart. Och samtidigt lite skrämmande. Jag känner som sagt ingen, inte ens kursledaren har jag träffat tidigare men hon skickade en inbjudan till mig och vi förstår inte riktigt hur det kunde komma sig eftersom vi som sagt inte känner varandra. Förtjust i tecken som jag är tog jag det som en bra invit till mig själv, att göra något som jag längtat efter.

Wish me luck även om det är en månad kvar tills själva kursen!

#The best is yet to come

Läser en inspirerande artikel och känner hur skönt det är att läsa om andra saker kring åldrande än att man är sjuk, ledsen och besviken som gammal. Här kommer lite uppmuntrande nyheter som forskningen visat;

• Arithmetic skill peaks around age 50 - aritmetiska färdigheter peakar runt 50

• You can best understand people's emotions in your 50s - du har bäst förståelse för andra människors känslor när du är i 50-års åldern

• Wisdom peaks after age 60 - visdom peakar efter 60 års åldern

• Life satisfaction peaks at 69 - att vara nöjd med livet peakar vid 69 år

• Vocabulary peaks in your late 60s and early 70s - ordförrådet peakar i slutet av 60-års åldern och början på 70

• Body image peaks after 70 - kroppsuppfattningen peakar efter 70 år

• Psychological well being peaks around age 82 - psykologiskt välbefinnande peakar runt 82 års ålder

   

  Visst är det fantastiska siffror? Jag ser fram emot alla toppar i mig själv och önskar dig en riktigt skön helg! 

 

Icke-görat och åldern

Två år sedan mitt liv vändes upp och ned. Två år av en gigantisk helomvändning. När tårarna torkat och jag repat mitt inre mod och insett vad som är vad står jag någon helt annanstans. Tack och lov. Och jag är ju två år äldre. Ju äldre jag blir ju mer tycker jag om livet. Ju äldre jag blir ju mer inser jag att vissa saker faktiskt hänger ihop med åldern och den ayurvediska tid jag befinner mig i. Och för mig där jag är i min vatadominansen av livet för mig som redan är vatadominant måste ta hand om mig på bättre och lite annorlunda sätt. Idag tycker jag mycket om att bara vara. Just det. Går mina svängar i skogen, sitter på trappen eller i min läsfåtölj och bara är. Jag presterar ingenting. Jag tar inga tider på något, jag bara är och gör det som känns helt rätt. Har det tyst runt mig, jag som alltid spelat musik tidigare vill ha det liksom rent. Både inuti och utanför. Nästan haft dåligt samvete av mitt icke-görande och så läser jag hos Claudia Welch, ayurvedisk läkare och författare till bland annat Balance our hormones, balance our lives, att tiden för att göra just ingenting är den jag är i. Bekräftande och befriande är nog orden jag söker.
    Den jag var för 30 eller 20 år sedan skulle protesterat häftigt. Men faktum kvarstår för just mig. Jag tror att åldern gör oss klokare. Inte alla människor, men de allra flesta. I alla fall de som vågar leva. De som vågar titta inåt och drar någon slags lärdom av alla erfarenheter som kommer med att leva längre. Det kommer ett annat lugn och det är som mitt livs erfarenheter ramlar ned i ett snyggt mönster inombords. Kan nästan sitta och nicka för mig själv över saker som formaterar sig till något helt annat än vad jag tyckte det var när jag gick igenom dem. När saker "plötsligt" bara hände. När livet vände. Igen. Och igen. Och jag måste säga det - det är så skönt att bli äldre. Det är skönt att åldras och ha släppt på mycket bagage. Att inte bry mig så mycket om vad andra tycker längre. Sedan har jag släppt mina identiteter en efter en och det har känts både tomt och skrämmande. Vem är jag utan alla dessa etiketter? Ni vet, jobbet och allt det andra. Nu är det en frihet som flyter runt i mig. Både i kroppen och strax utanför, utan att kunna förklara det bättre.
  Klart är också att jag smalnat ner mitt umgänge ganska mycket. Jag trivs med mitt eget sällskap eller familjens. Det intensiva umgänget vi haft med flera olika konstellationer, det har helt sjunkit undan. Inget fel, bara att vissa träder fram, men de flesta har jag lämnat. Helt enkelt.Säger som en vän sa; Part of life is about making friends and leaving friends. No hard feelings. Saker händer. Människor väljer. Alla har sitt. Yogan jobbar någonstans hela vägen och annat blir viktigt. Plus att tiden gör sitt.
Det jag helt säkert vet idag är att jag är yogalärare till tusen procent inombords med allt vad det innebär. Jag tar ansvar för vad jag undervisar i, jag tar ansvar för de som är mina elever och som följer mig. Varsamhet är min religion. Inget annat. Jag följer mina lärare Shandor Remete och Emma Balnaves, men jag följer inget slaviskt, jag tänker och känner själv också naturligtvis. Däremot har det som jag ställt mig frågande till som jag fått i min träning av dem, alltid stämt. Varje gång. Där jag motvilligt böjt nacken och gjort, där har de haft rätt. Så det är en intensiv och egenupplevd erfarenhet som jag gärna delar med mig av, när jag själv sitter framför mina elever. Men jag vet aldrig hur det känns i någon annan, så ansvaret fördelas där. Jag gör mitt bästa, mer än så går inte. Det är också skönt att landa i precis just det. Jag har inte alla svar, jag kan inte göra allt. Men jag lär mig längs vägen och det tar inte slut. Yogans kunskap är omöjlig att överblicka och det är samtidigt en trösterik tanke.
   Idag har ju unga människor lyfts och hyllats på en ganska märkligt sätt ibland i alla möjliga branscher. Det är härligt med unga människors kreativitet och energi, men de har långt ifrån svaret på allt. De behöver också lära sig längs vägen. Det kan jag säga utan att darra på rösten.
    Att vara i min ålder. Att vara i stort sett frisk, det är en gåva. Att sedan kroppen påminner om allt möjligt i min högra sida och höft ibland, det håller mig alert. Tänker på min mormor, min närmaste anhörig som levt längst, hon dog dagen innan hon fyllde 80 år, hon levererade så mycket klokhet och raka puckar att jag önskar att jag hade kommit ihåg allt. Ändå har mycket stannat inombords. Mina föräldrar dog båda när de just fyllt 63, något jag själv fyller nästa år och det är vemodigt och sorgligt att de inte finns med oss längre. Men det är inget jag hängt fast vid, varje liv är så långt som det är.      Kanske bottnar mycket av mitt hälsotänk och att ständigt gå vidare i just detta, att de inte var med så länge. Mina barn har aldrig träffat dem, det är en hisnande tanke. Därför vill jag själv vara med mina barn och barnbarn så mycket jag kan. Allt formar en människa. Men att råka ut för svåra saker innebär inte att man måste vara sorgsen eller alltid dra upp sina trauman, tvärtom - ingen kan hindra sorgens fåglar att flyga över huvudet men man kan hindra dem att bygga bo där.

Så du som är runt 30, 40 eller 50, jag lovar allt skiftar ju längre fram du kommer. Allt byter plats stundtals och proportionerna kan se väldigt annorlunda ut. Livet helt enkelt. Det vi ibland tror att vi kan styra. Själv tänker jag mer och mer att man får något i sitt knä och sedan är det upp till en själv att hantera och förvalta. Kommer att tänka på en strof ur Eva Dahlgrens låt "Ängeln i rummet" - Vem valde? Inte jag. Att allt förändrades och att det helt enkelt var dags. För det som hände. Livet vi kan känna i oss när vi gör vår yoga. Något som lever men som inte är riktigt jag, men som lever i mig. Förstår du?

Bra måndag

Tänk så skönt det är att resa bort några dagar och få lite perspektiv på allt. Ibland behöver jag fjärma mig från både min och andras bloggar. Även om det snart inte finns någon kvar att läsa för mig så har skrivandet en nästan terapeutisk verkan för mig. Jag la ner bloggen i somras men snart pockade skrivlusten på och det är skönt att ha bloggen som en slags ventil men också ett sätt att formera mina tankar, tänka vidare och ibland även få kommentarer som får mig att tänka ett varv till. När jag kikar bakåt så hade jag väldigt mycket kommenterar men ser ju hur det minskar överallt, till och med hos de stora som har proffsteam kring sig. Helst vill jag ju bolla tankar med någon där ute, så är det men inser också att man läser bloggen i telefonen och där kan det ibland ställa till det om man vill lämna spår. Flera av mina vänner har sagt att de inte lyckats kommentera. Nå. Nog om detta.
    Vi kom sent i lördags kväll efter bra dagar i Oslo. Min man skulle dit på möte och jag kan ju följa med när livet ser ut som det gör. Superlyxigt och härligt. Det var 50 år sedan jag var i Oslo. Femtio! Känn på den. Var där på skolresa när jag var 12 år och inte sedan dess.
    Igår tog vi oss ut till IKEA för att köpa en soffa vi har tänkt köpa länge och så plötsligt var den nedsatt i pris. Så trots att det var söndag så körde vi ut. Det gick hur smidigt som helst och nu ligger ett jättepaket på övervåningen. Vi ska  möblera om, flytta runt lite och efter jul ska vi måla sovrummet. Mörkblått. Som jag längtar. Så trött på det vita. Det är inte jag riktigt. Vi har inte kritvitt, vi har mer svart och vitt som bas, med textilier i olika färger, men nu ska det bli härligt att våga något helt annat. Det är helt enkelt dags.
   Och idag tog jag mig till gymmet. Det var inte med någon härlig känsla jag gick in men desto skönare när jag gick ut. Träffade dessutom en vän jag tänkt på att jag vill träffa!

Bra dag helt enkelt. Hoppas du också har det fint.

Fonetisk yoga

Den senaste veckan har jag chattat med vänner. I Finland. I Korea. I Canada. I Polen. Tacksam för att vi kan ha kontakt så enkelt. Och jag inser att mina närmaste vänner sysslar med yoga. Och samma är det här hemma med några få undantag. Tillhör jag en sekt? Nja. Om man med sekt tänker att en miljard människor eller mer utövar yoga så blir det ju ett urvattnat begrepp. Hur blev det så här för mig? Tja. Jag är inne på mitt 18:e år av yoga. Jag har lärt mig och lärt om. Jag har tragglat med min morgonsadhana som sett så otroligt olika ut och just nu är väldigt kort. Men sjukt lärorik. Jag har läst väldigt många böcker om yoga, olika former, alltifrån Kundalini Yoga till Yinyoga till Hathayoga och till mitt hjärtas yoga Shadowyoga. Jag har gått utbildningar, kurser och workshops. Jag har tränat för så många olika lärare även om jag följer just Shandor och Emma sedan mer än 10 år. Är jag smartare av det? Förmodligen inte. Däremot har mitt hjärta skapat förståelsen för det som det handlar om på djupet, när jag gör. Utifrån det som en lärare lär ut till just mig. Det är ju där det hela måste ske. The practice. Det som sker utan ord. Det som bara kan upplevas. Inte genom att titta på något. Genom att göra. Utforska. Men inte dumdristigt. Kanske inte ge sig på de tuffaste allra först för att man får lust. Inget fancy. Något som också gör mig konfunderad är att nybörjare-lärare-rollen har bytt plats. Man ska liksom lyssna på nybörjaren och inte rätta, för då kan hen bli förtretad. Vad hände med lärarens roll? Eller är det därför alla youtubeklipp, alla yogapoddar osv har växt sig så stora? För att man "kan själv"? Ja jag vet inte, jag funderar högt här. Är det old fashion att ha en lärare? Förlegat? Trots att yogans ursprung bygger på lärare-elev-relationen. Eller handlar det helt enkelt om att man inte vågar bli sedd? Inte törs. Att man tror att man måste kunna redan innan man börjar? Allt har liksom bytt plats.
   Folk blir irriterade på att allt som har med yogan att göra har ett högre syfte. Tja. Varför gör man yoga? Varifrån är ursprunget? Det har ett högre syfte. Annars kan du ägna dig åt gymnastik, bollsport eller rytmik. Skaka loss på Friskis & Svettis. Eller något annat där du rör kroppen. Men hur ofta ser du filmer om gymnastiska övningar där någon "lär ut" hur du ska göra? Hur ofta skulle någon seriös ledare göra så? Vi är så förledda av allt vi kan se inom miljardindustrin som kallas yoga och som bara är ett knapptryck bort att vi på riktigt tror att vi ska göra just det. Själv är jag tacksam för att inte Internet fanns när jag startade. Vem vet var jag hade hamnat då? Och ändå har jag skadat mig längs vägen. Har velat för mycket. Har tagit i för hårt. Det svåra i det hela är ju balansen, att gå längs den där kanten men inte tippa över. Och att göra det långa förberedelsearbetet. Det som kan upplevas nog så enformigt och tråkigt men som i längden gagnar allt. Jag säger som min lärare, att vara långsam är att vara snabb i slutänden. Tänk om någon hade sagt det tidigare till mig. Men kanske hade jag ändå inte lyssnat. Jag ångrar inget, men när jag tänker på vidden av urvattningen av yogan blir jag nedstämd. Jag blir ledsen på riktigt. Kanske är det därför jag helst pratar med de som förstår vad jag menar, hur inskränkt det än kan låta. Jag måste värna mig själv och den enorma kunskap-vetenskap som yogan faktiskt är.
    Det är ju ingen som till exempel vill lära sig italienska och som sedan lyssnar på några klipp och sedan pratar någon slags fonetisk italienska. Varför gör vi så med yogan? Varför förminskas den? Varför gör vi någon slags fonetisk yoga. Är det för tillfredsställelsen en kort sekund som föder och matar något helt annat än det som är tänkt? Den svåra vägen är den långa, lite långsamma som ger allra störst utdelning i slutet. Det är min förvissning efter dels min egen erfarenhet men också allt jag ser i mina elever. För att inte tala om mina lärare, men de är å andra sidan på en totalt annan nivå. Men vi rör oss ändå mot samma mål. Vilket inte är fysiskt.

Nu tar jag lite paus, reser till Oslo imorgon med min man för några dagar och bara tar in andra uttryck. Som jag behöver det! Önskar dig fina dagar.

Skitmorgon

Skitmorgon. Sovit uruselt. Åker in för träning med min pt. Glömmer plånboken. Vatten har runnit in i min ena träningssko. Små förtretligheter. Nå. Jag tar mig i kragen, allt kan ju faktiskt bli bättre. Vi kör ett helt nytt pass. Jag är stark i magen men inte lika i ryggen. Jag har alltid levt med tanken att jag har en superstark rygg. Vilken fantasi. För idag hittar jag rätt tack vare helt nya övningar och jag inser att om jag blir stark i ryggen då kommer chins-övningarna att gå som en dans. Häpp! Så sjukt taggad efter en liten timme. Tänk att det faktiskt kan vända så snabbt. OCH. Jag har en fantastisk kalashelg i kroppen och en veckas vila före det för min lilla kropp.

Ibland behövs både fest och vila för att orka ta tag i allt igen. Eller hur?

Kristallsjukan och lite mens på det

Vilken märklig vecka. Känns som fredag idag men ja jag vet det är imorgon. Jag har gått från gråtmild och upp och ner till glad och fnissig till att få en släng av kristallsjukan! Yrsel de luxe men min kinesiske doktor är fantastisk.  Nu är det nästan helt borta.
   Och på det en fantastisk dag i skogen igår. Jag nynnade för mig själv där jag strövade. Tänk att det är vår skog, precis rakt över vägen och utan vår sons hundar hade jag aldrig upptäckt den. Det är ju galet men sant. Förr var den tät och mörk men på senare år har de gallrat och den är så fin. Jag traskar där varje dag. Det är ett löfte till mig själv att oavsett väder och annat, ta mig dit om så bara en kortis. Hittar fler och fler stigar och det är så rofyllt att ströva där. Och igår var det både dis, dimma och solsken. Samtidigt. Vilken present.
    Har varken gjort yoga eller tränat och har inte ett dugg dåligt samvete för det idag när jag sitter här och tänker när regnet svallar igen mot rutan. Jag har bestämt mig för att jag har mens den här veckan. Nä. Jag har ju inte det, har inte haft det på 17 år men jag saknar den där genomgången av kroppen och själen, spa-badet som sker en gång i månaden och som fräschar upp ens liv rent cykliskt. Så jag har bestämt mig för att jag har mens i alla fall, det vill säga, jag vilar. Gör inget ansträngande fysiskt. Och med yrseln var ju det inte ens möjligt först, men nu skulle det gå. Men jag suger på karamellen och låter bli.
   Och igår hade jag så fin yogalektion. Jag är tacksam för mina elever, jag tror man får precis de som man ska ha. De som följt mig länge och de som är nya. Och de som gått vidare till annat eller slutat, det är precis som det ska också. Alla har sin väg att gå.

När jag låg igår kväll och gick igenom min dag så kände jag mig så rik. Och ikväll kommer dottern från Göteborg hem och ska ha stor fest i helgen. Glitter och glamour igen. Bara att åka med. Önskar dig också fina dagar.

Liten replik på mina inlägg om kosten i somras

Det har varit några tunga dagar både mentalt och kroppsligt. Det är med en bättre känsla jag drar upp min rullgardin och ser frosten som breder ut sig som en tunn maräng i min trädgård och i fruktträden. Som om någon dragit en pensel med äggvita överallt och låter mig andas kall, skön luft. Jag som hellre väljer kallt än varmt om jag måste, mår bättre direkt.
   Det är också med lite nyfikenhet jag scrollar i mitt flöde, läser om mästerverket Pure, en gigantisk studie, hos Kostdoktorn, som delat ett inlägg av Araz Rawshani, leg läkare och medicine doktor som driver sidan diabetes.nu Pure är en epidemologisk studie och han beskriver olika orsaksamband i kosten mellan det man givit kostråd kring tidigare när det handlar om diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Jag citerar:

"Studiens upplägg

Totalt studerade man 135.335 personer. När de gick med i studien kartlades deras matvanor och därefter följde man upp de under 7.5 år i genomsnitt för att klargöra vilka som dog, fick hjärtattack, stroke och så vidare. Precis som i den föregående rapporten registrerade man intag av fett (inklusive mättat, enkelomättat och fleromättat fett), protein och kolhydrater. Man räknade ut hur stor andel av energiintaget som kom från respektive näringsämne.
Man uteslöt alla deltagare som hade hjärt-kärlsjukdom (hjärtattack, stroke, hjärtsvikt) när studien började. Detta eftersom man vill ha en ”ren” population från början. Som I föregående studie är alla analyserna justerade för andra viktiga riskfaktorer (kön, ålder, diabetes, rökning, fysisk aktivitet osv), för att i möjligaste mån kunna inringa sambandet mellan just fett/protein/kolhydrater och risken för sjukdom och död. Man undersökte följande:

• Hur ser sambandet ut mellan hur mycket fett/protein/kolhydrater man äter och risken för sjukdom och död?
• Vad händer med riskerna om man ersätter 5% av energin från kolhydrater med fett istället?"

Det är mycket text och många diagram men när man kommer längst ned till slutsatsen är det denna:

"Vad har vi lärt oss av PURE egentligen?

Att äta mycket kolhydrater förefaller skadligt, särskilt när man tillåter kolhydrater utgöra 65% eller mer av energin. Högt intag av kolhydrater är associerat med ökad dödlighet. (Läs cancer) Ett högt intag av fett förefaller däremot vara hälsosamt. Dagens kostråd måste onekligen omprövas och myndigheter bör informera befolkningen om fördelarna med att minska på kolhydrater till fördel för fett, inklusive mättat fett."

Så när ni som tyckte att jag gick för långt när jag skrev om kolhydrater kontra sjukdomar i somras och ifrågasatte om det fanns någon forskning överhuvud taget - det här är extra mycket till er. För det är inte något jag hittat på eller tror. Och det finns mer och mer forskning som visar att dra ner på kolhydraterna till förmån för fettet är det som gagnar alla dagar i veckan. OAVSETT VAD VI TROR ELLER TYCKER. Framförallt när det gäller sjukdomar som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar men också cancer som man i forskningsrapporter mer och mer beskriver som en metabol sjukdom. Och ja. Jag är nördig, jag är vetgirig men kalla mig inte hård och kall för att jag drivs att få veta sammanhang. 

Med detta ska jag ta mig en kopp maskroskaffe med kokosfett och börja min dag. Hoppas den blir fin och jag hoppas innerligt att din dag också blir fin. Och du, det tar tid att vända en atlantångare som kostråden varit hittills, det tar tid att våga tänka nytt. Livsmedelsverket är väl de som borde snurra runt nu och faktiskt ta forskningen och alla tillfrisknanden på andra kostråd på allvar. Må väl!

Gråtfärdig

Känt mig gråtfärdig i flera dagar och det hänger nog ihop med min brist på sömn. När jag inte somnar före 03-04 oavsett vad jag gör för att det inte ska vara så, då orkar jag inte hålla i mig hela dagen. Inatt hade jag så ont i min höft att jag inte visste vad jag skulle hitta på. Masserade med liniment. Läste. Men det gick inte att koncentrera sig. Vet att månen var full och någon slags supermåne som ofta på senare tid och säkert spelade det in också. Men det var som allt missmod bara rann genom hela mig idag när jag skulle gå upp. Orkade inte. Har legat i nattlinne och läst och slumrat och ute har det regnat då och då. Känner mig så ynklig. Hur är det möjligt att det kan skifta så? I fredags kände jag mig stark, var och tränade igen och kanske är det träningen som sparkar igång saker i höften? Vet snart varken ut eller in, men kör på med det jag planerat. Både med kost, träning och behandling. Med ynklig röst bad jag om smågodis fast jag VEEET att jag inte mår bra av det. Men när mannen sedan kom hem med det så ville jag inte ha det. Händer ju inte annars. Något är i olag i mig. Är det hormonerna som saknas någonstans eller vad är det? Och nej, jag har inte varit ledsen för alla jag saknar i mitt liv utifrån Allhelgonahelgen. Jag har skänkt dem alla mina tankar och kärlek. Men jag är på en plats i mig där inget känns behagligt helt enkelt. Orkar inte läsa. Vill inte se nyheter. Missmodet är som en blöt filt på mitt huvud. Någon mer som känner igen sig? Nina, du brukar ju ha koll på planeterna!

Nog gnällt. Imorgon är en annan dag. Förhoppningsvis skönare. Och jag läser hos Pernilla och om hennes badande. Googlar men hittar inget vinterbadande i min närhet. Det skulle garanterat pigga upp mig tror jag!

Vem är din lärares lärare? - Paramaguru

Utifrån responsen på mitt förra inlägg i kommentarer och mail så går jag vidare i mitt funderande. För det är något som är skevt här. Tystnaden som möter elever som ärligt vill lära sig. Och nej, jag pratar absolut inte om att man måste förklara varje lite handvridning man gör. Det faller på sin egen orimlighet. Men att man ska få personlig vägledning då och då av sin lärare - det är inbyggt i själva yogatraditionen. Och om du aldrig får det, eller om du får goddag-yxskaft-svar - då är mitt råd byt lärare helt enkelt. Vad kännetecknar en bra lärare:

• Kunskap. Kunskap som är levande. När din lärare kan knyta ihop det ni gör med det som händer inombords och i kroppen. Både själsligt och i organen.
• Erfarenhet av egen träning. Ju längre ju bättre.
• Ju äldre ju bättre. För man har inte bara utövat yoga längre, man har framför allt levt.  Och ja vi behöver ju inte säga åh det finns 20-åringar som är kloka. Ja det finns det nog, men de har inte levt längre än 20 år. För ju längre jag lever ju mer ser jag vad som sker vid vissa åldrar i livet och vilken energi man har då. Ayurveda när den är klockren i kombination med yogan. Dessutom, allt som händer i livet sker förr eller senare och ju längre du levt ju troligare är det att saker hänt dig. Saker och händelser du kan ta med dig i undervisningen.
• Att din lärare har en egen lärare. Att linjen är obruten så att säga mellan lärare och elev. Långt bakåt.

Våga fråga när ni har frågestund. Ingen fråga är fel. Fråga också vad din lärare har för lärare. Det är en av de  intressantare frågorna. Idag slår sig många för bröstet och säger med självsäker röst; jag är ingen föjare. Nähä. Vad är du då? En som kan allt själv? Eh. Nej, det fungerar inte så med vilken kunskap som helst som du vill tillgodogöra dig. Och i en andlig disciplin som yogan är behövs vägledning i allra högsta grad. Och det är också en total förminskning av yogans kunskap att man inte skulle behöva en lärare utan att det räcker med att titta inåt. Jag har här kopierat en bit av en text ur bloggen på Yogawithjacob.com Han skriver det så bra, jag önskar jag hade skrivit det. Men jag håller med i allt som står och här kommer det. Ta dig tid och läs:

Idag är yoga mer populärt än någonsin och praktiseras av miljoner människor världen över. Det finns hundratals olika yogastilar och varje dag startas det en ny yogalärarutbildning. Frågan om lineage och rötter är därför i högsta grad aktuell. Yoga är en metod med rötter i Indien och den Vediska filosofin. Traditionellt undervisas yoga från lärare till elev i en nära och djup relation kallad Parampara. Patanjali var en av de första som i sina sutras systematiserade och sammanställde ett praktiskt verk om yoga. För många utövare av yoga räknas Patanjali som en ursprunglig guru. Patanjali är dock en mytologisk figur som troligen levde för ca 2500 år sedan. Du bör alltså även ha lärare som verkar idag. En lärare eller guru är en person som har större kunskap än dig inom metoden och kan som kan vara en vägvisare och hjälpa dig att undvika onödiga misstag. Läraren är i sin tur också elev. Det ingår i systemet att ha någon mer erfaren som kan ge feedback, korrigeringar och se till att du “håller dig på mattan”. Egen praktik, erfarenhetsbaserat lärande och experimenterande är en viktig del inom yoga men du kan inte lära dig yoga utan en lärare. En nära relation till en kompetent och erfaren lärare är ett måste. Det funkar inte heller riktigt att “shoppa runt” bland olika lärare och traditioner. Varje stil har sina unika drag och är alla komplexa och genomtänkta. Kanske kan du under en livsstil lära dig två stilar ordentligt men inte mer. För att komma på djupet inom yoga krävs det att du studerar nära och länge hos en och samma lärare, eller kanske lärare inom samma tradition som står din lärare nära.

Varför är det viktigt att veta vem din lärares lärare är? Målet med yoga är att förstå  dig själv bättre. Detta gör du genom  regelbunden fokuserad praktik och reflektion. Genom att praktisera yoga minskar avidya (okunskap om självet) och du förstår bättre vilka handlingar du behöver göra för att leva mer i linje med hur du verkligen vill leva. Idag är yoga en mångmiljardindustri och det finns absolut inga garantier för att alla lärare och utbildare ärligt strävar efter att undervisa yoga. Det finns pengar att tjäna, kändisskap och exhibitionism kan locka. En miljon följare på instagram och förmågan att  slå knut på sig själv är ingen kvalitetsgaranti. Det är enkelt att hitta yogalärare idag. Men kanske desto svårare att hitta verkligt duktiga lärare. Utbudet är enormt men blir allt mer urvattnat och kommersialiserat. Det är en tråkig utveckling som medför flera problem. En fråga är förstås intentionen. Om målet bara är att tjäna pengar och visa upp sina fysiska förmågor är det förstås inte yoga. Men det är nog rätt få personer som verkligen har den ingången. Vanligare är det att det saknas sammanhang, historia och transparens. Att antalet yogastilar fullkomligt exploderat senaste åren är ett kvitto på detta. Det är helt enkelt inte seriöst. Yoga fungerar inte så att du bara kan hitta på en ny stil efter tycke och smak. Parampara är en essentiell del i det yogiska systemet. Utan en tradition där kunskaper har förts vidare från lärare till elev i flera generationer är det inte yoga. Då får du helt enkelt kalla det du gör något annat.
   
Visst skriver han det bra den gode Jacob?

Tvivel och funderingar

Jag har haft en period av tvivel i mig. Tvivel kring en mängd saker och för första gången tvivel kring yogan. Som ett svagt dovt grått skynke inombords. Jag vet inte var det kommer från eller varför. Och med det har jag känt mig tveksam kring min undervisning. Jag har bett om vägledning och väntat. Och inget har hänt. Men igår hade jag ett långsamt sittande pass för min grupp och det var en sådan extra allt-kväll. Och vissheten i att jag gör det jag ska genomsyrade plötsligt varje skrymsle av mitt inre i att allt är rätt, jag är precis där jag ska vara och sms och meddelanden efteråt ger mig all bekräftelse. Ibland behöver man det helt enkelt.
   Något jag däremot funderat en hel del över är hur man jobbar i andra yogastilar. Jag har ju en grupp mixad av "gamla" elever och nya. Alla nya har tränat yogat, andra former och stilar men har yogavana. Vemodigt lyssnar jag på att en del aldrig blivit korrigerade. Ja ni läste rätt. De har aldrig fått veta huruvida de sitter som de ska eller inte. (Det handlar främst om yogastilar där man sitter  mycket). Och är man flexibel och rörlig men inte så stark är det otroligt lätt att sitta fel. Att få obalanser av själva sittandet. De har heller aldrig känt en lärares hand på sin kropp. Nog må stilarna skilja sig åt men att aldrig få en korrigering, vare sig verbalt eller med händerna, det övergår mitt förstånd. Istället har de fått höra saker som "det rättar till sig till slut" "bara du lutar åt något håll så blir det rätt". Jag är inte personen att kritisera vad andra gör eller hur de gör. Men det här känns väldigt långt ifrån yoga. Varför går man då på lektion och kurser? Om ingen talar om egentligen vad just du ska göra. När man kokar ner yogan, som jag ser det, så handlar det mesta om individuella val och vad just jag eller du som person behöver.
  Om man går på yoga, vill ha hjälp och förstå, då ska man hitta allt själv. Varför ska man överhuvud taget då gå och träffa en lärare? Va? Va? Va? De här eleverna har alltså frågat men inte fått något svar. Eller handlar det helt enkelt om att lärarna inte riktigt vet eller kan men inte vill säga något om det... Inte vill visa sig helt enkelt kanske.

Tja. Frågorna är många och svaren är få. Vet du? Kan du hjälpa mig förstå?

Self care - take care of one another

"Så många gånger att räkneverkt stannat."

Self care. Det är ett så bra ord. Kan inget liknande på svenska men innebörden att bry sig och ta hand om finns ju där. Jag går på fotvård lite då och då, tidigare har jag liksom ursäktat mig inför mig själv för att jag kostar på mig detta. Så dumt. Jag får väl kosta på mig vad jag vill och det är inte ytligt att bry sig om sin kropp på olika sätt. Precis som att jag går regelbundet på massage. Att sköta om både kroppen och det inre, det är liksom snällt.
   Och när man gör det brukar det spilla över som ringar på vattnet till andra, att man bryr sig om andra. Och just nu häpnar jag dag efter dag över #metoo-svallet. Hur det har fortplantat sig i bransch efter bransch och kända och okända kvinnor kliver fram. Så stolt över det. Så stolt över mig och mina närmaste tjejer, mina döttrar, svärdotter och vänner. Över att vi också visade oss.
   I helgen för-firade vi ena dottern i helgen som fyller 30 på torsdag och som bor i Göteborg. Vi drack bubbel och sjöng. Åt gott på restaurang och diskuterade det hela. Svärsonen som är kock och äger en restaurang sa att de haft möten om det och börjat titta över sin jargong. Samma på många ställen. Det är ju så fint när det landar i att många tittar över sina jargonger och bemötanden på sina jobb och sina branscher. Kriminologen Nina Rung pratar om det största genombrottet när det gäller sexuella trakasserier, ofredanden och grövre brott mot kvinnor, sedan 70-talet. Är inte det att ta hand om varandra? Att vi vågar visa oss? (Men märkligt tyst är det i  yogavärlden, bland alla svenska yoginis ... Vet bara att jag, Yogamamman och Yogagirl har skrivit om det av de jag följer. Kanske inte säger så mycket i och för sig men lite ändå. Däremot ser det helt annorlunda ut när jag ser på mina yogavänner som bor i andra delar av både Europa och längre bort. Intressant ändå. )

Låt oss aldrig tystna. Låt oss aldrig sluta ta hand om oss själva och varandra!

Bild och text har jag lånat från Eva Röses Instagramkonto,  mitt absoluta favoritkonto.

Ingen naturlag - bara strukturer

Det är höst. Regnet har vräkt ned hela natten. Trädgården är fortfarande gul, alla fruktträd har behållit sina löv.  Tar en långsam morgon och sitter med mitt maskroskaffe, som för övrigt är jättegott, och funderar över senaste tidens turbulens kring #Metoo-kampanjen.
   Svallvågen som svepte över jorden där vi kvinnor, flickor och tjejer tog sats och vågade skriva det i våra statusrader - att vi hade blivit utsatta för ofredanden, övergrepp eller ännu värre våldtäkt. Jag tror ärligt talat inte att det finns någon kvinna som inte blivit ofredad någon gång. På något sätt. Alltifrån sliskiga kommentarer till att någon tar på ens kropp och så vidare.  Helt ärligt så tror jag att den strukturen som sitter benhårt har format oss till att glömma, släppa och rannsaka oss själva mest av allt. När #Notmetoo-hashtaggen dök upp kände jag mig lite trött. En del i mitt flöde var tvungna att skriva att de alltid hade blivit behandlade schysst. En som gjorde det var jag själv vittne till när hon blev utsatt. Jag kommer ihåg det för jag sa ifrån, men inte hon. Det är ännu sorgligare. Om vi inte vågar se vad som händer. Jag har barnbarn, två är flickor och en är pojke. Det är inte utan att jag funderar på hur det kommer att se ut för dem, utifrån olika synvinklar.
   När jag växte upp så började min pappa tidigt att träna mig i självförsvar. För att jag skulle kunna slå ned, brotta ned eller slå till någon som antastade mig. Vi tränade otaliga gånger på ryamattan hemma. Först pappa och jag och sedan min storebror och jag. Och jag slog, jag sparkade, jag lärde mig att ögonen är känsliga så där sticker man in fingrarna om inte annat. Jag lärde mig att när någon tar tag i mig så ska jag använda hans kraft och vända den. För min pappa var det självklart att jag skulle bli ofredad. Något jag själv aldrig ifrågasatte.
   Jag blev myndig och flyttade hemifrån. Bodde inackorderad i en grannstad för att jag pluggade en kort utbildning där. En dag när jag ligger i sängen och är sjuk i influensa så öppnas dörren av mannen i huset. Han var i 60-årsåldern och hade ju familj med barn och barnbarn. Han slänger sig över mig i sängen och säger att jag är allt han drömt om(!!!!) och jag som blivit tränad för detta sedan ung ålder - jag får helt oanade krafter - i en rörelse tar jag tag i honom och slänger honom i väggen. Vrålar och svär. Han blir helt chockad. Jag får ut honom, låser dörren och packar mina saker. Jag åker hem. Hittar på något om att jag inte ville bo där för att jag längtade hem. Allt för att skydda mamma och pappa från att bli ledsna. För det visste jag ju att de skulle bli. Det fanns också en rädsla att min pappa skulle åka dit och läsa lusen av mannen. Jag ville bara glömma. Vilket jag gjorde.

Och det finns så många fler historier i mig, har man stora bröst så har många män automatiskt trott att de är allmängods. Och jag har alltid blivit arg. Jag har inte burit på någon skam. Men jag har heller aldrig berättat. På något sätt har det ingått i hur det är att bli vuxen och ung kvinna. När båda våra döttrar och vår svärdotter också skriver #metoo i sina statusrader så inser jag att något ändå händer nu. De unga vågar berätta nu. Jag känner mig också ledsen men vet att jag inte kunnat skydda mot alla andra. När ena dottern började boxas blev jag lugnare, tänkte att hon kan i alla fall försvara sig... Jag bar på mitt mönster att flickor måste försvara sig men tänkte mest fysiskt. Inte på alla hårda ord som mina döttrar också fått ta emot.
   Och vi ser ett fruktansvärt mönster framträda av att vi inte är lika mycket värda. Och som vanligt säger någon men inte alla män, nä självklart inte. Men de är för många och tar sig friheter vi inte borde bortse från. Och vi måste prata om det. Med varandra, anmäla och sluta vara tysta.

En naiv ung tågluffare, 1977

Enda gångerna jag blivit riktigt rädd var på 70-talet i Italien. Jag och min bästa vän tågluffade. Jag går i en klänning i Rom, en vanlig dag vid lunchtid och jag ska gå och växla pengar. Plötsligt är jag omringad av militärer, fyra stycken som går runt mig och skriker. Folk skrattar och hejar på. Jag känner mig oerhört liten och rädd. Snappar upp en del ord och vet att det de säger är vulgärt och hårt. Tänker att vad som helst kan hända. Kommer till slut in på banken där jag nekas växla in mina resecheckar och bankmannen säger med en blinkning - But I can give you a kiss! Vi åker, tar oss till Neapel går på en gata, mitt på dagen, jag har en t-shirt och avklippta jeans på mig. Då känner jag någon grabba tag i min rumpa, någon som tar ett stadigt tag. Så i den omedelbara reaktionen i mig vänder jag mig om och ger en örfil i samma rörelse till mannen som står där. Det visar sig vara en gammal tandlös gubbe... Så äcklig. Men precis bredvid står en trafikpolis - han blåser direkt i visselpipan när han ser vad som sker. Vrålar och gestikulerar - mot mig! Pekar mot mitt huvud och sedan på mina ben. Det vill säga, är jag så dum att jag går i shorts får jag skylla mig själv! Vi känner att vi inte vågar vara kvar i det landet utan tar först bästa tåg därifrån och tar oss till Grekland. Där vi fick vara i fred.

Så. Vad är sensmoralen? Att jag blivit arg och fräst ifrån eller handgripligen kastat ifrån mig män och inte är inte fylld av skam? Nej. Däremot av en dj-a ilska och att både mina föräldrar och jag var beredda på att detta skulle hända. Som om det var en naturlag. Men nu blåser förändringens vindar. Känner ni dem också?

Hej då lilla hund

För en vecka sedan åkte vår son och hans fru till veterinären med en av deras två hundar. Lilla Affe fick somna in eftersom han bar på en sjukdom som fick hans organ att svikta ett efter ett. Kort sagt, livet gick inte att rädda och han mådde inte bra.
   Jag har aldrig varit speciellt förtjust i hundar. Inte heller oförtjust, eller hur jag ska säga. De har inte berört mig på samma sätt som katter. Jag har känt mig mer neutral helt enkelt. Kanske hänger ihop med att jag hade en egen katt när jag växte upp, en riktig vän.
   Men den här hunden, Affe, han var så fin. Tålig. Lite busig. Skällde aldrig, inte ens när vi fick tvångsbada honom i stugan efter att han hade rullat runt i koskiten i hagarna runt omkring! Han såg bara olyckligt tålig ut. Kanske är det just den uppsynen jag har i mitt sinne idag? Saknar hans buffande nos och skuttande i trädgården.
   Självklart har alla varit jätteledsna och känt hur orättvist allt kan vara ibland. Gråtit och gråtit. Men just idag var det som det slog mig i huvudet. Han är inte kvar här. Känt mig låg och trött. Inte gjort något av allt jag hade tänkt. Men det får vara så. Jag sörjer en gatuhund som adopterades från Portugal och som haft det bästa av hem hos min son och hans familj.

Tänker att Affe skuttar runt i skogarna i någon annan dimension, i förväntansfull stämning tills han träffar sina nära och kära igen.

Där jag vill vara

Vi har varit på en liten resa jag och min man, han skulle göra ett jobb i Visby och jag följde med. Jag kan ju göra det nuförtiden. Så otroligt härligt och lyxigt. Vi bodde på Gotland 1985-86 och nu är det länge sen jag var där.
   Det där året såg vi varenda skrymsle av ön tror jag och vi har många smultronställen. En av de finaste platserna är Ekstastranden på västra sidan nedanför Visby. Vi hade varit där på semestern innan vi flyttade dit och under Gotlandsåret var vi där otaliga gånger. Det är något med den platsen. Och det är det många som tycker.
   När vi rullade av färjan åkte vi direkt till några vänner som valt att bosätta sig på ön och sedan raka spåret till stranden. Vi fick en helt magnifik kväll. Jag vet ärligt talat inte om jag har sett en vackrare solnedgång än den här. Det var hela spektrumet från ljusblått till lila till rosa till orange till gult till mörkrött. Som en gåva.
   Och vi gick där. Vi tog tusen bilder. Tittade på varandra och sa - Tänk när vi var här första gången för 32 år sedan. Det är hisnande att blicka bakåt ibland. Ena dottern frågade om vi var nostalgiska men det var just det vi inte var. Vi kände oss bara tacksamma över var vi befinner oss nu. Att vår relation har hållit hela vägen. Att vi har tre barn. Att vi har tre barnbarn. Att vi har varsitt företag och skapade våra egna drömjobb. Ibland får man klappa sig själv lite på axeln också över att man har hittat lösningar och vägar i det som är ens liv. Och där jag är nu, där vill jag verkligen vara.

Se, lyssna och njut!

Med en liten filmsnutt kan jag ta mig tillbaka till Budapest. Filmen spelades in där. Jag kan varken se mig mätt eller höra mig trött på min lärares röst. Njut. Och ha en fin helg!

Yin-yang i allt

Den här symbolen har blivit viktigare och viktigare för mig. I mitt medvetande och hela mig. För allt samexisterar. Allt finns. Att inte värdera och inte vara rädd för om något känns som ett mörker inom oss, det finns alltid ljuspunkter. Och i det ljusa finns stråk av mörker. Eller som här, punkter i respektive fält. Och cirkeln, den hela symbolen. Tillvarons sammansättning. Samma med vår kropp. Den består av både yin- och yangkanaler. Och utifrån vilka rörelser och hur vi utför dem stimulerar vi olika delar i oss. I kroppen. Som hänger ihop med det vi inte kan se med ögat. Men väl känna och förnimma. I min yoga har jag rörelser som stimulerar båda kanalerna, det behövs inte delas upp när jag gör min practice. Det är så sinnrikt och så skönt. Och inuti mig finns också delar av mörkt och ljust. Om vi är rädda för mörkret och tror att vi konstant måste tala om ljuset och inte vill kännas vid det mörka, då tror jag att det växer sig större. Ta upp trollen i ljuset så spricker de som min mormor sa. Varför skulle något vara sämre? Hela tillvaron är skapad utifrån motsatser och olika kvaliteter. Att bli hel är att inse att vi alla har båda delarna och att det inte är dåligt. Hur skulle vi se ljuset om inte mörkret fanns?

Nobelpriset vs.yogakunskapen

Hällregn och början på oktober. Äntligen lite piggare. Firar födelsedag med finlunch på stan och sedan in i mjukiskläderna igen. Lyssnar på radion och hör att Nobelpriset 2017 i medicin går till amerikanerna Jeffrey C Hall, Michael Rosbash och Michael W. Young för deras upptäckter av molekylära mekanismer och den cirkadiska rytmen – vår inre klocka som anpassar kroppen efter dygnet. Det är så spännande när man  börjar titta på det man inom så kallad alternativ medicin vetat länge. Men som vanligt finns det ju inte riktigt och är inte riktigt sant innan vi med våra västerländska glasögon gjort tester och blindtester och allt vad det kallas för att se om det hela är "sant". Jag raljerar lite, men du förstår säkert min poäng.

Eftersom yoga handlar om att rensa sina energikanaler först och främst och sedan kultivera sin energi är det extra viktigt att energiflödena och återhämtningen inombords i just organen sker så friktionsfritt som möjligt.

I min yoga har jag lärt mig att våra organ styrs av en slags klocka eller rytm. Kroppens egen energirytm helt enkelt. Det är alltid samma klockslag som kroppens organ återhämtar sig och oavsett var man befinner sig. Därför är just jetlagen extra jobbig för att hela kroppen, systemet hamnar ur rytm. Något som också nobelpristagarna konstaterar gällande den cirkadiska rytmen. Men sedan ändrar kroppen sig utifrån var man befinner sig. Helt enkelt.
Vaknar man ofta samma tid, innan man ska upp så är det intressant. Organens reningssystem utifrån olika klockslag förklarar när organen jobbar och behöver återhämtning. Den här bilden visar också vilket element som är inblandat i det hela.


Gallan är aktiv mellan kl 12-02 på natten. Gallan står för känslor som irritation och bitterhet. Man säger också att gallan handhar mod och intuition. (Tänker på det gamla uttrycket - att reta gallfeber på någon...)
Leverns tid är 01-03, vårt stora reningsverk. Egentligen börjar den redan klockan 15 på eftermiddagen men den mest aktiva tiden är precis efter midnatt.
Lungornas högst energinivå kommer sedan kl 03-05 och är man stressad, vemodig eller melankolisk är det inte ovanligt att man vaknar här.
Magsäckens tid är klockan 07-09. Magen står för kärlek, trygghet och överlevnad.
Mjälten är kroppens element och har sin maxenergi 09-11. Man brukar säga att mjälten är starkt kopplad till tankeverksamhet. Bukspottkörteln och de Langerhanska öarna producerar insulin och glukon som hjälper till vid matsmältningen och den är verksam samma tid.
Hjärtat får sin energiboost kl 11-13, hjärtat som härbärgerar våra känslor för medmänniskor men även kärleken.
Tunntarm och tolvfingertarmen har sin tid kl 13-15.
Urinblåsan har högsta energiflödet kl 15-17. Urinblåsan brukar kopplas samman med känslor som att man har högt kontrollbehov, prestationsångest och problem med självtilliten. (Kan inte låta bli att tänka på alla urinvägsinfektioner under åren 20-30 år. Det här stämmer för bra.)
Njurarna är nästa organ på tur kl 17-19. Både njurar och binjurar är kopplade till känslor som rädsla och fobier. (Har också haft trassel med njurarna och helt klart har jag härbärgerat mycket rädsla här, det har även visat sig i vissa yogapositioner när jag känt mig helt utlämnad där njurarna jobbar.)
Blodomloppets energi är som högst kl 19-21 och har man problem med cirkulationen kan man känna sig ofokuserad den här tiden på dygnet.
Alla de endokrinologiska organen som sköldkörtel, binjurar, hypofys och hypothalamus återhämtar sig kl 21-23 och därför är det fint om man lägger sig tidigt. (Note to self att försöka lägga mig tidigare.)

Spännande eller hur?

Önskningar som slår in

Hör att det är värre än någonsin på min förförra arbetsplats, stället jag lämnade för snart två år sedan. Jag är tacksam att jag inte är kvar. Ledsen för de som är det men alla har sin väg att gå. Och när jag tänker på allt som hänt sedan dess är det som att se hur hela mitt liv tog en helt annan riktning än tidigare. Hur allt vändes åt ett helt annat håll. Allt jag hade önskat har jag nu. Som jag önskade mig bort från det stället. Men det hände definitivt inte som jag tänkte att det skulle göra... Saker händer. Var så säker. Det du önskar blir verklighet. Förr eller senare. Men aldrig som du hade föreställt dig det och ibland missar man nästan det hela för att förpackningen ser så annorlunda ut. Mot vad du hade föreställt dig. Mot hur du tänkte att det hela skulle ske.
   Vi sitter i Budapest och dricker flat white, starkt espressokaffe med en doft av mjölk. Träden skuggar oss och den stora boulevarden Andrassy Ut är bara en minut bort men ändå avlägsen. Jag och min man sitter med våra lärare och pratar. Det är bara vi fyra vid bordet och just där och då känner jag mig så otroligt tillfreds. Vi pratar om livet. Om jakt. Om hästar. Om böcker. Och det slår mig hur jag önskat det sista året att prata med dem. Om livet. Inte bara strikta yogafrågor. Att sitta exakt så här. Och så sitter vi där. Och när Emma säger till mig att angaharan, den serie vi lärt oss senast, som det finns sju nivåer av och där jag bara gått första, säger till mig; - Right now parts of it is to tough for you. Så klingar det som ett eko inombords. Som något som jag sagt, tänkt? Men så försvinner det. När vi sitter i bilen på väg hem skrattar jag plötsligt rakt ut. För jag minns. Minns hur både tårar, svett och snor rann från mig våren 2015 när vi gjorde angaharan för första gången. Hur jag varje dag sände upp en stilla bön till någon om att få slippa! Det var så tufft för mig, både mentalt och fysiskt. Och ändå så fixade jag det. Jag hade så liten tilltro till mig, men mina lärare hade inte det. Då orkade jag faktiskt. Sedan hände allt med mitt jobb och höften började krångla på riktigt och jag lade angaharan åt sidan. Men vad var det jag önskade där jag satt i squat i den stora salen i den lilla byn i Serbien? Jag bad att Emma skulle säga att det var för tufft för mig!!! Och två och ett halvt år senare sitter vi och dricker kaffe och hon säger just det till mig. Delar av den är för tuff för dig. Är det en slump? Nej. Slumpen är ingen tillfällighet. Inte i mina ögon. Inte på något sätt.

Med det i minnet sitter jag här och ler för mig själv. Och tänker helt nya tankar. För i de gamla tankarna önskade jag mig bort. Från jobbet. Från den jobbiga yogastunden. Nu önskar jag helt andra saker. När de kommer? Tja, det får tillvaron visa. Men att de gör det, det är jag idag säker på. Hur tänker du?

Många serier blir det

Jag vaknar dunderförkyld. Sådär klassiskt med rinnande näsa, hosta och skrovel. Jag vet inte var den kom ifrån för jag har inte varit förkyld på flera år. Faktiskt. Men kanske behövde jag en liten paus. Så jag avbokar mina trevligheter och lägger mig i soffan med täcke, te och HBO. Ser en serie som har gått in på sin tredje säsong, The Affair. Vet inte om du sett den, men den är mörk och svart. Samtidigt mänsklig. Människor som inte kommunicerar, använder sex och alkohol konstant och ändå fångar den något i mig. Jag är som bekant ingen älskare av gulligull utan gillar det raka, ärliga. Så man vet var man har varandra. Och här ser man hela tiden motsatsen. Kanske är det just det som fascinerar mig... Alla felval man tycker människorna gör i serien. Det som gör den lite mer intressant är att man hela tiden får se de olika människornas perspektiv. Det skiftar väldigt utifrån vem som berättar historien. Och det är så coolt. För hur ofta ser vi saker på samma vis? Även om vi betraktar samma sak? Den gamla sanningen om att allt finns i betraktarens öga känns extra trovärdig här. Och längtan efter kärlek och bekräftelse. Någon som gör allt för att få det. Och så går det liksom inte riktigt som det var tänkt. Intressant. Utmanande. Speciellt när jag inte sympatiserar med någon. Egentligen.
   Nästa serie på HBO som jag och mannen ser är Ray Donovan. Där det verkligen går åt helvete rejält, droger, mord och andra tuffa ingredienser. Och ändå. Vi gillar den skarpt. Igår sa jag - den här serien ger onekligen perspektiv på ens egen tillvaro och det man tycker är problem. Ingenting jämfört med the Donovans. När man tror det är nog, tja då blir det värre.
   Igår kände jag mig så låg så då blev det Anne på Grönkulla för hela slanten, den finns på Netflix. Min barndomshjältinna, även min dotters och jag älskade/älskar verkligen de böckerna. Skönt att runda av med den. Och känna mig lite som ett barn igen.

Hej hopp från min soffa i nattlinne. Vilken är din mörka favoritserie?

Då var det dags. Igen.

Homecoming blues. Den andliga baksmällan. Den som jag oftast känt efter en intensiv yogaupplevelse. Ja den är här nu. Plötsligt känns allt grått. Och nej, jag vill inte låta bortskämd, men kan förstå om det uppfattas så. Och ändå. Den här yogavägen jag valt den är inte enkel. Jag fattar helt enkelt inte de som hela tiden pratar om mjukhet och bekvämlighet i yogan. Det var inte ens så när jag började. Jag vet att jag hade ont överallt och ändå - ändå var det något som inombords som fick mig att fortsätta. Och det blir inte enklare. Helt enkelt.
   Pratade med min Kundaliniyogavän här hemma igår. Och det är så skönt för vi upplever precis samma saker, trots så olika stilar. Men som hon sa - Om man inte känner svårigheterna, funderingarna, alla varför - då har man inte gjort det man ska. Om man fnissar sig igenom yogan och bara upplever någon slags bliss, vad är det då man gör?  Och det är ju ungefär så mina lärare uttrycker sig. Så jag säger själv. Men tänk så skönt det är när någon annan säger det.
   Jag var förberedd på att jag skulle känna mig låg. Men det är märkligt för det inträder också alltid en ny ingrediens. Senaste året har en slags tomhet funnits i mig. Först skrämde den mig och jag stoppade snabbt in saker där som liksom brukar vara inombords. Oron. Rädsla för allt möjligt. Och så rensade jag igen. Och igen. Och nu har tomheten brett ut sig och jag har helt enkelt mer space inuti.

Det som vi strävar efter i yogan. Så - är det inte bra så då? Både ja och nej, som en kollega alltid svarade när hen fick frågor som var besvärliga... Jag vet att jag är på rätt väg för mig, men det hindrar inte att det många gånger känns som jag stapplar, famlar, känner mig som en nybörjare igen. Och igen. Och på sätt och vis är jag ju det. Eftersom det uppenbarar sig nya saker så är jag helt enkelt nybörjare på det nya. Ganska logiskt egentligen. Man blir aldrig färdig och nya nivåer uppenbarar sig. I tillvaron. I mig. I det jag ser i andra. Och ändå kan jag känna mig ledsen och skör i alltihopa. På att jag alltid alltid måste vara sann. Mot mig. Att jag blir trött på att jag inte kan kompromissa. Samtidigt som det är min styrka.
Då tänker jag på min lärare och allt som han gått igenom och som han frikostigt delat. På allt han tagit sig i och ur och hur otroligt inspirerande det är att någon som går före dig och visar vägen också visar på det svåra. Och att ingen - precis ingen kommer undan det. Vi har alla saker att ta oss igenom och vidare med. Så med det i mig gör jag min yoga. Stelt och osmidigt. Men ändå. 

Bilden har jag lånat från Shadowyogas Instagramkonto och det är min lärare. Tycker mycket om den bilden och allt han utstrålar trots att man inte ser hans ansikte framifrån. Den styrkan, det lugnet, den kunskapen - jag tackar och tar emot.

Inläggen som inte blev av

Hemma igen. Hur ska det gå att sammanfatta nästan tre veckors resa som har innehållit en lång resa på över 400 mil i bilen, en fantastisk yogakurs, alla möten och allt vi gjort? Äventyren i olika storstäder där vi fnissat och druckit vin? Hur vi skrattade en kväll på en restaurang med en kär vän från Holland så att jag nästan inte kunde sova senare. Hur min yogavän från Skottland fick mig att inse en del som jag tappat bort. Alla vackra ord och möten. Mina lärares stund där jag och min man drack kaffe i två timmar under träden med dem innan vi körde hem. Allt jag stoppat i mitt hjärta.

   Jag har skrivit små blogginlägg i mitt huvud men ändå liksom inte orkat öppna datorn och skriva. Tänk så förändrad jag har blivit! Tidigare skulle inget avhållit mig från att skriva. Här följer en liten lista av vad jag skrev om i tankarna:

Me and my partner in crime

• Elektroniktrassel de luxe. Vår GPS hittade plötsligt inte länder som Tjeckien och Ungern. Kan tyckas som en bagatell men paniken var nära när vi körde in i Budapest och kände oss helt lost. Och så känner vi plötsligt igen oss! Vi stannar och jag ringer vår Airbnb-värd som säger att vi är två kvarter från adressen... Alltså tack för hjälpen, för någon där uppe måste ha gillat oss. Vi behövde uppdatera vår GPS och fick snällt vänta med att köpa en usb-kabel till måndagen eftersom Budapest är som det var förr i Sverige -  stängt i affärer på söndagar och bara öppet halva lördagar.
• Våra telefoner ville inte vara med på data-roaming. Krävde ett antal omstarter.
• Maten i Ungern är inte så speciell men däremot har vi ätit supergod indisk mat. Och jag blir liksom vegetarian när jag är utomlands, har ju inte koll på varifrån köttet kommer och då blir det så. Samtidigt äter jag alltid mycket mindre när jag är på yogakurs, jag blir mätt på annat helt enkelt. Vi äter nästan alltid en lätt soppa till kvällen. Så är man fin och tom till morgonyogan.
• Reklamen lyser så tydligt med sin frånvaro så snart vi lämnat Sverige. Framför allt den där reklamen som innehåller tusen och en bilder på kvinnokroppar. Känner i hela mig hur otroligt befriande det är att bara ha sett en och annan 50-talsliknande bild på någon kvinna. Inga enorma bilder på underklädesmodeller. Tack för det.
• Vädret har varit fantastiskt. Vi kom ned till nästan 30-gradig värme, har suttit ute varje dag och fikat och ätit och ändå njutit. Inte svettigt och inte kallt.
• Hundarna är många i Budapest men de hörs inte. Så befriande tysta. 
• Barnen skriker inte, de går där bredvid sina föräldrar eller leker. Känns som min barndom.
• Glassätandet är en konstart i Budapest, alla äter glass. Och eftersom en glass kan omintetgöra ett yogapass så åt vi en glass när kursen var slut. G U D så god. Kanske den godaste glass jag ätit, men jag är å andra sidan ingen glassätare, äter nästan aldrig något som är kallt. (gammalt ayurvedatips)
• Vår lilla lägenhet var extrem liten, compact living för en person. Superfin och snygg. Men sovloftet kunde vi inte stå raka vid och trappen upp var cirka 40 cm bred och utan räcke... Vi har parerat det bra. Inget gnäll eller surt, vi sa bara -oj, det här blir en erfarenhet. Det vi vann var ett superläge, billigt boende och väldigt nära vår yogastudio. Nästa gång jag bokar bli det att kolla takhöjd ordentligt!
• "Sängen", dvs madrassen var stenhård. Så bra för våra kroppar. Inser att vi måste köpa nya resårmadrasser hem. Vet inte när vi gjorde det sist så det är ett antal år sedan. Men som vår yogalärare säger; sover man på mjukt underlag blir kroppen hård och sover du på hårt underlag blir kroppen mjuk.
• Jag dricker i princip aldrig alkohol, tycker att påverkan blir för stor av pyttelite. Men den här gången har jag druckit ett glas vin lite här och där på resan ner och resan hem. Fnissat och varit uppsluppet glad. Bara gjort mig gott.  
• Våra vänner har varit många och det är faktiskt ganska fantastiskt att ses varje år eller vartannat år och bara ta vid där vi slutade. Vi har verkligen hunnit med alla som vi ville sitta ned med.
• När man inte har wifi överallt så lägger sig ett lugn. Att kolla sina sociala kanaler morgon och kväll och inte mer gör att man släpper något. Tror inte det bara gäller mig.

Och så yogan då. Ja den finns i  mig så oerhört självklart och vackert. Nästan alla jag träffade kommenterade hur mycket friskare jag ser ut och hur mycket min kropp förändrats. Det är alltså synligt för var och en som känner mig. Tack och namasté. Och ja, jag återvänder med ett yogainlägg strax, för som vanligt kräver den mycket utrymme. 

Mellanrum

Att stanna. I sig. I mellanrummet mellan tanke och känsla. Där ungefär befinner jag mig. Eller hur jag nu ska uttrycka det. I ett sensommarvarmt Budapest och med många vänner på kursen känns allt hemtamt och vant. Jag tycker mycket om den här staden. Jag tycker mycket om att hinna träffa vänner man ser högst en gång om året. Och ändå. Bara att ta vid där vi slutade. Men det som träffar mig rakt igenom alla skal och höljen av mig  - är att jag är så närvarande i mig. I allt som känns, tänks och sen blir det liksom luft. Space emellan. Inuti mig. Jag vet ärligt inte hur jag ska beskriva det, men det är behagligt. Nytt för mig. Och låter förstås helknasigt och flummigt för någon. Men självklart för mig själv. Att ta de där nödvändiga stegen för sig själv. Att känna att allt finns och är ok. Att veta att så mycket extrabagage som jag burit på, har lättat. Att känna att jag är nog. I mig. Utan att för den skull någonsin vara mer än någon.   
Det är varmt när vi kliver utanför porten från vår pyttelilla compact living-lägenhet. Gatorna är rensopade och solen värmer lite grann. Avenyn är kantad av stora gröna träd och rosorna är prunkande liksom en mängd växter som jag inte kan namnet på. Vi promenerar en kort stund till vår yogastudio, vår shala för veckan och vi ser en del yogis som redan är klara med sin practice. När man går en sådan kurs som vi gör, individual asanas, som i princip är precis det som den heter - alla får individuella övningar för just sig, så får man ett klockslag när man skall komma och träna. Vi är 4-5 personer som kommer samtidigt. Vi småviskar innan vi blir anvisade att gå in. Kommer in i ett ljust rum. Lite varmare än ute. Våra lärare korrigerar några i närheten och jag får min plats anvisad. Rullar ut min lila matta och gör min lilla serie av stående uppvärmning och sedan sittande asanas. Och sedan är han där, min lärare och korrigerar, trycker lite på punkter längs min skuldra och rygg och så flyter jag ned mot golvet. Högerbenet som alltid är lite vridet, rätar ut sig. Klart det känns. Men jag är trygg. Han kan sin sak. Det är något som är mer än säkert. Och fast det stramar och spänner så vet jag att när jag går ut kommer allt att ha lättat igen. Igen. Igen. Igen. Nåden av att ha en lärare med över 60 års erfarenhet av egen yoga, många års följande av stora mästare och gurus, så mycket egen teoretisk kunskap hop-parad med the practice. Jag är så lyckligt lottad.
   Jag har tampats med så mycket i både kropp, själ och ande och ändå. Den plats där jag är nu, den hade jag nog inte tagit mig till utan alla de där erfarenheterna som i stunden kändes onödiga och smärtsamma. När allt blir stilla och mjukt inuti, då vet man.

Det har saktat ned i mig. Sociala flöden saktar ned. Fotograferingen saktar ned. Skrivandet saktar ned. Allt är precis som det ska.