En liten paus

Det blev en bloggpaus. Det blev en paus från nyheter. Det blev en paus från sociala medier. Det blev en paus i min mail. Helt enkelt för att jag behövde det. Helt enkelt för att det var dags. Utan några större funderingar eller beslut. Vi reste i fredags och vi är hemma i vår lilla stad i Serbien, på gränsen till Ungern. Resan tog 12 timmar från dörr till dörr och vi vilar just nu i det gulaste av rum. Balkongen är öppen, någon klipper gräset, svalorna svirrar och det är varmt och doftar av syrénerna som är fullt utslagna. Äppenträden blommar och gräset är mörkgrönt.  Kursen startade igår och det jag längtat efter har jag fått. Direkt. Och allt är inte enkelt och lätt. Men det är mycket som är gott; mina vänner, de långväga, ända från USA har en en del tagit sig hit ifrån. Och så vi européer. Och några från Asien. Våra lärare har trogna elever. Och det beror naturligtvis på den vägledning, undervisning och erfarenhet som de bjuder på. När kunskapen om kroppen och allt annat lågmält förs fram, ja då sitter vi 60 personer alldeles stilla och lyssnar. Ingen rör sig. Vi sitter raka i ryggen och på våra sittben och den första lektionen är över 2 timmar lång. Och jag reser mig ryckigt och knakande efter att ha suttit stilla så länge. Och ändå. Min tomhet och mitt låga humör är förändrat. Äntligen får jag det jag behöver. Vi somnar tidigt, sover djupt och är helt enkelt precis där vi ska vara. Jag tror aldrig jag varit så i mig själv på någon kurs tidigare, så oberoende av andra, så otroligt fokuserad på mitt inre och vart rörelserna tar mig - om de tar mig någonstans. Allt är som det ska och jag hoppas ni har överseende, jag kommer att läsa ifatt på era bloggar när jag är hemma igen, kanske skriver jag något mer härifrån, kanske inte. Just nu är det så mycket både kroppen och sinnet behöver processa. Vi har redan fått hemläxor. Tuffa. Inför det kommande året. Och allt känns bra. Det gör ont i kroppen. Och allt känns bra. Hoppas du också har det bra och är där du ska vara.

Jasså

Jag är så stolt över mina yogaelever. De är så kloka. De hittar nya delar i gamla rörelser. De inser hur mycket som finns kvar att se för att de lyft blicken lite och insett hur många delar varje asana rymmer. Det är fint. Jag åker hemåt i kvällningen och himlen är nästintill glasklar med rosa och mörkblå toner. Jag känner mig lycklig helt enkelt. För dom. För mig.
   Vaknar sedan och är tom. Det känns som alla planeter står fel. Alla delar i mitt jobb pekar i en märklig riktning. Jag har ett stort munsår. Tröttheten river i mig. Pyttelite yoga. Jag känner mig ödslig i min bröstkorg. Mina byxor sitter för tajt plötsligt och jag känner inte igen mig i mig. Var kommer denna känsla ifrån? Jag sover tyngre än tyngst. Vaknar som om jag rest från andra sidan jorden och är jetlaggad. Varje morgon. Jag har helt slutat med allergimedicin och jag är inte allergisk. För första gången på väääldigt länge. Kanske blir jag det i samma stund jag skriver det här men så är det. Däremot tror jag att pollensäsongen gör mig blytung i min kropp. Jag skulle vilja dansa hoppsasteg i ballerinaskor men mina bootsklädda fötter trampar tungt i gruset. Jag vill känna euforin från igår kväll och kvar är bara sot och aska. På fredag reser vi på yogakurs igen och som jag har längtat. Och just nu känner jag mig bara blank. Som ett enda stort jasså. Kanske också är en bra utgångspunkt, vad vet jag? Försöker hitta små guldkorn i min vardag men just nu är det som ett drygt dagsverke. Är jag bara ett rö för vinden som flyger runt dit det blåser? Eller är jag något annat? Vad vet jag? Egentligen? 

Ingen träning, bara sadhanas och kriyas

När jag klev ut från mitt kontor igår så var solen varm, den strök över mina kinder och fick mig att ta på mig solglasögonen. Ni vet, känslan av värme ända in i benen. Satte mig i bilen för att köra till min yogastudio. Jag passerar en olycksplats. Räknar till fem ambulanser, några polisbilar och två brandbilar där en som bäst håller på att vinscha upp en bil. Det står massor med människor runtomkring, de filmar, de fotograferar och småpratar. Känslan av overklighet är stor. Jag tänker först att det är en övning. Men inser att man inte har en övning i en rondell. När jag parkerat och promenerar till min studio kommer ambulanser på rad med sirenerna på och jag förstår ännu tydligare att det var en olycksplats jag passerade. Och känslan av overklighet slår mig än en gång. Solen är varm och luften är ljummen och jag har just passerat en olycka. Där människor inte drar sig för att filma och fotografera. Ibland kommer små påminnelser om livets förgänglighet, ibland större. Ibland ser man dem inte, men det här var övertydligt för mig.
  Vi pratar lite om det innan yogalektionen, för min personliga del är det viktigt att ibland ta in omvärlden för att se vad det är vi ser. Att vi innan yogan också kan känna att den är den grund vi kan lita på, luta oss emot och även det som får oss att se lite klarare. Att kunna passera utan att fotografera. Utan att på ett meningslöst ganska cyniskt sätt interagera. Att veta om det finns räddningspersonal där så finns det det och jag har ingen funktion. Men om jag är först på en olycksplats måste jag ju veta vad jag ska göra.
   Samma med yogan. Parallellen kan tyckas långsökt men utifrån en av kommentarerna på gårdagens inlägg vill jag förtydliga med några frågor som kan hänga ihop med min practice eller en olycka.
 Är det något alarmerande som jag måste undersöka omedelbart? Är det bara obehagligt i största allmänhet? Är det något jag ska lägga fokus på eller något jag bara observerar? För att sedan gå vidare utan att fastna? Behövs det någon form av hjälp, assistans någonstans?
   Yogan är ingen träning. Även om den sker fysiskt. Också. Yogan är ett sätt att lära sig att se inåt och hitta sin inre visdom. Sin inre lärare som vi alla har. Det handlar aldrig om att pressa sig. Det handlar aldrig om prestation eller bedömning. Det handlar enbart om att väcka saker till liv som slumrar, skapa ett mjukt och ickedömande sinne, en mjuk och följsam kropp både på utsidan och på insidan där alla organ finns. Kanske är det bättre att inte alls använda ordet träning längre i yogans kontext. Kanske är det svårt att höra vad kroppen vill förmedla. Det kan ta tid. Men det är värt det. Har du svårt att lyssna in, så gör. Känner du motstånd så fundera på var det sitter. Allra oftast sitter det i huvudet, i tankarna. Sitter det i kroppen så känn efter om det är obehag eller smärta. Smärta av vilket slag? Smärtan har så många skepnader och både aggressivitet och  rädsla skapar smärta. Har du väldigt ont så kommer kroppen automatiskt att ta dig ur det du gör. Gör ingen abstrakt tankekonstruktion kring vad det är som känns. Det här är den egentliga yogan som jag ser det. Vi använder olika serier, sadhanas eller kriyas. Allt har samma syfte. Att bemästra sitt sinne. Som är överordnat kroppen. Tungt. Men sant. 

Min yoga idag

Jag gör min yoga. Jag förväntar mig inget. Jag accepterar allt som kommer till ytan eller i kroppen. Punkt. Gör du? Kan du? Jag tycker att det här är det svåraste. När jag dyker ner i det. När jag är helt ärlig mot mig själv. När jag har noll förväntningar och tar emot det som kommer. Vad det än är. Vad det än är. Kanske måste man nå en slags nollpunkt innan man hittar dit? Jag är faktiskt där. I min morgon så har jag riktigt ont i ryggen. Jag gråter till och med innan min yoga. Men sedan. Jag känner mig björnstark. Som en björn. Så stark. Det flyter fram i mina ådror. Det som gör mig stark. Eller i mina energikanaler, mina nadis. Jag gör min träning. Jag har ont i ryggen efteråt också.  Och sedan när jag sitter ute med min kaffekopp så känner jag hur det släpper, längs hela sidorna, längs svanken. Jag böjer mitt huvud. Det som kommer det kommer. Det som kommer är välkommet. Trots allt. På grund av allt. Namasté.

 

Dont expect anything

Accept everything

Jag längtar

En dotter är hemma på snabbvisit. Jag njuter. Vi går igenom ett förråd där vår historia finns samlad i en del kartonger, i en del fotoalbum, i en del leksaker och böcker. Små fragment av episoder, av perioder. Samlandet från tid. Vi har rensat så mycket men ibland får man akta sig så man inte slänger för mycket. Vissa delar  behöver man behålla tror jag. Glädjen när man hittar det man trodde var borta.
   Mina ögon fastnar på en mapp och några skissblock. Jag håller andan. Där är de. Mina alldeles egna teckningar. Som jag tecknat i mitt liv. Som jag älskar de snabba strecken som vid kroki på tid. Som jag faktiskt älskar det. När man helt kopplar bort tanken och när hand och öga samarbetar utan funderingar. Jag har tänkt på dem sista veckorna, hur jag saknar att göra saker med mina händer. Och så ser jag dem plötsligt där i hörnet. Min egen historia.

hittade mina gamla skissböcker

Ibland kan jag bli lite trött på att det mesta som handlar om det vi gör utanför arbetet handlar om kroppen. Att vi ska träna. Att vi ska lyfta tungt. Att vi ska springa fortare än fort. Jag vet. Det är klart att kroppen mår bra av rörelse. Men det kan inte vara hela fritidsnöjet. Att syssla med kroppen. Som jag ser det. Det måste finnas andra värden. Vad hände med att göra ingenting? Vad hände med att ha lite tråkigt så kreativiteten får sig en tankevurpa? Vad hände med bokläsning? Vad hände med att skapa med händerna? För min egen del har jag inte hunnit med eftersom jag haft så lite tid utanför jobbet och yogaundervisningen. Men yogan är ju inte heller en hobby. Den är min grund. Men utöver min grund vill jag skapa. Nu kommer jag att få tiden. Jag längtar efter allt möjligt. Jag längtar efter att gräva i jorden. Jag längtar efter att teckna. Jag längtar efter att dansa. Jag längtar efter att skriva mer. Jag längtar efter att sticka och sy. Jag har varit den stora handarbetaren, kunde sticka en mössa när vi körde upp till fjällen och en på vägen ner. Jag var effektiv, inget snack om saken. Men jag var samtidigt så road av det. Jag hade en vävstol uppställd i vardagsrummet i flera år. Jag tryckte tyger. Jag sydde. Kläder till mig själv. Kläder till barnen. Utklädningskläder till ungarna och det fick andra föräldrar att rysa och känna sig pressade tror jag. Men jag gjorde det ju för att jag ville! Jag gillade det. Att skapa. Även något så kortsiktigt som en mantel till en prins eller en superhjältinna. Ni vet. Leka. Skapa. Utveckla andra delar. Det är snart tid för det. Jag längtar.

Beslutens dubbelhet

Förändringarna jag skrivit om lite vagt är flera och på olika plan. Alla är inte intressanta här i bloggen och handlar inte bara om mig. Men ett beslut som rullat runt i mig mer än ett år är min egen yogaverksamhet. Som jag älskar den. Som jag älskar mitt ställe. Som jag älskar att undervisa. Men för något år sedan började mitt inre viska något om att sluta med terminskurser, eftersom jag blivit både tröttare och sjukare faktiskt. Aldrig haft influensa och annat skräp tidigare. Kroppen orkar inte riktigt med och det som blir lidande är min egen yoga. Och utan den är jag inte där jag vill vara. Inte den jag vill vara. Men ni vet hur svårt det kan vara när det inre viskar om saker som man inte vill egentligen. Egentligen. För mig har det varit en stundtals turbulent period inombords. Ena dagen vill jag lägga ner min studio, andra dagar kan jag inte tänka mig det. Det finns så många fördelar med att ha sitt egna ställe. Det finns också nackdelar. Förstås. Alltings dubbelhet. Och självklart har jag lärt mig hur mycket som helst av att undervisa. Vissa delar tror jag aldrig man kommer åt om man inte just ställt sig framför människor, mött människor och vågat visa.
   Efter dialog med min man och barn men framför allt med min lärare Zhander har jag bestämt mig. Och med beslutet kom ett lugn. Jag behöver en paus från det schemalagda i terminsundervisningen. Jag undervisar hos mig själv maj månad ut, precis som terminen är planerad. Sedan flyttar jag ur min studio. Vemod och lite sorgstänk över det. Frihet och bubbelkänsla över det. Och det är faktiskt så med 7 års undervisande i min kropp, många kvällar i veckan i många år, att jag känner att jag är klar med det formatet. Att annat väntar. Min lärare säger att om man inte lyssnar inåt, då faller allt. Och det spelar ingen roll hur det ser ut på utsidan och för andra. Det måste vara förankrat djupt inombords också. Faktum är att jag skulle kunna ha grupper alla dagar i veckan för jag får så oerhört många förfrågningar. Det är ganska makalöst. Någon säger säger att det är självmord rent företagsmässigt men jag måste lyssna. Det är den jag är.
   Lyckokänslan jag kände när jag plötsligt sa för mig själv för 8 år sedan, - jag vill undervisa i yoga! Lyckokänslan jag kände för mer än 5 år sedan när jag sa - jag vill ha en egen yogastudio! Och nu, nu väntar annat. Jag stänger en dörr men jag öppnar en annan. Och undervisningen tar inte slut, den ändrar bara form. Jag kommer att undervisa en del under hösten på en annan plats. Det kommer att väcka den där lyckokänslan i mig igen. Jag vet det. Djupt inombords. Men efter att ha berättat det hela i alla mina yogagrupper är jag mentalt utmattad. Jag har sett sorg, omtanke och även en inspirerande blick i mina elevers ögon. Alla vill att jag ska ta hand om mig. Många sa - nu måste jag se till att få till min egenträning. Och det är ju dit jag har jobbat hela tiden. Att man ska yoga hemma. Och träffa en lärare ibland. Det optimala sättet att lära sig på säger Zhander. Puh. Nu har jag berättat det på en plats till. Tänk på mig är du snäll. Det har varit tufft stundtals.

Vårhimmel och skimmer

Den här himlen som är så ljus och ny. De här vårhimlarna när det skymmer, de flyter rakt in i mig. När det är lite kallt och det mörknar långsamt - himlen har en djup djup turkos-mörkblå färg och sedan kommer stjärnorna. Går inte att se sig mätt, skulle vilja sova utomhus under bar himmel.
   Igår när jag körde hem från mina yogaklasser så letade himlen in sig trots att jag satt i bilen. När de spelade någon gammal låt av Sting på radion och jag kände mig så levande. I stunden. Drack te med min man när jag kom hem och vi pratade om ganska stora förändringar som vi står inför i vårt liv. Hur man välkomnar dem ibland och hur svåra de är ibland och bara känns tröga.  Vad som utmärker motståndet ibland och varför. Vad väljer man att hålla fast vid? Är det förändringen i sig som är skrämmande för att man inte vet vad som blir. Är det motsträvigt att ändra något som fungerar hyfsat bra, men där förändringen visar att  man inte vet vad man får. Oavsett vad förändringen består i så tror jag den alltid har två sidor. Vemod och frihet. Att släppa något för att få något.
   Jag är så trött att jag bara går långsamt när jag vaknar. Min man har rest tidigt och jag är ensam. Jag bara sitter. Andas djupt. Idag är det en sådan dag då jag tassar försiktigt. Så läser jag Hannis inlägg om min bok. Och ja, jag är så lättrörd nu för tiden. Samtidigt kan jag känna att om så bara en människa kan uttrycka sig så om det jag skrivit, om min egen historia, ja då är allt slit värt det. Den gråa dagen skimrar.

Släppa mitt pannben

Tårarna faller med små dunsar från mina överfyllda ögon. Jag ser dem som små isolerade öar på min orangea yogamatta. Jag har varit här förut. I det svarta hålet, som är ingången till växandet. När jag tippat över kanten i avgrunden inombords. Som alltid finns där vid övergången till att gå vidare. Jag vill inte. Men jag är där. Hade inte lust till morgonyogan någonstans, men ändå stod jag där utan att jag vet riktigt hur det gick till. Jag sörjer plötsligt asanas jag gjorde för redan 10 år sedan som jag inte rent fysiskt skulle klara idag. Och? Och? Och? Det säger ju faktiskt ingenting. För om den fysiska rörligheten vore nummer ett så skulle alla gymnaster och cirkusartister vara de mest upplysta tänker jag. Men någon del av mig är mätt på att ha ont, mätt på begränsningar, mätt på att observera och stanna. Och i samma stund jag skriver det så vet jag att det inte finns någon genväg. Jag vet att jag har min väg, alla andra har sin. Jag vet att det alltid vänder. Jag vet, jag vet, jag vet. Ändå är jag sårbar och liten just nu. Från en dag till en annan. Stabiliteten är att jag gör. Att jag trots allt stannar. Att jag tar emot. Jag sänder en extra tanke till min svärmor igen, hon som på fråga om hon inte har fruktansvärt ont av sin opererade höft och lårben bara svarar - Ja. Men jag måste igenom det här. Jag vill ju gå ordentlig igen. Klart slut. Och jag önskar att jag hade den inställningen hela tiden. Den fluktuerar. Den kommer och går. Vissa dagar vet jag allt med mig själv. Vissa dagar vet jag ingenting. Jag går från säker till osäker och tillbaka igen. Att vara människa. Hur enkelt är inte det ibland? Hur komplicerat gör jag inte det ibland? När motståndet är hårdnackat från mig själv. Det går inte riktigt att övervinna. Inget pannben i världen hjälper när man möter sig själv i yogan. För det är precis tvärtom där. Jag måste underkasta mig det som är. Jag behöver ta emot. Mycket mer än att kämpa. Kanske är det just det som det hela handlar om? Att släppa det där sat-ns pannbenet och bara vila mig mot mitt inre. Att känna att jag duger precis som jag är. Som jag säger till mina yogaelever varje vecka. Att idag, i min morgon, med allt som gör ont och som snurrar i mig faktiskt ändå känna att det är nog.

Livmodern

Jag i supta baddha konasana

Håll i er. Här kommer ett låååångt inlägg. Men det är värt att läsa det tror jag!

Livmoder. Är inte vårt svenska ord helt fantastiskt? Liv. Moder. Allt livs moder. Man kan väva in mycket bara i själva ordet. Vi kvinnor har alla en relation till vår livmoder för att den är med och styr mycket av vår kropp, vår sinnesstämning, hormoner - ja hur mycket som helst egentligen. Jag tror att vi oftast tänker på den när vi är på gynundersökning, när vi har mens, PMS eller klimakteriebesvär. Eller om vi inte kan bli gravida. Eller om vi blir gravida. Ja vi vet ju allt, men jag har funderat en del på livmodern som det organ som det också är. Inte bara sätet för kreativa processer som att bära ett barn, att kunna töjas ut så mycket och sedan gå ihop igen. Det är vidunderligt. Och att öppna sig när det är dags för barnet att komma. Det är klart att det är ett delikat system som också kan rubbas. Vi äter hormoner i preventivmedelssyfte, vi äter hormoner för olika sjukdomar eller tillstånd, vi äter hormoner utan att vi vet om det för att det är tillsatt i vår mat. Allt kan störa. Men även det vi gör själva, utan att riktigt förstå hur hela kroppen fungerar.
  Jag har ju predikat mer än en gång om hur viktigt det är att inte göra någon ansträngande yoga när man har mens. Dels för att det är en nedåtgående process i kroppen och stör, dels för att kroppen behöver den spa-utrensningen varje månad som mensen faktiskt är. Jag vet många som har blivit hjälpta av att ligga i supta baddha konasana, fjärilen liggande bakåt. Menopauskvinnor slutar svettas på nätterna, de som har besvär med pms och menssmärtor blir hjälpta. Men varför ligger vi i den asanan? Jo det är för att livmodern ska hamna i rätt position.  Jag har sagt det många gånger utan att egentligen förstå vad jag har sagt.  Livmodern. Hamnar. I. Rätt . Position. Jag vet att jag har en bakåtlutande livmoder. Det har jag vetat sedan min första gynundersökning. Det har påtalats när jag har fött barn. Inget mer med det. Har aldrig tänkt på den som om den legat "fel" i mitt bäcken.  Kanske har den flyttat på sig vid mina diskbråck? Kanske hänger något ihop med min sköldkörtelförstoring som också är hormonell. Det finns en del att ta reda på där för mig. En förklaring också till smärtsamma menstruationer och hur jag har mått då.
   Jag går ju på massage ibland, min massör Jenny, som också masserar Arvigo-Maya magmassage, berättade idag om sin nya kunskap. Jag är fascinerad. Jenny skriver så här på sin hemsida:
Av olika orsaker (stillasittande arbete, skador eller fall på korsbenet, täta graviditeter, hård träning vid mens, bära tungt strax efter förlossning, trauman, emotionell stress) så påverkas blodcirkulationen till hela bäckenet samt specifikt till livmodern . Också livmodern kan hamna i position som inte är optimal. Livmodern hålls på plats av ligament, dessa ligament behöver en god tillförsel av blod annars ger det implikationer.
Hon säger också att livmodern ska inte luta åt något håll. Då har den flyttat på sig. Av någon anledning. Den ska ha en mer neutral position. Låter så logiskt när hon säger det. Och något vi aldrig fått veta. Inte jag i alla fall. Hon berättar också att många som kommer till henne tränar mycket, de utövar crossfit, tränar hårt, springer långt och länge. Gärna marathon. Och vad har de gemensamt? Jo de har rejält ont vid pms och mens. Kanske har vi tränat för hårt när livmodern sväller i sina olika processer. Kanske har vi inte lyssnat in. För livmodern hänger ju där. I sina ligament. Vi behöver inte bara stärka vår core, vi behöver ta hänsyn till våra inre organ. För det är inte naturligt att livmodern lutar, det är inte naturligt att vi har ont vid pms. Förlåt att jag säger det, för jag vet ju att så många verkligen lider av det. Men vi behöver sköta om oss, hela oss. Låt bli att träna när du har mens. Det är en sak att röra sig, något annat att träna. Lyssna inåt. Fundera på var du har din livmoder. Kanske behöver du massera din mage - varsamt från pubisbenet och uppåt, från sidorna och uppåt, från revbenen och nedåt mot naveln i alla lägen. Stryk försiktigt över ditt navelområde. Var varsam med dig själv. Din livmoder är fantastisk. Inget plågsamt organ vi måste dras med. Allt finns där. Låt oss bejaka att vi är kvinnor att vi har begåvats med något som vi behöver sköta om. Låt oss lyssna när kroppen ropar. För har vi ont, då har kroppen höjt rösten. Av olika anledningar.

Du ser bara det du kan se

Man kan bara se så  mycket av en asana som man kan se. Det låter ju självklart eller hur? Eller att man ser det man tror att man ser. Det är lite annorlunda. I hathayogan finns det inbyggt ett slags system kan man säga. Att man bara ser så mycket av en asana som man ska utföra. Som man klarar och inte skadar sig i. Min lärare Zhander har pratat om det flera gånger. Jag har insett att det ligger till exakt så. Men det tar tid ibland att inse att man faktiskt inte sett allt som man tror att man har.
   För någon vecka sedan visade jag en asana i alla mina fyra grupper. Det är sällan det sammanfaller så men då blev det så. Jag visade också varifrån på kroppen som man drar sitt andetag. Det vill säga, man andas ju med lungorna och via näsan, men varifrån dras andetaget? Jag har sett det demonstreras på olika ställen, knappt så jag trott på vad jag sett. Nu har jag känt det i min egen kropp. Att jag automatiskt flyttar platsen jag drar mitt andetag från eller via. Att i höftöppnarna faktiskt lägga andetaget i höften gör stor skillnad. Att i framåtböjen andas från ländryggen kan skapa mycket större tolerans om man tycker att det är obehagligt att sitta framåt och där inandningen automatiskt blir kortare. Jag vet inte om du är bekant med detta men det är fantastiskt.
   Jag visade i prasarittha padottanasana hur man kan andas via sina sittben, att flytta andetaget till hela bäckenregionen. Jag kände det. En del såg det. En del såg inget av det jag visade. Det blev mest lite flummigt för dem tror jag. Och ja, de var inte där ännu. Det vill säga, deras yogasteg är någon annanstans. Och när de tar sig vidare så kommer de att se det. Det mest utmärkande var de elever som  gått länge hos mig. De såg det direkt. Det blev många wow och aha där. Så olika kan det alltså vara. Det betyder ju inte att någon är sämre eller bättre. Det betyder bara att ju längre du tränger in i yogans kunskap, ju mer kommer att uppenbaras för dig. För att du tagit dig dit. Ingen snabbhet, ingen quick fix. Samma är det med min lärares bok som jag lade upp på Instagram idag, den boken har jag läst många gånger. Första gången med en känsla av besvikelse. Nu är den en källa till glädje. För att jag faktiskt förstår vad jag läser och att mycket som jag inte förstått är glasklart. Det är ganska fantastiskt och visar än en gång storheten i detta system. 

Summering

Solen dånar inte men den finns där bakom en svagt ljusblått molnfilt. Vi yogar. Vi äter frukost långsamt. Tänker. Pratar. Läser. Det är så skönt med det långsamma. Jag klurar på en förändring. Jag tänker för och emot och allt kastas liksom runt i huvudet ibland. Jag har träningsvärk i kroppen och när jag summerar veckan som varit så är jag ändå ganska nöjd. Och så min morgonyoga utöver det.

Måndag, tisdag undervisar jag två grupper och kommer hem vid 21.30. Trots att jag "bara" undervisar har jag alltid lite träningsvärk för att jag gör mitt allra mest optimala när jag visar.

Onsdag tränade vi på gymmet, många roddmaskiner och annat, en knapp timme.

Torsdag, lång promenad med åtföljande fysträningar inomhus, mitt lilla program som tar 30-40 minuter.

Fredag. Vandring och utomhus-njut i 4 timmar. Vi vandrar ungefär 7 km, uppåt-neråt.

Lördag. Trädgårdsarbete några timmar, mycket vridningar och squats utifrån räfsandet och skräp som jag suttit på huk och tagit bort.

Söndag. Ännu mer trädgårdsarbete och vridningar.

Inget socker, inget gluten men väldigt gott!

Jag har ätit allt som är "tillåtet" för mig själv just nu. Men inget annat. Inget socker. Lite kolhydrater (grönsaker, bär, mandelmjöl) men absolut inget gluten. Jag är på väg. Och när man summerar så gör jag faktiskt mer än jag tror.  Jag kan ha svårt för det här med listor och visa på vad jag gör. Men jag behöver visa mig själv vad som också sker. Jag rör mig utomhus ganska mycket och det är precis det jag vill. Nu kan det bara bli bättre. Tyvärr började jag hosta efter vandringen i fredags, det sved i luftrören när det blåste, jag är så känslig för vind. Så nu har jag en extra sjal om halsen och så är jag på väg ut igen till vår trädgård. Och allt är som det ska. Jag är mer än säker på att om jag också hade ätit socker så hade mina luftrör väst sig fram till en katarr igen. Jag sköter om mig nu.

Tänk på vad du önskar

Påsken. Den flyter fram och vi jobbar lite i trädgården, umgås med familjen och ja, bara har det skönt helt enkelt. Igår var det "blood moon", månförmörkelse när månen kan bli röd. Det var egentligen inte synligt från vår del av världen men när det sker så kan stora förändringar bryta igenom,  på det personliga planet. Förr ryckte jag på axlarna åt sådan "information" som jag gärna satte inom citationstecken. Ju mer jag yogar och ju mer jag färdas inåt så inser jag att mikrokosmos också hänger ihop med makrokosmos. Naturligtvis. Planeterna påverkar oss också. Saker jag tyckt varit flummigt har fått andra dimensioner och betydelser för mig. Helt enkelt.

Jag går till sängs med känslan av ett litet fnitter i kroppen. Tänk om jag får en insikt! Vaknar 01.30 av att jag tänker på olika skeenden i min närhet och relationer. Och då, som att dra undan en slöja eller draperi så ser jag hela bilden. Jag menar hela kaleidoskåpet av vad som hänger ihop med vad. Nätet. Sammanhangen. Jag ser hur tydligt som helst hur vissa relationer hänger ihop med andra. Jag ser delar av mitt liv glimta förbi och allt är tydligt och klart. Jag är vaken i 3 timmar och tar emot. Jag känner mig lycklig för jag inser saker. För min egen del. Men hur tydligt allt hänger ihop. Vi kan inte avsäga oss några sammanhang som vi befinner oss i, de finns där av en orsak. Vi kan inte låta bli att agera för själva låta-bliandet är också att agera. Alltså. Än en gång. Välj aktivt. Välj det som du önskar och det du tror på. Oavsett vad andra säger. Oavsett hur konstigt det verkar. I ditt inre vet du med säkerhet det som är helt sant för dig. Låt din inre guide vägleda dig. Släpp taget om gamla mönster och trassel. Inse att allt inte handlar om dig även om du är huvudpersonen i ditt liv. Inse att du också är här med andra som hänger ihop med dig av olika anledningar. Ha din rygg fri. Du vet aldrig när det är dags för dig att gå vidare i nästa dimension. Känn att du är fri i stunden för att kunna färdas fritt.
   Vaknar groggy och med en enorm baksmälla. För det går inte att undkomma känslan av hang over. I hela mitt sinne. I min kropp. Jag är gråtmild och allt jag såg och tänkte inatt har en grå slöja över sig. Jag kan inte formulera mig. Jag kan inte sätta ord på allt. För första gången inser jag att allt verkligen inte går att beskriva med ord. Att jag färdas i något ordlöst och är både tacksam och känner en ödslighet inombords. Var försiktig med vad du önskar - det måste vara sensmoralen på ett plan. På ett annat, djup tacksamhet över att "veta" att inget tar slut utan att allt bara ändrar form. Känner du igen dig? Det här med att insikter dimper ner i dig? Och att det tar så mycket energi att processa det hela?

Finmiddag mitt i skogen

Som barn var långfredagen verkligen lång. Och innehållslös. Idag har jag haft en av de bästa långfredagar hittills i mitt liv. Mannen och jag klädde oss för skogspromenad och lufsade iväg längs vägen på förmiddagen. Då kommer några vänner och plockar upp oss och så är det överraskning igen! Va?! Det här med att inte ha en fest kan vara ett av de bättre besluten jag tagit :) Det pytsar in små överraskningar och firanden hela tiden.

Vi körde uppåt Kilsbergen, bergen som finns nära min stad. Tog av och parkerade bilen och började en underbar skogspromenad. Det gick rakt upp på sina ställen och solen letade sig in mellan träden. Det fanns många rastplatser och det satt människor överallt och drack kaffe eller grillade korv. Vi gick längre upp. Bäcken bredvid stigen forsade fram, här och där med friska vattenfall. Det ljudet av fallande vatten gör mig lycklig. Faktiskt. Tog oss vidare över en skogsväg där snön lurade smutsig i kanten. Och så upp på en liten platå där vi slog oss ned. Det fanns ett vindskydd men vännerna hade kört dit bord och stolar, porslin och riktiga glas! Det var en underbar skogsfest mitt i naturen, det blev grillspett med sallad och hemgjord bernaisesås, bubbel med små guldkorn i och så kaffe med tårta och små chokladbollar. Och allt LCHF. Bara det. Att de lagat det som jag gillar, även om inte de själva äter det. När kaffet dukades fram så blev det lite småkyligt så då satte vi oss i vindskyddet och drack det. Hur gott smakar inte allt utomhus? Hur glad är jag inte? Att jag är så lyckligt lottad. Och ursäkta, nu blev det lite mer födelsedag i alla fall. Men ändå. Ville dela min skogsdag med er. Så ljuvligt och det var inte utan att jag tänkte på dig Nina, att du skulle gilla ett kalas mitt i skogen, på en bergsknalle med en sjö nedanför! Hoppas ni också haft en skön långfredag.

Styrkan i en gammal kropp

Sover länge. Är ledig. Går en långpromenad och allt är ljust. Ändå känner jag mig fortfarande inte helt vaken. Sitter på soffan på gården med liggunderlag. Bara sitter. Och drar i mig d-vitaminer IRL. Som jag behöver det. Och jag landar efter sista tidens känslosvängningar. Min svärmor ligger på sjukhus, hon ramlade för en vecka sedan och bröt lårbenet och har opererats och spikats i benet och höften. Hon ligger på ett sjukhus 4 mil bort och vi fick komma första gången i söndags och jag ska åka dit själv idag, min man jobbar sent. Hon är 84 år i år. Hon är pigg och stark. Bor 4 trappor upp men ser inga som helst problem med att hon ska kunna klara sig när hon kommer hem. Hon har en sambo, så hon är inte ensam. Hon är seg. Av en annan generation och bara liksom gör. Det är så annorlunda och så skönt att se. Hon fiskar varje dag hemma. Hon går ut med hunden några gånger om dagen och det håller henne alert. Det här utomhuslivet som är nyckeln tror jag. Och rörelsen. Att alla andra runtom henne ser problem där hon inte ser dem. Det är spännande. Mest roligt tycker jag är att hon var så bekymrad över att hon hade glömt sin mascara hemma när hon åkte in med ambulansen! Hon vill ju vara fräsch, det är så härligt och skönt. Lite piff har aldrig skadat som jag ser det :) Skön onsdag på er!