Tårarna faller med små dunsar från mina överfyllda ögon. Jag ser dem som små isolerade öar på min orangea yogamatta. Jag har varit här förut. I det svarta hålet, som är ingången till växandet. När jag tippat över kanten i avgrunden inombords. Som alltid finns där vid övergången till att gå vidare. Jag vill inte. Men jag är där. Hade inte lust till morgonyogan någonstans, men ändå stod jag där utan att jag vet riktigt hur det gick till. Jag sörjer plötsligt asanas jag gjorde för redan 10 år sedan som jag inte rent fysiskt skulle klara idag. Och? Och? Och? Det säger ju faktiskt ingenting. För om den fysiska rörligheten vore nummer ett så skulle alla gymnaster och cirkusartister vara de mest upplysta tänker jag. Men någon del av mig är mätt på att ha ont, mätt på begränsningar, mätt på att observera och stanna. Och i samma stund jag skriver det så vet jag att det inte finns någon genväg. Jag vet att jag har min väg, alla andra har sin. Jag vet att det alltid vänder. Jag vet, jag vet, jag vet. Ändå är jag sårbar och liten just nu. Från en dag till en annan. Stabiliteten är att jag gör. Att jag trots allt stannar. Att jag tar emot. Jag sänder en extra tanke till min svärmor igen, hon som på fråga om hon inte har fruktansvärt ont av sin opererade höft och lårben bara svarar - Ja. Men jag måste igenom det här. Jag vill ju gå ordentlig igen. Klart slut. Och jag önskar att jag hade den inställningen hela tiden. Den fluktuerar. Den kommer och går. Vissa dagar vet jag allt med mig själv. Vissa dagar vet jag ingenting. Jag går från säker till osäker och tillbaka igen. Att vara människa. Hur enkelt är inte det ibland? Hur komplicerat gör jag inte det ibland? När motståndet är hårdnackat från mig själv. Det går inte riktigt att övervinna. Inget pannben i världen hjälper när man möter sig själv i yogan. För det är precis tvärtom där. Jag måste underkasta mig det som är. Jag behöver ta emot. Mycket mer än att kämpa. Kanske är det just det som det hela handlar om? Att släppa det där sat-ns pannbenet och bara vila mig mot mitt inre. Att känna att jag duger precis som jag är. Som jag säger till mina yogaelever varje vecka. Att idag, i min morgon, med allt som gör ont och som snurrar i mig faktiskt ändå känna att det är nog.
Jag tror att du kan mer fysiskt än vad många kan även om jag förstår att det är en klen tröst när man vill ha det som varit.
SvaraRaderaJa så är det nog, tack. Måste sluta grotta ner mig bara.
RaderaFast jag är lika när det gäller att grotta ner sig. Svårt att inte göra det om det är något som bekymrar.
Radera<3
Jag hoppas du vet hur förlösande dina sådana-här-texter är!
SvaraRaderaSat Nam helt enkelt ♥
Nej det vet jag nog inte, tack för de orden min vän. Kram kram
RaderaMan behöver båda delarna ibland tänker jag.
SvaraRaderaSå att man får ta den där duschen från det inre och hämta ny anda.
Jag åkte med i din text, sa högt för mig själv: Ja, jag vet, mmm
Om det där med genvägar och ta emot och att duga som man är.
Det är svårt alltså, så svårt men så fint det landar i själen när man åker in i det.
Försökte förklara det för en så ledsen ung kvinna tidigt i morse.
Att vår väg ibland blir smärtsam men det betyder inte att vi inte duger och passar in.
När jag sa det så tänkte jag att : Japp, jag behövde höra det själv också.
Och jag behövde läsa din fina ärliga text!
Tack!
Tack. Och ja, vi behöver alla båda sidorna, svårare att visa ibland. Kram!
RaderaJag känner att jag förstår vad du menar, och jag tror inte bara att det gäller i yogan utan i livet självt. Vi stångar våra pannor blodiga, kämpar och stretar emot, skapar föreställningar och blir frustrerade när livet inte motsvarar eller lever upp till dessa och vi krånglar till allt precis i onödan. Sååå många gånger har jag fått till mig att: "Livet är egentligen så enkelt, men ni människor kan inte låta bli att krångla till det. Kapitulera, kapitulera inför livet, åk med." Och det är just i kapitulationen som svaren finns, som vägarna öppnar sig, som draperiet dras åt sidan. Ge upp, lägg ner, visa strupen eller böj nacken inför livet. Andas ut. Exhale...
SvaraRaderaKram från Carina
Nej det gäller verkligen inte bara i yogan, men det blir tydligt där. Exakt. I att böja nacken men inte att ge upp. Varm kram och tack för dina ord!
RaderaDet där att leva nu och försöka att vara i sig själv och gärna dessutom snäll mot sig själv. Att inte tänka bakåt på det som var. Att inte tänka framåt på det som skulle kunna bli. Bara vara. Att det ska vara så svårt.
SvaraRaderaJa. Ibland otroligt svårt, the mind skapar sina egna idéer :)
RaderaJag har tagit mig friheten att skriva om din bok.
SvaraRaderaBåde på Bokus och i min blogg. Det kommer imorgon!
Åh Hannis ❤️️
RaderaÅhh precis så, det krävs jobb för att komma dit där växandet finns.. Liknelsen med akrobater drog jag ofta när jag hade ashtangan. Kram
SvaraRaderaJa det gör ju det. Kul att vi tänkt lika :) Kram!
Radera