Den här himlen som är så ljus och ny. De här vårhimlarna när det skymmer, de flyter rakt in i mig. När det är lite kallt och det mörknar långsamt - himlen har en djup djup turkos-mörkblå färg och sedan kommer stjärnorna. Går inte att se sig mätt, skulle vilja sova utomhus under bar himmel.
Igår när jag körde hem från mina yogaklasser så letade himlen in sig trots att jag satt i bilen. När de spelade någon gammal låt av Sting på radion och jag kände mig så levande. I stunden. Drack te med min man när jag kom hem och vi pratade om ganska stora förändringar som vi står inför i vårt liv. Hur man välkomnar dem ibland och hur svåra de är ibland och bara känns tröga. Vad som utmärker motståndet ibland och varför. Vad väljer man att hålla fast vid? Är det förändringen i sig som är skrämmande för att man inte vet vad som blir. Är det motsträvigt att ändra något som fungerar hyfsat bra, men där förändringen visar att man inte vet vad man får. Oavsett vad förändringen består i så tror jag den alltid har två sidor. Vemod och frihet. Att släppa något för att få något.
Jag är så trött att jag bara går långsamt när jag vaknar. Min man har rest tidigt och jag är ensam. Jag bara sitter. Andas djupt. Idag är det en sådan dag då jag tassar försiktigt. Så läser jag
Hannis inlägg om min bok. Och ja, jag är så lättrörd nu för tiden. Samtidigt kan jag känna att om så bara en människa kan uttrycka sig så om det jag skrivit, om min egen historia, ja då är allt slit värt det. Den gråa dagen skimrar.
