Om att följa lusten

Vilken påsk! Vilken ledighet! Och vi har bara följt med i allt. Vi gjorde inga egentliga planer innan. Vi sa att vi tar det som det kommer. Det vi får lust med helt enkelt. Ingen hade lust att städa huset. Så vi lät bli. I torsdags sov vi länge men sen fick vi lust att åka till stugan. Sagt och gjort, efter yoga och frukost satte vi oss i bilen. Vi städade och eldade gammalt skräp och bråte i sju timmar. Sju timmar nonstop. Jag somnade nästan när vi satte oss i bilen för att åka hem. Sa; - jag vill ha kött nu! och sagt och gjort, vi stannade i närmaste stad där ingen av de tre stora hamburgerkedjorna finns, men väl ett annat ställe. Min man tog tripple cheese burger. Jag tar samma sa jag, för jag trodde i min enfald att det var tre sorters ost... men det var ju tre ostburgare! Haha, orkade bara hälften. Åkte hem och slocknade direkt.
Fredagen var det snöstorm och vi låg inne och läste till eftermiddagen då vi fick lust att träffa barnbarnen och lämna äggen, utan godis men väl några dinosaurieägg som skulle kläckas igår. Sen fick vi lust på bio och gick och såg Sameblod. Åh vad jag önskar att den hade varit bättre! För mig höll inte storyn, halva kändes bortglömd. Däremot var både fotot och skådespelarna fantastiska. Nå. Vi åkte hem. Sov länge. Hade bara lust att ligga och läsa.  Så det gjorde vi hela dagen. Sov länge på söndagen. Men vid lunch efter yogan och fikat fick vi lust på stugan igen. Sagt och gjort vi körde upp. Det är sex mil ungefär dit och den sista kilometern får vi traska genom skogen. Det finns helt enkelt ingen väg ända fram. Men skogen är magnifik och snäll och det är lite skönt med promenaden, men lite tungt när vi bär grejor dit och sopor tillbaka. Nå. Efter några timmar fick vi lust att sova över men vi hade inget att sova i mer än några madrasser att lägga på golvet. Jag traskade tillbaka genom skogen,  tog bilen tillbaka, 6 mil köpte frukost och hämtade sovsäckar, pyjamasar och tandborstar. Och hittade en matta jag tog med från förrådet. Och ett par gardiner som jag plötsligt såg skulle passa. (Vi har nästan bränt upp allt eller burit bort allt utom ett bord och fyra stolar och lite porslin, men det är befriande skönt). Och så 6 mil till stugan igen och tilbaka genom skogen!
Så eldade mannen igen, den brann hela natten. Jag skurade överallt. Igen. Och det börjar lukta såpa. Det blev så rent. Så fint. Och friden är total. Vi satt på verandan, trötta och glada och så hade vi hittat en liten halv flaska av fin whiskey som vi skålade i. Svanarna bräkte och sjöfåglarna susade över vattenytan. Jag kan inte säga annat än att lyckan bodde i hela mig just då.
   Vaknade tidigt, tassade ut och kissade i gräset. Gick in och somnade om. Vi sover som tonåringar igen. Hur skönt är det inte? Vaknade till framåt tio! Mannen kokade kaffe och så satt vi där och njöt med vår gasolkamin som gav en enorm värme. Hela lilla stockhuset blev varmt. Framåt eftermiddagen knallade vi genom skogen till bilen och så hem. När jag klev ur bilen fick jag lust att räfsa löv, så jag tog tag i det jag betraktat i några veckor men inte orkat bry mig om. Några stora högar senare klev jag in.

Här sitter jag nu. Glad i hågen. Varm och trött i kroppen. Och det bästa av allt, vi gjorde inget i "rätt" och vanlig ordning, vi gjorde när vi hade lust. Som barn gör. Detta är min nya melodi. Och ja, huset här hemma är fortfarande opyntat och ostädat. Vad gör det?

Ingen träning, bara sadhanas och kriyas

När jag klev ut från mitt kontor igår så var solen varm, den strök över mina kinder och fick mig att ta på mig solglasögonen. Ni vet, känslan av värme ända in i benen. Satte mig i bilen för att köra till min yogastudio. Jag passerar en olycksplats. Räknar till fem ambulanser, några polisbilar och två brandbilar där en som bäst håller på att vinscha upp en bil. Det står massor med människor runtomkring, de filmar, de fotograferar och småpratar. Känslan av overklighet är stor. Jag tänker först att det är en övning. Men inser att man inte har en övning i en rondell. När jag parkerat och promenerar till min studio kommer ambulanser på rad med sirenerna på och jag förstår ännu tydligare att det var en olycksplats jag passerade. Och känslan av overklighet slår mig än en gång. Solen är varm och luften är ljummen och jag har just passerat en olycka. Där människor inte drar sig för att filma och fotografera. Ibland kommer små påminnelser om livets förgänglighet, ibland större. Ibland ser man dem inte, men det här var övertydligt för mig.
  Vi pratar lite om det innan yogalektionen, för min personliga del är det viktigt att ibland ta in omvärlden för att se vad det är vi ser. Att vi innan yogan också kan känna att den är den grund vi kan lita på, luta oss emot och även det som får oss att se lite klarare. Att kunna passera utan att fotografera. Utan att på ett meningslöst ganska cyniskt sätt interagera. Att veta om det finns räddningspersonal där så finns det det och jag har ingen funktion. Men om jag är först på en olycksplats måste jag ju veta vad jag ska göra.
   Samma med yogan. Parallellen kan tyckas långsökt men utifrån en av kommentarerna på gårdagens inlägg vill jag förtydliga med några frågor som kan hänga ihop med min practice eller en olycka.
 Är det något alarmerande som jag måste undersöka omedelbart? Är det bara obehagligt i största allmänhet? Är det något jag ska lägga fokus på eller något jag bara observerar? För att sedan gå vidare utan att fastna? Behövs det någon form av hjälp, assistans någonstans?
   Yogan är ingen träning. Även om den sker fysiskt. Också. Yogan är ett sätt att lära sig att se inåt och hitta sin inre visdom. Sin inre lärare som vi alla har. Det handlar aldrig om att pressa sig. Det handlar aldrig om prestation eller bedömning. Det handlar enbart om att väcka saker till liv som slumrar, skapa ett mjukt och ickedömande sinne, en mjuk och följsam kropp både på utsidan och på insidan där alla organ finns. Kanske är det bättre att inte alls använda ordet träning längre i yogans kontext. Kanske är det svårt att höra vad kroppen vill förmedla. Det kan ta tid. Men det är värt det. Har du svårt att lyssna in, så gör. Känner du motstånd så fundera på var det sitter. Allra oftast sitter det i huvudet, i tankarna. Sitter det i kroppen så känn efter om det är obehag eller smärta. Smärta av vilket slag? Smärtan har så många skepnader och både aggressivitet och  rädsla skapar smärta. Har du väldigt ont så kommer kroppen automatiskt att ta dig ur det du gör. Gör ingen abstrakt tankekonstruktion kring vad det är som känns. Det här är den egentliga yogan som jag ser det. Vi använder olika serier, sadhanas eller kriyas. Allt har samma syfte. Att bemästra sitt sinne. Som är överordnat kroppen. Tungt. Men sant. 

Beslutens dubbelhet

Förändringarna jag skrivit om lite vagt är flera och på olika plan. Alla är inte intressanta här i bloggen och handlar inte bara om mig. Men ett beslut som rullat runt i mig mer än ett år är min egen yogaverksamhet. Som jag älskar den. Som jag älskar mitt ställe. Som jag älskar att undervisa. Men för något år sedan började mitt inre viska något om att sluta med terminskurser, eftersom jag blivit både tröttare och sjukare faktiskt. Aldrig haft influensa och annat skräp tidigare. Kroppen orkar inte riktigt med och det som blir lidande är min egen yoga. Och utan den är jag inte där jag vill vara. Inte den jag vill vara. Men ni vet hur svårt det kan vara när det inre viskar om saker som man inte vill egentligen. Egentligen. För mig har det varit en stundtals turbulent period inombords. Ena dagen vill jag lägga ner min studio, andra dagar kan jag inte tänka mig det. Det finns så många fördelar med att ha sitt egna ställe. Det finns också nackdelar. Förstås. Alltings dubbelhet. Och självklart har jag lärt mig hur mycket som helst av att undervisa. Vissa delar tror jag aldrig man kommer åt om man inte just ställt sig framför människor, mött människor och vågat visa.
   Efter dialog med min man och barn men framför allt med min lärare Zhander har jag bestämt mig. Och med beslutet kom ett lugn. Jag behöver en paus från det schemalagda i terminsundervisningen. Jag undervisar hos mig själv maj månad ut, precis som terminen är planerad. Sedan flyttar jag ur min studio. Vemod och lite sorgstänk över det. Frihet och bubbelkänsla över det. Och det är faktiskt så med 7 års undervisande i min kropp, många kvällar i veckan i många år, att jag känner att jag är klar med det formatet. Att annat väntar. Min lärare säger att om man inte lyssnar inåt, då faller allt. Och det spelar ingen roll hur det ser ut på utsidan och för andra. Det måste vara förankrat djupt inombords också. Faktum är att jag skulle kunna ha grupper alla dagar i veckan för jag får så oerhört många förfrågningar. Det är ganska makalöst. Någon säger säger att det är självmord rent företagsmässigt men jag måste lyssna. Det är den jag är.
   Lyckokänslan jag kände när jag plötsligt sa för mig själv för 8 år sedan, - jag vill undervisa i yoga! Lyckokänslan jag kände för mer än 5 år sedan när jag sa - jag vill ha en egen yogastudio! Och nu, nu väntar annat. Jag stänger en dörr men jag öppnar en annan. Och undervisningen tar inte slut, den ändrar bara form. Jag kommer att undervisa en del under hösten på en annan plats. Det kommer att väcka den där lyckokänslan i mig igen. Jag vet det. Djupt inombords. Men efter att ha berättat det hela i alla mina yogagrupper är jag mentalt utmattad. Jag har sett sorg, omtanke och även en inspirerande blick i mina elevers ögon. Alla vill att jag ska ta hand om mig. Många sa - nu måste jag se till att få till min egenträning. Och det är ju dit jag har jobbat hela tiden. Att man ska yoga hemma. Och träffa en lärare ibland. Det optimala sättet att lära sig på säger Zhander. Puh. Nu har jag berättat det på en plats till. Tänk på mig är du snäll. Det har varit tufft stundtals.