Tänk på vad du önskar

Påsken. Den flyter fram och vi jobbar lite i trädgården, umgås med familjen och ja, bara har det skönt helt enkelt. Igår var det "blood moon", månförmörkelse när månen kan bli röd. Det var egentligen inte synligt från vår del av världen men när det sker så kan stora förändringar bryta igenom,  på det personliga planet. Förr ryckte jag på axlarna åt sådan "information" som jag gärna satte inom citationstecken. Ju mer jag yogar och ju mer jag färdas inåt så inser jag att mikrokosmos också hänger ihop med makrokosmos. Naturligtvis. Planeterna påverkar oss också. Saker jag tyckt varit flummigt har fått andra dimensioner och betydelser för mig. Helt enkelt.

Jag går till sängs med känslan av ett litet fnitter i kroppen. Tänk om jag får en insikt! Vaknar 01.30 av att jag tänker på olika skeenden i min närhet och relationer. Och då, som att dra undan en slöja eller draperi så ser jag hela bilden. Jag menar hela kaleidoskåpet av vad som hänger ihop med vad. Nätet. Sammanhangen. Jag ser hur tydligt som helst hur vissa relationer hänger ihop med andra. Jag ser delar av mitt liv glimta förbi och allt är tydligt och klart. Jag är vaken i 3 timmar och tar emot. Jag känner mig lycklig för jag inser saker. För min egen del. Men hur tydligt allt hänger ihop. Vi kan inte avsäga oss några sammanhang som vi befinner oss i, de finns där av en orsak. Vi kan inte låta bli att agera för själva låta-bliandet är också att agera. Alltså. Än en gång. Välj aktivt. Välj det som du önskar och det du tror på. Oavsett vad andra säger. Oavsett hur konstigt det verkar. I ditt inre vet du med säkerhet det som är helt sant för dig. Låt din inre guide vägleda dig. Släpp taget om gamla mönster och trassel. Inse att allt inte handlar om dig även om du är huvudpersonen i ditt liv. Inse att du också är här med andra som hänger ihop med dig av olika anledningar. Ha din rygg fri. Du vet aldrig när det är dags för dig att gå vidare i nästa dimension. Känn att du är fri i stunden för att kunna färdas fritt.
   Vaknar groggy och med en enorm baksmälla. För det går inte att undkomma känslan av hang over. I hela mitt sinne. I min kropp. Jag är gråtmild och allt jag såg och tänkte inatt har en grå slöja över sig. Jag kan inte formulera mig. Jag kan inte sätta ord på allt. För första gången inser jag att allt verkligen inte går att beskriva med ord. Att jag färdas i något ordlöst och är både tacksam och känner en ödslighet inombords. Var försiktig med vad du önskar - det måste vara sensmoralen på ett plan. På ett annat, djup tacksamhet över att "veta" att inget tar slut utan att allt bara ändrar form. Känner du igen dig? Det här med att insikter dimper ner i dig? Och att det tar så mycket energi att processa det hela?