Du ser bara det du kan se

Man kan bara se så  mycket av en asana som man kan se. Det låter ju självklart eller hur? Eller att man ser det man tror att man ser. Det är lite annorlunda. I hathayogan finns det inbyggt ett slags system kan man säga. Att man bara ser så mycket av en asana som man ska utföra. Som man klarar och inte skadar sig i. Min lärare Zhander har pratat om det flera gånger. Jag har insett att det ligger till exakt så. Men det tar tid ibland att inse att man faktiskt inte sett allt som man tror att man har.
   För någon vecka sedan visade jag en asana i alla mina fyra grupper. Det är sällan det sammanfaller så men då blev det så. Jag visade också varifrån på kroppen som man drar sitt andetag. Det vill säga, man andas ju med lungorna och via näsan, men varifrån dras andetaget? Jag har sett det demonstreras på olika ställen, knappt så jag trott på vad jag sett. Nu har jag känt det i min egen kropp. Att jag automatiskt flyttar platsen jag drar mitt andetag från eller via. Att i höftöppnarna faktiskt lägga andetaget i höften gör stor skillnad. Att i framåtböjen andas från ländryggen kan skapa mycket större tolerans om man tycker att det är obehagligt att sitta framåt och där inandningen automatiskt blir kortare. Jag vet inte om du är bekant med detta men det är fantastiskt.
   Jag visade i prasarittha padottanasana hur man kan andas via sina sittben, att flytta andetaget till hela bäckenregionen. Jag kände det. En del såg det. En del såg inget av det jag visade. Det blev mest lite flummigt för dem tror jag. Och ja, de var inte där ännu. Det vill säga, deras yogasteg är någon annanstans. Och när de tar sig vidare så kommer de att se det. Det mest utmärkande var de elever som  gått länge hos mig. De såg det direkt. Det blev många wow och aha där. Så olika kan det alltså vara. Det betyder ju inte att någon är sämre eller bättre. Det betyder bara att ju längre du tränger in i yogans kunskap, ju mer kommer att uppenbaras för dig. För att du tagit dig dit. Ingen snabbhet, ingen quick fix. Samma är det med min lärares bok som jag lade upp på Instagram idag, den boken har jag läst många gånger. Första gången med en känsla av besvikelse. Nu är den en källa till glädje. För att jag faktiskt förstår vad jag läser och att mycket som jag inte förstått är glasklart. Det är ganska fantastiskt och visar än en gång storheten i detta system.