Ingen träning, bara sadhanas och kriyas

När jag klev ut från mitt kontor igår så var solen varm, den strök över mina kinder och fick mig att ta på mig solglasögonen. Ni vet, känslan av värme ända in i benen. Satte mig i bilen för att köra till min yogastudio. Jag passerar en olycksplats. Räknar till fem ambulanser, några polisbilar och två brandbilar där en som bäst håller på att vinscha upp en bil. Det står massor med människor runtomkring, de filmar, de fotograferar och småpratar. Känslan av overklighet är stor. Jag tänker först att det är en övning. Men inser att man inte har en övning i en rondell. När jag parkerat och promenerar till min studio kommer ambulanser på rad med sirenerna på och jag förstår ännu tydligare att det var en olycksplats jag passerade. Och känslan av overklighet slår mig än en gång. Solen är varm och luften är ljummen och jag har just passerat en olycka. Där människor inte drar sig för att filma och fotografera. Ibland kommer små påminnelser om livets förgänglighet, ibland större. Ibland ser man dem inte, men det här var övertydligt för mig.
  Vi pratar lite om det innan yogalektionen, för min personliga del är det viktigt att ibland ta in omvärlden för att se vad det är vi ser. Att vi innan yogan också kan känna att den är den grund vi kan lita på, luta oss emot och även det som får oss att se lite klarare. Att kunna passera utan att fotografera. Utan att på ett meningslöst ganska cyniskt sätt interagera. Att veta om det finns räddningspersonal där så finns det det och jag har ingen funktion. Men om jag är först på en olycksplats måste jag ju veta vad jag ska göra.
   Samma med yogan. Parallellen kan tyckas långsökt men utifrån en av kommentarerna på gårdagens inlägg vill jag förtydliga med några frågor som kan hänga ihop med min practice eller en olycka.
 Är det något alarmerande som jag måste undersöka omedelbart? Är det bara obehagligt i största allmänhet? Är det något jag ska lägga fokus på eller något jag bara observerar? För att sedan gå vidare utan att fastna? Behövs det någon form av hjälp, assistans någonstans?
   Yogan är ingen träning. Även om den sker fysiskt. Också. Yogan är ett sätt att lära sig att se inåt och hitta sin inre visdom. Sin inre lärare som vi alla har. Det handlar aldrig om att pressa sig. Det handlar aldrig om prestation eller bedömning. Det handlar enbart om att väcka saker till liv som slumrar, skapa ett mjukt och ickedömande sinne, en mjuk och följsam kropp både på utsidan och på insidan där alla organ finns. Kanske är det bättre att inte alls använda ordet träning längre i yogans kontext. Kanske är det svårt att höra vad kroppen vill förmedla. Det kan ta tid. Men det är värt det. Har du svårt att lyssna in, så gör. Känner du motstånd så fundera på var det sitter. Allra oftast sitter det i huvudet, i tankarna. Sitter det i kroppen så känn efter om det är obehag eller smärta. Smärta av vilket slag? Smärtan har så många skepnader och både aggressivitet och  rädsla skapar smärta. Har du väldigt ont så kommer kroppen automatiskt att ta dig ur det du gör. Gör ingen abstrakt tankekonstruktion kring vad det är som känns. Det här är den egentliga yogan som jag ser det. Vi använder olika serier, sadhanas eller kriyas. Allt har samma syfte. Att bemästra sitt sinne. Som är överordnat kroppen. Tungt. Men sant. 

Jag är så flummig

"Jag är intresserad av yoga hos dig, men riktig träning, inget flum." Tja, så kan en del formulera sig i mail jag får ibland. Inget flum! Hmm, kanske är det det som är själva haken? Nu när bloggar, internet och FB svämmar över med artiklar om skador vid yoga? Att man har skippat "flummet", det som är själva kärnan i yoga? Den åttafaldiga vägen där asanas är en del. EN del. Jag har skrivit det många gånger tidigare och jag gör det igen. Det är ingen gymnastik eller akrobatik. Yoga är en andlig disciplin och inget annat. Även om den används på annat sätt. Och kanske är det då man skadar sig? För att man inte har kunskap om vad yoga handlar om? Och att skadorna manifesteras inte omedelbart, utan det kan ta tid. Så man nästan inte förstår vad som hänger ihop. (Det är självklart det andra också, fördelarna inombords som man knappt förstår att de hänger ihop med yogan.) Man kanske inte har en lärare som själv utövat yoga en längre tid och som förstår vad det innebär? Nu när yoga kallas för allt möjligt eller yoga på Friskis och Svettis. När man blir yogalärare efter en helgkurs. Jag förstår det inte. Vet att en del tycker det är ett sätt att ta sig in i yogan, att yoga för bättre sexliv, för att bli smal - you name it. Det är att skära ut en liten remsa av en gigantisk tårta. En tårta med alla smaker i. Inte bara det söta. Inte bara det vackra. Nej. Resten också. Som kommer från konsekvent träning. Rörelser som passar min kropp. Som jag gör för att de gagnar mig, inte bara för att jag kan. Det är en stor skillnad i det. Jag vet, för jag har gjort saker jag egentligen inte varit redo för och det har inte gagnat mig. Nu när jag efter snart 3 års enträgen practice med en liten serie, avskalad, som jag fått av min lärare, kan jag se hur mycket jag gjorde tidigare. För mycket. Lika dåligt som att inte träna alls. Ja det är svårt. Ja det är en avvägning. Men det är därför man inte kan köpa en dvd och köra på. Man behöver ett öga och en hand på sin kropp. Men den allra största anledningen tror jag är att man underskattar kraften i yogan. Att små rörelser kan ge en så stor skillnad i slutet. Det är inte bråttom. Låt yogan ta tid. Kör inte över dig själv. Att stå på huvudet, varför så bråttom? Varför? Jag har tränat i 12 år men är inte redo än. För det. Folk blir nästan chockade när jag säger det. Men allt du gör påverkar din kropp och dig. Allt. Och yogans rörelser är uttänkta för speciella syften, utformade för att stärka och läka. Om du använder dem utan kunskap kan det först kännas fantastiskt men sedan inte alls. Man kan lära sig mycket av yogavänner också. En del av mina yogavänner som hållit på i 20 år och längre och som i andra stilar gjort asanas deras kroppar inte längre förmår göra. En som har praktiserat huvudstående i 13 år kan inte göra det längre. För det finns en kropp som inte är synlig, the subtle body, och den kan ta skada. Hur den påverkas, det kräver kunskap. Av en som har den. Förankrad. Nej, det här är ingen skrämseltext. Det här är precis hur jag ser det. Och att ge sig tid att lyssna till sin inre lärare. Men den läraren som står bredvid dig, din yttre lärare, han/hon måste också ha kunskap. Ta ansvaret ibland. Kanske behöver du rent av byta lärare? Jag vill säga - våga se "flummet". Våga yoga. Bortom det fysiska.

Bilden på Emma Balnaves visar något mer än det fysiska, så vacker. Tagen av Dan Lindberg

(Och vad jag svarar den som frågar om träning utan flum? Jag svarar precis det jag skriver ovan. Jag säger det också på mina introduktioner, så att missförstånden kan minimeras. Och för den som bara är koncentrerad på muskelgrupper hänvisar jag till andra sätt att röra sig fysiskt.)