Kolhydratsinfluensa

För femtielfte gången skriver jag om detta. Maten. Kosten. Har inte riktigt ätit som jag mår bäst på. Testar lite allt möjligt för att se var magen min drar sin gräns. Jag har gått med i en FB-grupp, "LCHF -tips, pepp och recept!" och har fått hur mycket tips på mat, bröd och fikagott som helst. För ibland behöver man inspiration och se vad andra gör och vad de möter. Jag fullkomligt älskar när människor delar med sig. Här har jag hittat en gröt som är det godaste jag ätit i den vägen, mandelgröt gjort på vatten, kokosgrädde, mandelmjöl och ett ägg.  Och idag dag kom ett recept på vitlöksbröd, ska testas till kvällen. Men gröten, mmm, igår var jag ledig och då passade jag på att testa. Man delar allt möjligt i den gruppen, de som vill gå ner i vikt fotar sig före och efter

Mandelgröt med extra stora blåbär, mums!

kostomläggningen,  de som dragits med diabetes och andra sjukdomar redovisar sina hälsovinster. Och så vidare. Och så vidare. Här tycker jag att sociala medier är som bäst. Människor som peppar varandra och får andra att hålla ut när de sviktar. Det som är skönt är att människor hittar egna vägar till välmående och hälsa, ibland tvärt emot det läkare och dietister slagit fast är det bästa. Men vi som läser Sanna Ehdin och som följer henne vet hur dåligt pålästa en del "experter" är. Jag mår allra bäst helt utan gluten, socker och mjölkprodukter. Så är det. Sedan väljer jag avsteg ibland, men det får inte bli för ofta för då mår jag verkligen inte bra. Får kolhydrat-influensa, carb-flu, och det är inte skönt. Huvudvärk, ont i magen, vrålhungrig där jag annars inte alls är hungrig, svälld i magen och allmänt på lite sämre humör. Det är otroligt hur mycket kosten spelar in i välmåendet. Tänk också att många går ner i vikt utan att ens träna. Ja! Jag vet, det är klart att kroppen behöver röra på sig, men här rasar faktiskt människor i vikt bara av att ändra sin kost. Det säger ganska mycket. Sedan är vi individuella som vanligt. Män har generellt lättare att tappa i vikt och kvinnor 40 och uppåt kan ha svårare att tappa vikt. Om det är det man är ute efter. Men det här välmåendet, det är det inte som slår. Så nu när sötsuget slår till går jag och äter lite blåbär. Tar lite mer kokosfett i kaffet och blir mätt direkt. Och jag har äntligen vänt sötsuget ryggen den här gången också, ingen mer carb-flu för mig.

Det där med att unna sig

Att unna sig. Det kan stå för allt ifrån hårfärg och mirakelkrämer i annonser till att få fika lite gott. Jag har varit bra på att unna andra saker, men snålare med mig själv. Jag har haft lätt för att köpa saker till alla i familjen, utom mig själv. Det förhållningssättet har jag slutat med jag vet att jag är lika mycket värd som andra. Men ibland sticker ändå  inte-ska-väl-jag-ansiktet fram igen. Jag har länge önskat mig ett riktigt underställ från Kari Traa, det norska märket, i merinoull. Men ändå tyckt att det är lite för dyrt. Köpte ett billigt underställ för något år sedan som både krympt och blivit nopprigt samtidigt som det inte värmer. Dåligt köp helt enkelt. Härom dagen kände jag att nu är det dags för mig att unna mig det där understället, jag behöver det och jag vill vara ute så mycket det går i vinter och göra saker. Jag gjorde slag i saken och klickade hem det. Det kom idag. Och ja. Det är helt enkelt underbart skönt. Sitter bra. I rena glädjen över både kroppen och understället bar jag in några säckar pellets och sedan fortsatte jag med att skotta undan vid vår lilla parkeringsplats. Det var några tusen liter slask som i värsta fall blir till gropig is över natten. Det tog en stund. Men det sjunger i mig. Av att jag orkar. Av att det inte gör ont. Av att känna mig stark. Och faktiskt av att ha unnat mig det där understället. Äntligen! Unnar du dig något? Som inte är av mat- eller dryck-karaktär?

Vrider mig tillbaka

Var hos min osteopat i fredags. Han sa "det är som en barnlek nu, det ändrar sig i din kropp på några sekunder där jag manipulerar". Och jag både sa och tänkte att det är otroligt så mycket som händer i min kropp nu, fast hans rörelser är så små. På natten hade jag väldigt ont och vaknade varannan timme och det kändes som min höft och högra sida vreds inuti. Kanske var det så för när jag vaknade i lördags så kände jag ingenting längre. Kanske vred kroppen sig lite grann tillbaka till ursprungsläget? Gjorde varsam yoga. Samma sak på söndagen, ingen känning och yogan gick fint. Eldprovet för mig brukar vara när jag undervisar, jag visar och ibland gör jag mer än vad som är nyttigt just nu för min egna kropp men där jag ändå försökt att vara sparsam med rörelserna. Så jag kände noga efter igår kväll efter mina två klasser.

   Och idag. Jag vaknar med två likvärdiga ben. Två höfter som är parallella och där ingen av dem gör ont. Ja jag vet, kanske ska jag inte ropa hej, men jag gör det ändå. För jag är så himla glad över att alla mina olika delar hjälps åt i mig. Att jag har en duktig osteopat som säger att han kan börja jobba "på riktigt" med mig nu. Att jag har en massör som kan så mycket mer än det jag hade trott och som är mjuk i sina konstanta rörelser och klanger. Att jag har använt mig av en PT och fått rörelser som varit sjukt jobbiga. Men mest av allt för att jag vågar. Jag kan rent fysiskt känna att jag släppt taget om det som egentligen besvärat mig i åratal men som jag inte riktigt velat kännas vid. Jag har på olika sätt närmat mig det som krävt annat. Min lärare Zhander frågade allra första gången jag yogade för honom 2006 om jag hade mycket besvär från höger sida. Och ja, har ni läst boken min så vet ni att jag blev helt paff. För jag hade inte sagt det till någon. Jag var hemlig utan att riktigt förstå varför. Dolde liksom mina problem nästan för mig själv också. Problemen med smärta i kroppen. Kanske fanns det en tanke med att inte fokusera på det så försvinner det. Liksom av sig själv. Men nej, så fungerar det ju inte.
   Kanske ligger det i tanken att vara sjuk är att vara svag? Kanske har jag med mig det hemifrån, eftersom min pappa var sjuk hela min barndom men det var något som han aldrig riktigt ville att vi skulle prata om. Inte när han låg på sjukhus, inte när han låg hemma efter ett mindre stroke. På något vis fick jag med mig en känsla av nederlag. Att vara sjuk var ett nederlag. Inte för andra. Men för min familj och mig. Inget som vi pratade om. Och ända tills diskbråcken tvingade mig att stanna upp så har jag kört på. Kört över kroppen. Och ja, under 10 år har jag nu reparerat mig tillbaka. Allt går. Men allt går inte snabbt. Yogan är min grund och livlina. Men annat behövs ibland. Det har också tagit tid för mig att förstå. Att det gäller även mig. Så när jag nu lämnat min barlast av negativ självbild, hemlighetsmakeriet för mig själv gällande kroppen och när jag på riktigt vågar tro att jag kommer att bli helt bra, att mina vridningar som är effekterna av alla diskbråck sakta men säkert vrids tillbaka, så måste jag ändå jubla. Kanske blir det bakslag, men efter ayurvedabehandlingarna i Indien, alla yogakurser jag gått och allt jag kämpat med hemma så är jag med. Kroppen och jag jobbar tillsammans. Gör det ont ibland? Ja. Har det  tagit lång tid? Ja. Är det värt det? Ja. Att våga lita på att det bär mig när jag går framåt - den känslan är oslagbar. Jag är så på väg. Styrkan inuti känns även i kroppen, inte  bara i själ och sinne. Idag är jag glad i hela mig.

Bilden är på mitt citronträd som där jag brutit av en torr gren, nu valt att skapa en ny. Ni vet allt går. Även om det tar tid ibland.

Läääänge

Rörelse för hela slanten. På olika vis. Hela dagen. Jag gör mjuk mjuk yoga. Avslutar med benen mot väggen läääänge. Jag sitter i squat läääänge. Jag sätter mig med ryggen mot en dörr så att ryggen är spikrak och så jobbar jag på tyngden i fötterna. Att ta den längre fram. Tätare ihop med fötterna.
   Det är stilla och vintervackert ute. Vi går en låååång promenad och när vi kommer hem bryter solen igenom och det blir vykortsvackert. Vi äter jägarsmörgåsar (fröknäcke med kalla egengjorda hamburgare på, stark senap och mycket smör) och dricker kaffe på verandan. Utomhus. Vi sitter läääänge. Vår plan var att åka in till lill-gymmet för lite rehabträningar men det vore nästan brottsligt att vara inomhus idag när vi är lediga. Vi sätter på oss längdskidorna istället och tar en tur i spåret som grannen nyss plogat upp. Jag glider fint. Tre varv, sedan börjar ljumsken svida så jag går hem igen. Står mot husväggen i solen och det är bara ljuvligt. Det känns som våren vilar i himlen och vi har den bästa av vinterdagar, det är värt så mycket. Hoppas din söndag också varit fin och att du fått tid att göra saker lääänge. Har du haft det bra?

Ta önskningen ett steg vidare

I vinterlandet fikar vi gott. Skottar snö. Promenerar lite försiktigt. Allt känns skönt. Jag har en slags frihet inuti som jag inte haft tidigare. Det är helt enkelt mer plats inombords för att annat slängts överbord. Jag har också bestämt mig för att göra något konkret med min längtan efter att skriva mer. Skriva annat. Har bokat in mig på en skrivarkurs för Elisabeth Croneborg, som var redaktör för min bok, och jag har inga förväntningar på mig själv mer än att jag ska åka dit och se vad det blir. Som en liten karamell att suga på tills det är dags om 2 veckor att åka på en helgkurs. OCH. Vi ska yoga på morgonen och meditera på kvällen. Frivilligt men för mig är det givet. Det finns ett hamam dit vi åker. Bara det! Som jag älskat hamambaden i Turkiet. Så. Idag känner jag mig lite extra glad för att jag har bestämt mig och betalt och har samtidigt inga krav på vad som skall bli. Jag ska bara njuta. Har du någon önskan som snart blir verklighet? Jag vill jobba ännu mer för att mina önskningar ska ta konkret form, det är första steget som jag ser det för att allt ska bli av helt enkelt. Från tanke till handling.

Stämgaffel på kroppen

Lite egentid igår kväll. Snöstorm och det kändes som jag och bilen befann oss i en sådan där kula ni vet, som man skakar på och så snöar det. Kopiösa mängder. Det var trafikolyckor och halka. Tog det extra lugnt. Jag jobbade länge, hade bokat en massage på senare delen av kvällen. Och att komma in där. Borsta av mig snön. Klä av mig. Skön belysning och lite mjuk musik som var lite annorlunda och lite lite jazzig. Lägger mig på en värmedyna under magen och har mjuka lite tunga handdukar på kroppen. Och så börjar hon. Mjukt och varsamt med varm sesamolja som doftar svagt som ett eko av en sommar.

Min massör är kunnig inom många olika delar och jag är så glad att jag fått tips om henne. Hon väver västerländsk med österländsk kunskap sådär fint och lågmält. Inga stora ovationer. Hon använder stämgafflar ibland på kroppen, tuning fork, inte så vanligt i vårt land men i andra länder. Där hon hittat en öm punkt som hon masserat mjukt där sätter hon sedan stämgaffeln. Det finns också olika toner för olika chakran och kroppsdelar. Jag får bland annat tonen  för min sköldkörtel. Och tonen men framför allt vibrationen sprider sig. Min mentala bild blir direkt som ringar på vattnet. Som min header på min företagssida Stillastund. Jag känner hur det svarar i kroppen på olika ställen och det blir mjukt. Lite som att spela musik inne i kroppen. Helt underbar känsla för mig. Andra känner säkert annat. Jag kan vara så skeptisk ibland och jag kan också vara så för nya saker ibland. Det här var inget svårt någonstans för mig att ta till mig. Egentligen är ju allt vibrationer. Kvantfysiken ni vet :) Och hela jag är i mycket bättre skick än när jag träffade henne före jul. Långsamt men framåt tar jag mina steg. Ha en finfin dag!

PS Jag har fått mail och signaler om att det inte går att kommentera :( Synd, men jag hoppas ni läser i alla fall! Tänker att det snart har löst sig och håller tummarna!

Monstret blev till damm

Monstret inombords. Vi har alla sidor som vi inte gillar, som vi till och med kan ha svårt att förlika oss med att de finns. När man reser inåt, finns ingen återvändo i att titta på det som är hela ens person.  Styrkor och svagheter och allt däremellan. Jag är väl förtrogen med mina styrkor. Jag har också idag ganska bra koll på det som  jag uppfattat som sämre. Och då menar jag inte småsaker i vardagen som att jag vill ha det bäddat när jag åker hemifrån. Nej jag menar dragen i min personlighet. Som ung och starkast i min pitta-ålder hade jag lätt för att bli arg. Hett temperament. Men lätt för att bli glad igen. Jag såg ofta min ilska som en drivkraft och på 80-talet var det mycket på agendan - Kvinnors vrede som en bok hette som jag gillade mycket och läste från pärm till pärm.
   När yogan gjorde entré så lugnade den där ilskan ned sig, jag blev helt enkelt inte lika arg längre, inte lika ofta. Idag kan jag säga att jag nästan aldrig blir arg. Delvis en effekt av min ålder, det är jag ganska säker på, delvis en effekt av mitt inre arbete. Men jag kan ändå känna att jag inte  ogillar ilska. Det är helt okay att bli arg och man kan även vara konstruktiv i sin vrede. Det som oftast krånglar till det är att man blir känslomässig i vreden, man blandar in högt och lågt och det som är irrelevant. Jag är ordrik. Jag är bra på ord, verbal helt enkelt. Men att vara det och samtidigt arg och känslomässigt sårad - ingen bra kombination. Jag vet att jag kan tvåla till människor rejält med det jag säger i det läget och jag har jobbat mycket för att inte vara sådan.
   Igår hade vi ett fruktansvärt otrevligt möte på jobbet. Och jag kan inte skriva mer än så. Men jag kände en slags urtidsilska trycka sig upp som en grå bubbla inombords. En bubbla som ville få syre och som ville kasta ut sårande meningar. Men jag höll tyst. Jag satt tyst. Inte kokande men nästan. Men jag ville inte ge monstret syre. Jag ville inte släppa ut monstret från insidan till utsidan. För jag såg också helt klart hur jag inte ville bli styrd av en känsla av hopplöshet och ilska. Jag ville inte låta det ta plats i mig. Jag bara andades. Kände hur nederdelen av min kavaj rörde sig i magtrakten och jag insåg med all tydlighet jag har hur otroligt viktigt det är att andas djupt. För när jag gör det, då går det helt enkelt inte att vara arg.
  Jag var tyst och tänkte. Och när jag till slut pratade så kände jag att jag hade känslan under kontroll. Jag är fortfarande besviken och less på ett sätt kring själva sakfrågan i diskussionen men jag har inte fött det monstret den här gången. Jag släppte inte heller lös monstret i min egen kropp. Och vet ni jag känner att jag segrade. Över att känna mig som ett offer. Över att inte leva ut allt jag känner för stunden. Över att det är okay och till och med bra att hejda mig själv ibland och det är inget nederlag. För 2 år sedan så lade jag det i kroppen, fick oregelbunden hjärtrytm och gick med EKG i några dygn. Då hoppade mitt hjärta 55 gånger om dagen. Det var inget att leka med så jag jobbade ännu mer med mitt inre lugn och att inte bli fäst vid svårigheter eller motgångar. Det har stärkt mig. Helt enkelt
   Monstret kan se så otroligt olika ut, det behöver verkligen inte vara vrede, det kan lika gärna vara offrets sårade tystnad där man aldrig säger vad man känner utan där andra ska få gissa eller tolka. Det kan vara likgiltighet, jag struntar i allt du säger. Eller vad som helst. Har du koll på vilket ditt monster är? För en sak är säker, vi har alla delar vi inte vill se eller hantera alla gånger. Men jag säger - upp med det i ljuset för då skingras det som grått damm.

This is what a yogi looks like

Allt eller inget. Hur lätt är det inte att tänka så i sin yogaträning? Kanske i mycket av det vi företar oss. Att om jag inte klarar, hinner eller orkar "allt" så är det ingen idé?
  Igår startade mina yogagrupper för terminen. De var lite justerade, lite lågmälda och trötta. En hade cyklat omkull på isen, trots hjälm hade det uppstått en hjärnskakning. En hade halkat och brutit ena underarmsbenet. Och så räckan av onda ryggar, bihåleinflammation och allmän trötthet. Klagade de? Nej. Stönade och suckade de? Nej. De kom dit, redovisade sina problem och så yogade allihopa. ALLIHOPA. Utifrån sina förutsättningar. Allt eller inget-perspektivet fanns helt enkelt inte.

   Efteråt. Lite rakare ryggar, lite mer glimt i ögonen. Kropparna varma och kanske svettiga men ändå. Fokus. Djupandning. Och det  är precis så här det är. This is what a yogi looks like-kampanjen eller min egen hashtag #yogaforordinarypeople kunde inte sagt det bättre. Att det är så en yogi ser ut. Alltså hursomhelst. Den som arbetar med sitt inre. Och nej. Självklart har jag inga bilder på deras ansträngning, det går inte att ta. Bara några slags symbolbilder ibland. Innerligheten av det interna arbetet de gör och det fokus och djupandning de använder sig av - det är yoga för mig. Inte vad de gör. Inte exakt hur de gör. Utan att de gör. Att. Ingen flexibilitet som måste visas upp för att få ex antal likes. Bara att göra. Så enkelt. Så otroligt svårt i vår tid.

Jag bjuder på en trött morgonbild i min nya t-shirt, ostylad och icke-retuscherad. Bara trött under ögonen och rufsigt hår. Så ser också en yogi ut.

Långsamhetens lov

Bild från min yogastudio Stillastund

Med gårddagens yoga i kroppen känner jag mig oövervinnerlig. Helt enkelt. Njuter av den känslan så länge den varar och inser med klarsyn att långsamhetens lov är det som måste tala. I min yoga. I mig. Jag har sprungit så fort, hunnit så mycket, bockat av saker tidigare i mitt liv. Men inte alltid varit med med hela mig. Och de skador jag haft och problem jag tacklats med har gett mig ett större perspektiv på vad som egentligen är viktigt. Och varför jag gör saker. Det är inte något fel alls i att vara snabb. Men ibland  behöver man det som känns som helt tvärtom för att bli hel. Om ni förstår? Och i vårt samhälle premieras snabbt och fort. För att inte tala om alla dessa tävlingsformer inom idrott och annat, men främst sport, där man ska tävla och det ska gå fort. Cross fit, ojoj så många som älskar det. Ojojoj så många som skadat sig i det. Just för tävlingsmomentet tror jag. Tror min PT. Eller som han sa; - det är en ypperlig tävlingsform men ingen träningsform. För när man ska göra fort är det inte säkert att man gör rätt. Och ja, vår son som blir 25 har tränat det ganska mycket och nästintill slitit sönder sig. Tillsammans med sina vänner. De har tagit med sig moment från CF men också slutat med själva tävlingsdelen. Att varje träning tävla mot andra, det är något skevt i det, i mina ögon. Och jag har varit sugen många gånger men sedan insett att det verkligen inte är något som jag överhuvud taget ska ge mig i kast med. För jag behöver det långsamma. När jag stillnar ner, kan jag också vara snabb när det behövs. Snabb i tanken utan något som skymmer. Snabb i handling när det behövs. Men i min yoga... Där har jag verkligen fått sakta ner, gjort få asanas, hittat tillbaka till mig själv efter Indien och jag tackar min lärare. Som fått mig att stanna upp på ett allvarsamt men omhändertagande sätt. Jag vill också säga att jag inte ångrar något, min stig är min och den ser ut så här och man behöver gå sina "strider" med sig själv och hitta vad som är rätt. Det finns ingen snabbhet i det, det finns bara att göra. Och ibland vänta. Och som det har krypit i min kropp när jag suttit i något som inte är odelat positivt. Mina sittande asanas, som jag har arbetat med i flera år och nu tycker jag om dem. Långsamheten är det jag behövt mer av i mitt liv.

Självlysande

Den här veckan har jag både känt ett motstånd och byggt upp något inombords för det som skulle visa sig i yogan. Idag efter en lång filmförmiddag och frukost och ett litet pass på lilla gymmet med rehabövningar så fanns det liksom ingen återvändo. Jag förberedde mig mentalt på att det kanske skulle göra ont, ondare och att fulgråten skulle knacka på axeln.

   Ställer mig på mattan. Ber min man titta och eventuellt korrigera något. Och så gör jag. Hamnar som i en slags trans jag inte känt på väldigt länge. Flyter igenom övningar. Kommer längre i alla asanas. Andas djupt och långt ner och andetaget är som ett slags dovt muller. Jag gör allt jag gjort under hösten. Och jag finns i det. I stunden. Ingen annanstans. Inte ont. Ingen ledsamhet. Bara ett enormt flow och en sällan upplevd närvaro. Glömde att mannen satt en bit bort och bara fanns i mitt andetag och mitt fokus. Jag bugar mig inför det stora allomfattande. Jag bugar mitt huvud för det som är så stort att det inte går att greppa.
   Och efteråt säger mannen när han forskande tittar på mig - du var självlysande! Och ja, jag kände det, energin som flöt fritt i alla kanaler och ingen smärta, inget hinder. Som ett fritt lysande. Får man säga så om sig själv? Ja det får man tänker jag. Och tänk också så sällan mina förväntningar stämmer över det jag tror ska hända i min yoga. Fast jag vet att jag inte ska fundera så har jag många gånger haft tuffa passager och jag förutsatte någonstans att det skulle vara likadant idag. Men allt var så annorlunda det kunde vara. Vilken gåva så här i gråa januari men med en aningens doft av vår i luften.

Och i de vackraste yogastunderna finns sällan några bilder tagna för min del. Men jag delar en bild som togs för något år sedan. Det fokus jag har där i blicken, det fanns i kroppen idag. Namasté.

Bilden tagen av Dan Lindberg

Klart. Gott. Enkelt.

Bättre idag men jag känner motståndet där inne som en vägg, en mur och jag vet att när jag ställer mig på mattan då kommer det att hända som jag drar mig för. Tar yogapaus idag också helt enkelt. Jag vill inte skynda in i något som involverar hela mig, inte bara kroppen utan lika mycket hjärta och ande.  Läser lite, fixar lite. Går en kortkort promenad, ja jag ska skaffa broddar men inte hunnit. Vägen är totalt isbelagd och snön är blöt. Men jag får lite luft. Min man jobbar hela långa dagen idag och när jag är ensam slarvar jag med maten. På det sättet att jag verkligen inte har lust att laga mat. Jag kan naturligtvis laga mat men tycker det är tråkigt. Kanske ska man inte säga det men det är så. Till lunch öppnade jag en burk tonfisk. Punkt. Och så lite majonnäs och citronpeppar på det. Gott. Enkelt. Klart. Efter alla år av matlagning där jag stod för merparten i vår familj och med alla olika allergier och annat som krävde en noggrann planering är det som jag helt släppt greppet om det hela. Nuförtiden lagar min man oftast maten, lite payback time som han säger :) Och när jag är själv hemma kan jag nästan låta bli att äta. Frukost är lätt att laga. Koka lite kaffe går an, men att laga mat, nej! Gör en smoothie på eftermiddagen och det känns så skönt. Att jag inte vill ha så mycket ståhej kring maten. Bara äta något. Punkt. Tycker att det är en slags crazy business kring maten idag. Alla dessa tv-program om matlagning och kockar av olika slag. Gäsp. Alla dessa kokböcker, visste du att Sverige är det kokbokstätaste landet i världen? Alla tips vi får hela tiden. Vi kan ju eller hur? Vi vet ju, eller hur? Det är som inspirationen till att laga mat måste vara på topp. För mig är det enkelt ibland, jag kokar några ägg, äter en burk tonfisk, lagar en liten soppa, steker en omelett. Finliret spar jag till festligheter och högtider. Och ja, jag mår bra. Tror inte jag lider brist på något. Svär jag i kyrkan för dig nu?

Jag pausar mig

Jag är liksom off season, pausad i mig själv. Anstränger mig, men det är som att gå i ett kärr. Fötterna lyfter inte. Jag drar och drar, och så rasar stöveln ner i träsket. Bildligt talat. Och jag får tassa hem på i strumporna och bli helt blöt och kall. För så känns det just idag med allt runt mig. Jag vill så mycket. För mycket ibland. Vaknar klockan 03.30 och det rusar i huvudet av tankar. Som jag inte vill tänka. Och speciellt inte då. Jag drar ned andningen men den där skallen den snurrar. Efter några timmar somnar jag om och vaknar som drogad. Trött. Och jag sätter allt på paus idag. Jag låter bli allt som handlar om yoga och meditation för jag förmår mig inte. Och ahimsa, icke-våld, måste gälla mig själv också. För just nu känns det så.

   Halkar ut och tar in en halvblöt tidning. Det är stormvarning ute och is överallt. Det går inte att gå. Möter en granne vars hund far hit och dit på isen. Vinden dånar. Det mörknar och kastanjens grenar ser ut som de ska gå av när som helst när de vinklas i alla möjliga väderstreck.
   Jag är ledig. Jag har inget bokat och det stör mig nästan. Det som brukar vara så skönt. Som om jag kastar bort en dag. Kastar bort på att vara less och omotiverad. Jag använder allt jag kan och som jag har men idag vill det sig inte. Så jag pausar mig.
   Bakar bröd. Tänker att jag borde åka och köpa mig ett par inneskor för träning. Vill inte trängas med människor, vill inte. Fast jag vill. Avigsidan utåt idag helt enkelt. Tröstar mig med bovetegröt med dadlar och torkade fikon. Ett glas mandelmjölk. Svart kaffe. En stor kopp. Trösten för stunden. Resten blir paus. Hoppas din fredag är bättre än min! Önskar er alla en helg i mjukhetens tecken.

Helhjärtad

I Indien har de ayurvediska läkare och behandlare jag träffat på pratat en hel del om vikten av att få ut det mesta av sin behandling. Att inte vara i solen. Att inte bada i havet. Att hålla sig i skuggan utifrån de behandlingar som är varma i sig. Att solen inte är bra i det läget. Skuggan är en annan sak. Samma sak med havet. Det har en kraftfull energi och saltet gör sitt till i sammanhanget. Samma saker som våra yogalärare säger: -simma inte i havet, ska ni i vattnet, doppa er bara och gå upp. (Gäller alltså vid yogakurs!) Själv fick jag sommaren 2013 i Kroatien rådet att inte bada alls, havet gjorde mig faktiskt väldigt stel. Först blev jag lite ledsen men sedan insåg jag att jag var på yogakurs och inget annat. Men vill vi höra det? Vill vi läsa det? Jag har haft yogavänner som åkt till Indien för ayurveda men som samtidigt ändå vill sola och bada. Trots att det är två helt olika ändamål med en resa. Vi vill inte välja. Det är min uppfattning. Och när jag var i Indien senast pratade vi en hel del om fenomenet med ayurvediska "spa-områden" som växer upp vid stranden, nära havet. Jag frågade Vijay Vaidya om det. Han var väldigt tydlig på den punkten och sa att det är turismen och pengarna som styrt det hela dit. Inte kunskapen. Och det låter rimligt i mina öron. De ashram och ayurvediska ställen jag besökt ligger åtminstone en timmes färd från havet, oftast längre bort. Och  tar man sig till havet så ska man inte hoppa i det. Helst. Det jag kan känna inom hela vårt område kring yoga, ayurveda och välmående är att vi både vill äta kakan men spara den. Att vi vill ha allt samtidigt. Och jag tror att många av er nu tänker -men vad gör det? Kan man inte få göra som man vill? Kan man inte få bestämma själv? Det är väl klart att man alltid kan göra som man vill. Men om man vill få råd och vill utvecklas så kanske det behövs annan kunskap som vi inte äger själva? Kanske till och med få råd som känns bakvända och fel. Vågar vi lita på att andra kan något vi själva inte kan? Eller är hela området redan påverkat av detta kanske.

När jag frågar Janesh Vaidya om det hela på Facebook så missförstår (?) han först frågan och svarar på om havet är förorenat eller inte och sedan är frågan borta, hur det nu gick till. När jag skriver den igen så får jag inget svar. Jag vill inte vara otrevlig, ville bara höra hans syn på det hela, han som är Nordens egna ayurvedaexpert. Och jag blir besviken. För att jag så många gånger saknar det helgjutna. Kanske är det vad som tröttar mig mest. Att inte göra saker helhjärtat. Kanske är jag naiv. Kanske är jag en drömmare. Men just nu är det viktigare än någonsin för mig att inför mig själv vara sann. Och nej, det betyder ingenstans att jag är perfekt (vem är det?) och att allt jag önskar slår in. Att det är enkelt. För det är just det. Det är inte enkelt att vara helhjärtad. Det är inte enkelt att kliva upp varje dag och göra sin yoga, det är inte enkelt att åka till ett varmt land och låta bli en massa saker, för att kroppen och sinnet sysslar med annat. Å andra sidan. Vem sa att det ska vara enkelt? Ja jag vet. Är det lätt så är det rätt. Jag kan också slänga mig med sådana uttryck Men där jag befinner mig nu, där vill jag vara så helgjuten jag kan. Även om det innebär att det inte blir som jag tänkt innan. För det som kommer ut av det hela är något helt annat. Något jag faktiskt inte kunde föreställa mig innan. Men då måste jag våga gå på den tunna isen, även om jag inte tror att den håller. Då måste jag våga lita på mina lärare, mina behandlare, på att de vet vad de pratar om. Och exakt samma är det ju för de som kommer till min yoga. De måste kunna lita på att jag inte lär ut det jag inte tränat själv eller blivit undervisad i. De måste kunna känna att jag är så helhjärtad jag kan vara. Tycker du att jag är konservativ? Hur tänker du?

Allt har sin tid

Så startade jag med undervisningen lite mjukt ikväll. En introduktionslektion för en liten grupp där det fanns en del yogaerfarenhet blandat med ingen alls. Jag har inte undervisat på en månad och som jag behövt den här månaden utan något annat än min egen yoga att fokusera på. Men samtidigt var det härligt och skönt att andas igång, prata om yogan och lite mjukt introducera delar av den serie jag lär ut. Och jag känner mig extra ödmjuk inför de som aldrig gjort någon yoga tidigare. Det är nästan lite högtidligt att prata om det och visa asanas för någon för allra första gången. Det är ett ansvar. Det är ett privilegium.
   Nästa vecka börjar mina terminskurser och även mina fredagar med individuella lektioner och samtal. Det känns bra. Ledigheten har varit underbar och det känns skönt att ha smyga igång allting allt eftersom. Min höft som varit stel och småjobbig har de senaste dagarna varit mjuk och följsam. Vilket gör mig på gott humör direkt på morgonen när det inte stretar och svider utan bara ger med sig mjukt och fint. Och vädret leker kurragömma, i morse snöade det så det slog på fönstren och nu ikväll var det duggregn. Det enda som är beständigt är vår enormt hala väg, som en såpad isbana där man får hålla tungan rätt i munnen när man ska tuffa framåt. Samtidigt får det inte gå för sakta. Med en liten yogalektion i kroppen är jag reda för nästa vecka. Allt har verkligen sin tid.

Undantag

Jag är en person som gillar att ha struktur och vanor. Samtidigt gillar jag att ändra på dem. Lite då och då. Det är mer som ett ramverk för mig att hålla mig till - eller att förändra. Något att utgå från helt enkelt för att kunna göra undantag. Något som jag upptäckt att jag gillar i alla sammanhang.
   Igår när halkan var enorm efter både snöstorm och spöregn så gick jag bredvid vägen, på åkern där snön låg tunn och blöt och vinden öste runt. Tog en promenad före yogan. Egentligen är det så jag vill ha det. Röra på systemet innan jag går in i djupandningen. Och det var en kortis, men det var ändå några steg i det fria. I mörkret. Jag har fått en sådan lust för promenader, hela tiden vill jag gå.
   Väl inne gjorde jag yogan, men jag gjorde sådant jag inte gjort på väldigt länge. Slumrande asanas som plötsligt fick liv igen. För att kroppen helt enkelt ville göra dem. Nästan så jag blev överraskad själv, jasså den här asanan? Nu? Som var satt lite på undantag :)
   På jobbet har jag mest lust att släppa allt jag har och göra något annat. Men det är som sagt en annan historia. Vi är pressade från en mängd håll just nu och yogan och meditationen är mina livlinor just nu, något jag inte förstår hur jag skulle klara mig utan. Helt enkelt. Där blir det inget undantag.
   Hemma har vi fastnat för ännu en serie från Netflix. Ja jag vet, det är hopplöst, man vill titta hela tiden men lite då och då tar vi seriekvällar då vi ser flera avsnitt på raken. Igår gjorde vi det. Samtidigt blev vi så sugna på något gott och något man egentligen inte äter en vanlig kall måndag. Jag har gjort Nutella på eget vis med hasselnötsmjöl, havremjölk, kakao, honung och mixat ihop allt. Syndigt gott. Och så vispade jag lite grädde. Svängde ihop en liten skål med banan, "nutellan" och grädde. Det smälte i munnen. Och som pricken över i fick vi lust på ett glas konjak! Vi som nästan aldrig dricker någon typ av alkohol. Och det smälte i munnen. Och det  där lilla glaset var max för mig, men det var också skönt att göra något som vi inte brukar. Jag älskar undantag helt enkelt, det skulle vara en passande sammanfattning för mitt tillstånd just nu. Hur har du det? Kör du på i samma vanor hela tiden? Eller gör du undantag?

Antirynkkräm?!

Jag vet inte hur många erbjudanden jag fått om antirynkkräm den senaste tiden. Det spammar hela min mail. Och på FB rullar det fram erbjudanden i aldrig sinande ström. Jag har aldrig klickat på något sådant, aldrig beställt eller ens varit intresserad. Så parametern för det hela måste vara min ålder. Nej tack! Jag vill inte ha dem. Jag är helt tillfreds med mina oljor som jag använder till ansikte och kropp. Jag gillar rynkor även om det är svårt ibland att hantera strecken som dyker upp i mitt ansikte. Inombords är jag intakt och där rynkas det inte :) Men visst kan det vara svårt att se ålderstecknen i sin kropp, för de finns där. Huden lite mindre spänstig, rynkorna i ansiktet och på halsen. Jag älskar rynkor på andra, har haft lite svårt att se dem på mig själv. Samtidigt berättar de historien om mig, jag tror nämligen att det syns i våra ansikten hur vi levt, vad vi tagit upp till ytan och vad vi förträngt. Säkert har hudens elasticitet med vår dosha att göra också.

   Jag fyller 60 år i år och det är något som låter helt obegripligt på ett plan för mig. För de flesta jag är med, på jobbet, i bloggar och på andra ställen är ungefär 20 år yngre än mig. Jag har några få jämnåriga vänner. Men vad är ålder egentligen? En siffra? Eller som Sean Connery uttrycker det It's a state of mind. Och som jag predikat det synsättet, att det inte har något att göra med något. Men faktum kvarstår, jag åldras som alla andra och det är något jag måste förhålla mig till. För jag måste ha levt mer än halva mitt liv och det är än viktigare att veta vad jag vill fokusera på nu när jag äger min egen tid igen. Nu när barnen är stora och mannen och jag "kan göra vad vi vill". Men där tiden samtidigt krymper. Om ni förstår hur jag menar? Jag måste också säga att jag känner av en annan energi i mig, det hänger ihop med åldern. Att ha levt längre än andra gör också att jag har mer erfarenhet, något som man nästan inte får säga högt för då är det alltid någon som säger att det inte hänger ihop. Men jag tror att klokheten kommer med åldern, OM jag förvaltat mina tidigare år på ett bra sätt. Och då menar jag hur jag hanterat det som hänt mig, inte om jag varit framgångsrik (vad nu det är...).
   Jag har alltid gillat att fylla år, fira stort och med kalas. Nu känns det stora firandet passerat och jag har under förra året funderat väldigt mycket på ålder. Och på vad jag vill göra. Jag har så mycket jag vill. Jag känner mig modigare och modigare. Och jag kommer helt och fullt att kliva in i Vata och mitt behov av rutiner på mat och sömn kommer att bli större eftersom jag redan är dominant där.  Men i morse när jag låg och funderade in min vakenhet i kroppen så kände jag att jag är äntligen i fas med att jag ska fylla jämt och kliva in i den tredje åldern. Jag är där jag är. Och det är ok. Det är faktiskt mer än ok, det är riktigt bra. Men det har tagit sin tid att landa i det faktiskt. Hur känner du för din ålder?

Göra det själv

Det är ju inte så att det automatiskt flyter in ny energi när det är motigt. Man måste göra det själv. Jag har hamnat i en låg-energi-svacka, det beror på sena nätter här sista veckan, socker i form av en stor chokladkartong på mitt rum när jag kom tillbaka från ledigheten och att jag allmänt avskyr den här månaden. Faktiskt. För mig är januari en av de svåra månaderna. Jag har aldrig riktigt förstått varför tidigare, men enligt ayurvedan så hittar jag riktlinjer, vi är i slutet på vata och snart blir det pittasäsong. Mer eld och mer energi och det behövs. Jag vet också att utan en plan så flyter jag utan stadga. Igår bestämde jag mig för att städa under min "lediga" fredag. I vårt hus. Städa bort julen och skura. Jag bestämde mig också för att städa min yogastudio och skura. Överallt. Sagt och gjort. Det har jag gjort idag under ett antal timmar och jag är mer än nöjd just nu. Trött men ändå tillfreds med att ha gjort det jag föresatt mig. Jag har också gått en långpromenad. Utan att ta till stora ord så vet jag att jag behöver frisk luft och röra på mig utomhus. Jag har i 3 veckors tid gått en timme om dagen ungefär, utom på julafton och det har gjort mig gott. Mjukat upp min höft och fått mig att gå rakt och medvetet. Vet inte om jag slarvat tidigare men nu gör jag det inte.
   Och med nytt år kommer automatiskt lite tankar på framtiden för mig. Lite mer än den som ligger just framför mig. Och jag har bestämt mig för några saker utan att det är för stort eller överväldigande. Jag behöver lite struktur och stadga för mig själv. Så förutom min yoga och meditation är det här jag tänker göra:

• Jag ska vara utomhus varje dag på något vis även de dagar när jag har yogaundervisning och kommer hem kl 21.30. Då får jag ta mig ut på lunchen. 

• Jag ska fortsätta att låta bli mjölkprodukter, jag mår så bra på det. Det är bara smör jag äter.

• Jag ska fortsätta med att vara restriktiv med mitt kaffe. Jag dricker 1-2 koppar om dagen. Inte mer. Det är en bra balans för mig som verkligen älskar kaffe men som vet att jag inte kan dricka för mycket.

• Jag har slutat titta på tv på morgnarna och slutat lyssna på nyheterna på morgnarna, det räcker om jag får mig till livs det hela när jag kör till jobbet på morgonen. Jag måste inte känna till allt så snart något hänt. 

• Jag lägger telefonen långt från min säng, så jag inte bryr mig om den förrän jag gjort min morgon med allt vad det innebär.

Och ja, det var det det. Inga stora omvälvande saker, men små delar i det som får mig att må lite bättre. För att ge mig lite mer energi. Kanske låter det banalt för dig, men jag börjar lite smått och tankar energi på lite olika vis. Hur tänker du? Har du något som du vill börja med, fortsätta med eller avsluta för att må bättre.

Hit och dit

Jag var så utvilad när jag började jobba trodde jag. Men jag har knappt kommit upp de här två dagarna. En annan rytm sitter i. Morgnarna har börjat med lite halvhjärtade meditationer liksom yogan som bara känns stel och kantig, men jag har gjort. Det är allt som räknas just nu. Mycket är rörigt på jobbet, inget fungerar riktigt ännu fast det ändå är så bråttom med vissa saker. Äter rödbetsbiffar ena dagen och kokta ägg den andra. Ena dagen ligger snön på marken andra dagen ösregnar det. Allt känns hit och dit och mitt i står jag och bara undrar vad jag gör här. Vad gör jag här? Är det här jag ska vara? Chattar ena natten med min goda vän som flyttade till Sydafrika för nytt jobb, i höstas. Hon har det tufft. Och längtan efter människor, mina människor faller över mig. Men jag kan inte vara så bortskämd att jag tror att alla ska bo just där jag bor. För sanningen är att de inte gör det. Jag har så goda vänner i min yogavärld där de allra flesta bor i Europa, någon i Korea och någon i USA. Får mail från en nyfunnen yogavän i Kanada. Och jag vet ju att vi delar så mycket, som delar vår yoga, men ibland slår det mig extra mycket. När jag känner mig lite ensam och undrande. När jag läser mailet så ramlar ändå en tyngd av mig. För att vi talar samma språk, språket av vad som är viktigt, oavsett om det uttalas på svenska eller engelska. Och jag samlar ihop mig. Tänker att vänner, de får man vara rädd om. Precis som jag känner med vår bloggvärld. Att jag faktiskt har människor att dela mina upplevelser med, oavsett var de bor. Hit och dit spelar egentligen ingen roll. Imorgon är det en annan dag. Och frågan jag ställer mig, den kommer att få ett svar.

Lusten

Inte verka svår. Vara till lags. Gör mer än det som är tillräckligt. Det är mina mantran från min uppväxt. De knackar mig på axeln ibland. Säger med tunn men ändå skarp röst att jag ska skärpa mig. Att jag ska göra saker. Det jag borde. Ja ni vet. Typ det jag är uppväxt med - men gå ut och lek, solen lyser ju! Och alla dagar jag ville vara inne när solen lyste och tvärtom gå ut när regnet öste ner. Alla dagar jag lekte själv i skogen när solen inte lyste. Så fick jag barn och hörde mig själv säga - men ska ni inte gå ut, det är ju så fint väder?! Ändå är jag en upprorisk karaktär. Ändå bor en rebell i mig. Under alla lager så är det den jag är. Jag försöker att bejaka mig. Och det har absolut ingenting med dig att göra. Håll det i minnet är du snäll :) Jag kan vara tuff och stå för en mängd saker. Men jag kan också vara den lilla tjejen ibland, som aldrig, aldrig kände att det var nog det hon gjorde.
  Så i takt med flödet i de sociala medier jag deltar i, har svämmat över av blanka solglittrande isar och skridskoåkning har jag känt min egen känsla rasa ner i fötterna. Varför? Jo för att jag bara promenerat på isen. Jag har inte gått ut till förrådet och hämtat mina långfärdsskridskor som finns där tillsammans med isdubbarna. För att jag inte velat helt enkelt. Lusten har inte funnits där. Jag har inte gjort några långa krävande fyspass någonstans, varför? För att det inte har varit min tid för det. Och känt mig otillräcklig för att jag bara har gjort min egen yoga, mina egna asanas som är sittande. Jag har inte mediterat i olika intervaller och tidsangivelser. Varför? För att jag inte känt att det varit tid för det.Låter det som en gnäll i dina öron? Jag vill bara berätta om vem jag är, rakt igenom. Att jag försöker stänga av ibland, stänga av allt som andra gör. För jag vet att det inte har något med mig att göra. För att jag vill glädjas med andra som gör det dom vill göra. Och ändå, så blir jag så påverkad. Kanske är det bara jag, kanske är jag ovanligt känslig.
   Vi sover länge. Jag har inte tvättat håret på en vecka och det går att forma precis hur som helst, jag lovar. Vi dricker kaffe och äter frukost i flera timmar. Jag läser min deckare. Tackar gud för att solen inte lyser. Läser och funderar vidare på det här med kvantfysik. På det här med energi och allt som är. Det snurrar i mitt huvud men rätt som det är får jag ingivelser, igår pratade jag i säkert en halvtimme utan avbrott med min man om energier och olika lager. Säger saker jag inte visste själv. Och det pågår ett skifte i mitt medvetande. Så känns det. Även om det låter pretentiöst. Men för mig hänger allt samman från min yoga, meditation, tankar och mina slutsatser. Tar en paus från läsandet och tänkandet och  går en långpromenad. Vi kommer tillbaka precis när skymningen börjar visa sig i utkanten av synfältet. Frosten ligger som en skön hinna över allting men snön fattas. Jag gläds åt att jag fått vara ledig i 20 dagar. Tjugo dagar. Nästan tre veckor och som jag behövde det. Kanske mest av allt bara få stänga av ibland och bara vara. Ta emot det som kommer. Lusten. Lusten till mina tankar och mitt forskande i energi och fysik. Lusten till att bejaka det som är jag. När lusten till andra saker dyker upp, ska jag göra dem, men inte för att någon annan gör dem utan helt enkelt för att jag vill. Och jag vill hitta helt tillbaka till min glädje som handlar om min person, den är på väg, just nu lite låg, men som jag önskar att lusten till att göra ska få vara min drivkraft. Igen.

Bilden har jag lånat av Smolk. Älskar den och vill leva så rakt igenom.

Kvantfysik - gåtans lösning

Lite kvantfysik som en fortsättning på gårdagens inlägg.  Vi har allt att lära av kvantfysiken. Och mest av allt hur vi själva skapar vår egen tillvaro. Utifrån det som är givet. I kvantfysikens värld vet man att inget är solid massa. Allt är energi. A.L.L.T.  Ä.R. E.N.E.R.G.I  Vi vet ju också det på något plan. Men hur förhåller vi oss till det? Jag blir mer och mer intresserad, ju längre jag tar mig i yogan, ju mer intresserad blir jag av den här energin vi kultiverar i våra kanaler - det som är yogan, oavsett stil, om du frågar mig. Och rent utvecklingsmässigt så går vi från de stora rörelserna till de små. För i kvantfysikens värld är allt smått. Så smått att det knappt går att begripa med sitt sinne. Jag läser den här texten nedan, som egentligen sammanfattar både mina frågor och svar. Allt jag behöver göra är att förhålla mig till den informationen. Och ta emot. Och kultivera. Fokusera på vad jag vill uppnå. Vad säger du? Kroppen kan inte skapa, den kan bara göra det som tanken tänkt. Tanken kan inte erfara. Spirit, ande är det som är som länkar dessa tillsammans. Vad gör vi i yogan? Vi kultiverar oss genom vår andliga disciplin. Klart som korvspad. Eller?

Why You Should Be Aware Of Quantum Physics

Nobel Prize winning physiscists have proven beyond doubt that the physical world is one large sea of energy that flashes into and out of being in milliseconds, over and over again. Nothing is solid. This is the world of Quantum Physics. They have proven that thoughts are thoughts put together and hold together this ever-changing energy field into the ‘objects’ that we see. So why do we see a person instead of a flashing cluster of energy? Think of a movie reel. A movie is a collection of about 24 frames a second. Each frame is separated by a gap. However, because of the speed at which one frame replaces another, our eyes get cheated into thinking that we see a continuous and moving picture. Think of television. A TV tube is simply a tube with heaps of electrons hitting the screen in a certain way, creating the illusion of form and motion. This is what all objects are anyway.

You have 5 physical senses (sight, sound, touch, smell and taste). Each of these senses has a specific spectrum (for example, a dog hears a different range of sound than you do; a snake sees a different spectrum of light than you do; and so on). In other words, your set of senses perceives the sea of energy from a certain limited standpoint and makes up an image from that. It is not complete, nor is it accurate. It is just an interpretation.
All of our interpretations are solely based on the ‘internal map’ of reality that we have, and not the real truth. Our ‘map’ is a result of our personal life’s collective experiences. Our thoughts are linked to this invisible energy and they determine what the energy forms. Your thoughts literally shift the universe on a particle-by-particle basis to create your physical life.
Look around you.
Everything you see in our physical world started as an idea, an idea that grew as it was shared and expressed, until it grew enough into a physical object through a  number of steps. You literally become what you think about most. Your life becomes what you have imagined and believed in most.
The world is literally your mirror, enabling you to experience in the physical plane what you hold as your truth - until you change it.
Quantum physics shows us that the world is not the hard and unchangeable thing it may appear to be. Instead, it is a very fluid place continuously built up using our individual and collective thoughts. What we think is true is really an illusion, almost like a magic trick. Fortunately we have begun to uncover the illusion and most importantly, how to hange it.
What is your body made of?
Nine systems comprise the human body including Circulatory, Digestive, Endocrine, Muscular, Nervous, Reproductive, Respiratory, Skeletal, and Urinary.
What are those made up of?
What are tissues and organs made of?
Cells.
What are cells made of?
Molecules.
What are molecules made of?
Atoms.
What are atoms made of?
Sub-atomic particles.
What are subatomic particles made of?
Energy!
You and I are pure energy-light in its most beautiful and intelligent configuration. Energy that is constantly changing beneath the surface and you control it all with your powerful mind. You are one big stellar and powerful human being. If you could see yourself under a powerful electron microscope and conduct other experiments on yourself, you would see that you are made up of a cluster of ever-changing energy in the form of electrons, neutrons, photons and so on. So is everything else around you. Quantum physics tells us that it is the act of observing an object that causes it to be there where and how we observe it. An object does not exist independently of its observer! So, as you can see, your observation, your attention to something, and your intension, literally creates that thing. This is scientific and proven. Your world is made of spirit, mind and body.
Each of those three, spirit, mind and body, has a function that is unique to it and not shared with the other. What you see with your eyes and experience with your body is the physical world, which we shall call body. Body is an effect created by a cause. This cause is thought. Body cannot create. It can only experience and be experienced - that is its unique function.
Thought cannot experience - it can only make up, create and interpret. It needs a world of relativity (the physical world, body) to experience itself. Spirit is all that is, that which gives life to thought and body. Body has no power to create, although it gives the illusion of power to do so. This illusion is the cause of much frustration. Body is purely an effect and has no power to cause or create. The key with all of this information is how do you learn to see the universe differently than you do now so that you can manifest everything you truly desire.

Text: John Assaraf

Vankel- och vemod

Vi står högst uppe på en skidbacke som just nu är lerig och utan snö. Framför oss breder staden ut sig i nattmörkret och det är fyrverkerier överallt. Det smäller och glittrar. Vi tittar på klockorna samtidigt och ser att de står på 00.00 Gott Nytt År! Vi skriker och tjoar. Jag är glad. Uppfylld. Med god mat och två glas Gula Änkan i kroppen så är jag helt nöjd. Kramar om vännerna. Men redan på vägen tillbaka genom skogen så är det något som flyttar sig. Inuti. Som ett vankelmod som ruskar på sig och vaknar. Som ett vemod som sipprar in. Är det det nya året? Det kan inte vara möjligt. Är det ett skifte av energi? Vet inte. Är det nya tider och framför allt skiftet i vädret som skapar detta? Vem vet? Klart är att när vi åker hem och när jag vaknar på nyårsdagen så har jag en helt annorlunda känsla inombords. Nej jag är inte ledsen. Nej, det är inget som har hänt. Ändå har det vänt.

   Ni vet. Det vänder alltid. Det är det vi vet säkert. Men ändå. Jag känner vändningarna så oerhört tydligt i min kropp numera. Den här gången hade jag några glas champagne i kroppen men det kändes ändå. Och jag vet inte  alltid vad som orsakar det. Jag känner mig bakis i tre dagar efter nyårsfirandet... Vankel- och vemodet visar sig ännu mer. Vet inte vad det står för. Noterar bara. I takt med att vår magnifika blombukett som doftat berusande, vissnar, så känns det likadant inombords.
   Jag tar mig i kragen. Vi tar oss i kragen. Vinkar hejdå till dottern som varit hemma över jul, går våra långpromenader och stannar i det som är. Ser på Marco Polo på Netflix, våldsamt och spännande. Ser på Frozen. Rart och upplyftande. Vi konsumerar mer film än choklad och det är bra så. Jag tappar lusten att skriva. För några dagar. Det händer nästan aldrig, men jag låter det vara så.
   Och idag. Vinden dånar. Hjärtat jag hängt på ytterdörren dunsar av vinden. Jag och min man dricker varmt citronvatten. Med lite honung i. Väntar en stund. Sedan följer en lång stund av meditation och yoga. I den ordningen. Och jag hittar ett skifte i mig igen. Det ändras återigen och jag fascineras av detta.  Vad är det som orsakar det? Jag är född nyfiken och kan inte låta bli att försöka hitta svaren på min fråga. För jag tror de är flera. Eller är det helt enkelt mitt sinne, my mind, som gör allt detta? Vad tror du?