Vankel- och vemod

Vi står högst uppe på en skidbacke som just nu är lerig och utan snö. Framför oss breder staden ut sig i nattmörkret och det är fyrverkerier överallt. Det smäller och glittrar. Vi tittar på klockorna samtidigt och ser att de står på 00.00 Gott Nytt År! Vi skriker och tjoar. Jag är glad. Uppfylld. Med god mat och två glas Gula Änkan i kroppen så är jag helt nöjd. Kramar om vännerna. Men redan på vägen tillbaka genom skogen så är det något som flyttar sig. Inuti. Som ett vankelmod som ruskar på sig och vaknar. Som ett vemod som sipprar in. Är det det nya året? Det kan inte vara möjligt. Är det ett skifte av energi? Vet inte. Är det nya tider och framför allt skiftet i vädret som skapar detta? Vem vet? Klart är att när vi åker hem och när jag vaknar på nyårsdagen så har jag en helt annorlunda känsla inombords. Nej jag är inte ledsen. Nej, det är inget som har hänt. Ändå har det vänt.

   Ni vet. Det vänder alltid. Det är det vi vet säkert. Men ändå. Jag känner vändningarna så oerhört tydligt i min kropp numera. Den här gången hade jag några glas champagne i kroppen men det kändes ändå. Och jag vet inte  alltid vad som orsakar det. Jag känner mig bakis i tre dagar efter nyårsfirandet... Vankel- och vemodet visar sig ännu mer. Vet inte vad det står för. Noterar bara. I takt med att vår magnifika blombukett som doftat berusande, vissnar, så känns det likadant inombords.
   Jag tar mig i kragen. Vi tar oss i kragen. Vinkar hejdå till dottern som varit hemma över jul, går våra långpromenader och stannar i det som är. Ser på Marco Polo på Netflix, våldsamt och spännande. Ser på Frozen. Rart och upplyftande. Vi konsumerar mer film än choklad och det är bra så. Jag tappar lusten att skriva. För några dagar. Det händer nästan aldrig, men jag låter det vara så.
   Och idag. Vinden dånar. Hjärtat jag hängt på ytterdörren dunsar av vinden. Jag och min man dricker varmt citronvatten. Med lite honung i. Väntar en stund. Sedan följer en lång stund av meditation och yoga. I den ordningen. Och jag hittar ett skifte i mig igen. Det ändras återigen och jag fascineras av detta.  Vad är det som orsakar det? Jag är född nyfiken och kan inte låta bli att försöka hitta svaren på min fråga. För jag tror de är flera. Eller är det helt enkelt mitt sinne, my mind, som gör allt detta? Vad tror du?