Allt har sin tid

Så startade jag med undervisningen lite mjukt ikväll. En introduktionslektion för en liten grupp där det fanns en del yogaerfarenhet blandat med ingen alls. Jag har inte undervisat på en månad och som jag behövt den här månaden utan något annat än min egen yoga att fokusera på. Men samtidigt var det härligt och skönt att andas igång, prata om yogan och lite mjukt introducera delar av den serie jag lär ut. Och jag känner mig extra ödmjuk inför de som aldrig gjort någon yoga tidigare. Det är nästan lite högtidligt att prata om det och visa asanas för någon för allra första gången. Det är ett ansvar. Det är ett privilegium.
   Nästa vecka börjar mina terminskurser och även mina fredagar med individuella lektioner och samtal. Det känns bra. Ledigheten har varit underbar och det känns skönt att ha smyga igång allting allt eftersom. Min höft som varit stel och småjobbig har de senaste dagarna varit mjuk och följsam. Vilket gör mig på gott humör direkt på morgonen när det inte stretar och svider utan bara ger med sig mjukt och fint. Och vädret leker kurragömma, i morse snöade det så det slog på fönstren och nu ikväll var det duggregn. Det enda som är beständigt är vår enormt hala väg, som en såpad isbana där man får hålla tungan rätt i munnen när man ska tuffa framåt. Samtidigt får det inte gå för sakta. Med en liten yogalektion i kroppen är jag reda för nästa vecka. Allt har verkligen sin tid.