Vankel- och vemod

Vi står högst uppe på en skidbacke som just nu är lerig och utan snö. Framför oss breder staden ut sig i nattmörkret och det är fyrverkerier överallt. Det smäller och glittrar. Vi tittar på klockorna samtidigt och ser att de står på 00.00 Gott Nytt År! Vi skriker och tjoar. Jag är glad. Uppfylld. Med god mat och två glas Gula Änkan i kroppen så är jag helt nöjd. Kramar om vännerna. Men redan på vägen tillbaka genom skogen så är det något som flyttar sig. Inuti. Som ett vankelmod som ruskar på sig och vaknar. Som ett vemod som sipprar in. Är det det nya året? Det kan inte vara möjligt. Är det ett skifte av energi? Vet inte. Är det nya tider och framför allt skiftet i vädret som skapar detta? Vem vet? Klart är att när vi åker hem och när jag vaknar på nyårsdagen så har jag en helt annorlunda känsla inombords. Nej jag är inte ledsen. Nej, det är inget som har hänt. Ändå har det vänt.

   Ni vet. Det vänder alltid. Det är det vi vet säkert. Men ändå. Jag känner vändningarna så oerhört tydligt i min kropp numera. Den här gången hade jag några glas champagne i kroppen men det kändes ändå. Och jag vet inte  alltid vad som orsakar det. Jag känner mig bakis i tre dagar efter nyårsfirandet... Vankel- och vemodet visar sig ännu mer. Vet inte vad det står för. Noterar bara. I takt med att vår magnifika blombukett som doftat berusande, vissnar, så känns det likadant inombords.
   Jag tar mig i kragen. Vi tar oss i kragen. Vinkar hejdå till dottern som varit hemma över jul, går våra långpromenader och stannar i det som är. Ser på Marco Polo på Netflix, våldsamt och spännande. Ser på Frozen. Rart och upplyftande. Vi konsumerar mer film än choklad och det är bra så. Jag tappar lusten att skriva. För några dagar. Det händer nästan aldrig, men jag låter det vara så.
   Och idag. Vinden dånar. Hjärtat jag hängt på ytterdörren dunsar av vinden. Jag och min man dricker varmt citronvatten. Med lite honung i. Väntar en stund. Sedan följer en lång stund av meditation och yoga. I den ordningen. Och jag hittar ett skifte i mig igen. Det ändras återigen och jag fascineras av detta.  Vad är det som orsakar det? Jag är född nyfiken och kan inte låta bli att försöka hitta svaren på min fråga. För jag tror de är flera. Eller är det helt enkelt mitt sinne, my mind, som gör allt detta? Vad tror du?
  

Från det ena till det andra

Jag gråter inte ut. Jag vaknar inte pånyttfödd. Har ett våldsamt stretande och motsträvigt yogapass i kvällningen och sedan väntar jag bara. Kan inte beskriva det annorlunda. Och det är som ett skifte i mig när morgonen kommer. Fortfarande trött. Men inte less. Fortfarande lite seg men ändå på väg. Åker in till Stillastund och har lektioner i medveten andning. Och där. Och då. Så lossnar allt i mötet med nya människor. På sätt och vis är det mitt bränsle. Att träffa nya människor som vill vidare i sina liv. Som inser att en ytlig andning behöver bli djup. Som inser att de behöver andra verktyg. Några timmar senare med andning, rörelser och samtal så möter jag en ung yogatjej som kontaktat mig via min blogg och det är så inspirerande att prata med en ung människa som redan hunnit yoga länge. Hennes kloka tankar och hennes längtan bort från ytan. För den finns ju i yogavärlden också. Vi  behöver ta stöd av varandra, vi som upplever ungefär samma saker.

   Det är med ljus och värme inombords som jag handlar och kör hemåt. All snö som fanns här i trädgården i förrgår är borta och nu stormar vindarna runt knuten och solen visar sig i en försiktig glimt innan den tippar ner bland granarna. Nog är det skönt att känna vändningen även om den kom utan dramatik den här gången? Inget är exakt som tidigare och ändå precis lika. Från det ena till det andra. Om du förstår?! Trevlig helg!

De två översta bilderna tog jag i förrgår och den nedersta nu när jag kom hem. Som två helt olika årstider och som ett slags yttre tecken på hur snabbt allt kan vända :)