onsdag 21 januari 2015

Monstret blev till damm

Monstret inombords. Vi har alla sidor som vi inte gillar, som vi till och med kan ha svårt att förlika oss med att de finns. När man reser inåt, finns ingen återvändo i att titta på det som är hela ens person.  Styrkor och svagheter och allt däremellan. Jag är väl förtrogen med mina styrkor. Jag har också idag ganska bra koll på det som  jag uppfattat som sämre. Och då menar jag inte småsaker i vardagen som att jag vill ha det bäddat när jag åker hemifrån. Nej jag menar dragen i min personlighet. Som ung och starkast i min pitta-ålder hade jag lätt för att bli arg. Hett temperament. Men lätt för att bli glad igen. Jag såg ofta min ilska som en drivkraft och på 80-talet var det mycket på agendan - Kvinnors vrede som en bok hette som jag gillade mycket och läste från pärm till pärm.
   När yogan gjorde entré så lugnade den där ilskan ned sig, jag blev helt enkelt inte lika arg längre, inte lika ofta. Idag kan jag säga att jag nästan aldrig blir arg. Delvis en effekt av min ålder, det är jag ganska säker på, delvis en effekt av mitt inre arbete. Men jag kan ändå känna att jag inte  ogillar ilska. Det är helt okay att bli arg och man kan även vara konstruktiv i sin vrede. Det som oftast krånglar till det är att man blir känslomässig i vreden, man blandar in högt och lågt och det som är irrelevant. Jag är ordrik. Jag är bra på ord, verbal helt enkelt. Men att vara det och samtidigt arg och känslomässigt sårad - ingen bra kombination. Jag vet att jag kan tvåla till människor rejält med det jag säger i det läget och jag har jobbat mycket för att inte vara sådan.
   Igår hade vi ett fruktansvärt otrevligt möte på jobbet. Och jag kan inte skriva mer än så. Men jag kände en slags urtidsilska trycka sig upp som en grå bubbla inombords. En bubbla som ville få syre och som ville kasta ut sårande meningar. Men jag höll tyst. Jag satt tyst. Inte kokande men nästan. Men jag ville inte ge monstret syre. Jag ville inte släppa ut monstret från insidan till utsidan. För jag såg också helt klart hur jag inte ville bli styrd av en känsla av hopplöshet och ilska. Jag ville inte låta det ta plats i mig. Jag bara andades. Kände hur nederdelen av min kavaj rörde sig i magtrakten och jag insåg med all tydlighet jag har hur otroligt viktigt det är att andas djupt. För när jag gör det, då går det helt enkelt inte att vara arg.
  Jag var tyst och tänkte. Och när jag till slut pratade så kände jag att jag hade känslan under kontroll. Jag är fortfarande besviken och less på ett sätt kring själva sakfrågan i diskussionen men jag har inte fött det monstret den här gången. Jag släppte inte heller lös monstret i min egen kropp. Och vet ni jag känner att jag segrade. Över att känna mig som ett offer. Över att inte leva ut allt jag känner för stunden. Över att det är okay och till och med bra att hejda mig själv ibland och det är inget nederlag. För 2 år sedan så lade jag det i kroppen, fick oregelbunden hjärtrytm och gick med EKG i några dygn. Då hoppade mitt hjärta 55 gånger om dagen. Det var inget att leka med så jag jobbade ännu mer med mitt inre lugn och att inte bli fäst vid svårigheter eller motgångar. Det har stärkt mig. Helt enkelt
   Monstret kan se så otroligt olika ut, det behöver verkligen inte vara vrede, det kan lika gärna vara offrets sårade tystnad där man aldrig säger vad man känner utan där andra ska få gissa eller tolka. Det kan vara likgiltighet, jag struntar i allt du säger. Eller vad som helst. Har du koll på vilket ditt monster är? För en sak är säker, vi har alla delar vi inte vill se eller hantera alla gånger. Men jag säger - upp med det i ljuset för då skingras det som grått damm.

12 kommentarer:

  1. Å så bra. Det här var precis vad jag behövde bli påmind om idag!

    SvaraRadera
  2. Kan riktigt känna ilskan du skriver om, så där så det krullar sig i hela kroppen, fruktansvärd känsla... Hmmm, måste fundera lite vilket mitt monster är, men jag gissar att jag är mer åt offerhållet :-) Håller verkligen med dig att monstren försvinner när man för upp dem i ljuset! Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte så fruktansvärd känsla egentligen, mest att jag inte vill vara känslomässigt styrd i alla lägen :) Kramar!

      Radera
  3. Wow jag beundrar (kanske fel ordval, men du för står nog) dig för hur du hanterade situationen igår. För mig har man kommit långt när man kan hantera sin ilska på detta vis. Jag har ju själv ett otroligt hett temperment (hemmavid) och då ser jag bara svart. Säger tusen saker som jag skäms för efteråt.
    I en situation som du upplevde igår hade jag troligen svalt ilskan och låtit den (omedvetet) släppas ut hemma efteråt. Så nej, jag har tyvärr inte fått kontroll över mitt monster ännu - och mitt monster är ilska.
    Något som dock har hjälpt mig lite med ilskan är Nonviolent Communication. Varje gång jag blir arg över något i vanliga vardagshändelser så försöker jag i mitt inre ta reda på min observation, vad jag känner, behöver och önskar. Än är jag inte redo att använda det muntligen, men allt behöver inte alltid vara uttryckt i ord. När jag gör så här får det mig att stanna till och ilskan försvinner. Jag hoppas att jag får det att fungera hemma en dag också. ;-)
    Tack för att du påminner mig om vad jag behöver arbeta på! :-)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag har aldrig tidigare svalt min ilska :) Spelar ingen roll i vilken situation eller med vem jag varit! Nu har jag något annat inombords och jag är så tacksam. Kramar!

      Radera
  4. Jag lider av samma sak som du och tack för att du delar!!! Kramar!
    Anneli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv! Skönt att höra :)

      Radera
  5. Det här är klockrent!! Jag har nog lite att tänka över här. Men du, det har varit jättekrångligt att kommentera igen...
    Kram
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag har hört från fler att kommentarerna inte går att publicera... Hoppas på bättre tur idag. Och lycka till med att lyfta på dina monster :)

      Radera
  6. Annika! Tack för att du delar ditt monster. Jag har samma cocktail som du med verbal förmåga, känslor som vill ut och ilska. Dina texter stärker så på vägen fram mot mer inre lugn. Tack tack tack. Kramar i tusen! /l.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack själv! Kramar och kramar

      Radera