Lusten

Inte verka svår. Vara till lags. Gör mer än det som är tillräckligt. Det är mina mantran från min uppväxt. De knackar mig på axeln ibland. Säger med tunn men ändå skarp röst att jag ska skärpa mig. Att jag ska göra saker. Det jag borde. Ja ni vet. Typ det jag är uppväxt med - men gå ut och lek, solen lyser ju! Och alla dagar jag ville vara inne när solen lyste och tvärtom gå ut när regnet öste ner. Alla dagar jag lekte själv i skogen när solen inte lyste. Så fick jag barn och hörde mig själv säga - men ska ni inte gå ut, det är ju så fint väder?! Ändå är jag en upprorisk karaktär. Ändå bor en rebell i mig. Under alla lager så är det den jag är. Jag försöker att bejaka mig. Och det har absolut ingenting med dig att göra. Håll det i minnet är du snäll :) Jag kan vara tuff och stå för en mängd saker. Men jag kan också vara den lilla tjejen ibland, som aldrig, aldrig kände att det var nog det hon gjorde.
  Så i takt med flödet i de sociala medier jag deltar i, har svämmat över av blanka solglittrande isar och skridskoåkning har jag känt min egen känsla rasa ner i fötterna. Varför? Jo för att jag bara promenerat på isen. Jag har inte gått ut till förrådet och hämtat mina långfärdsskridskor som finns där tillsammans med isdubbarna. För att jag inte velat helt enkelt. Lusten har inte funnits där. Jag har inte gjort några långa krävande fyspass någonstans, varför? För att det inte har varit min tid för det. Och känt mig otillräcklig för att jag bara har gjort min egen yoga, mina egna asanas som är sittande. Jag har inte mediterat i olika intervaller och tidsangivelser. Varför? För att jag inte känt att det varit tid för det.Låter det som en gnäll i dina öron? Jag vill bara berätta om vem jag är, rakt igenom. Att jag försöker stänga av ibland, stänga av allt som andra gör. För jag vet att det inte har något med mig att göra. För att jag vill glädjas med andra som gör det dom vill göra. Och ändå, så blir jag så påverkad. Kanske är det bara jag, kanske är jag ovanligt känslig.
   Vi sover länge. Jag har inte tvättat håret på en vecka och det går att forma precis hur som helst, jag lovar. Vi dricker kaffe och äter frukost i flera timmar. Jag läser min deckare. Tackar gud för att solen inte lyser. Läser och funderar vidare på det här med kvantfysik. På det här med energi och allt som är. Det snurrar i mitt huvud men rätt som det är får jag ingivelser, igår pratade jag i säkert en halvtimme utan avbrott med min man om energier och olika lager. Säger saker jag inte visste själv. Och det pågår ett skifte i mitt medvetande. Så känns det. Även om det låter pretentiöst. Men för mig hänger allt samman från min yoga, meditation, tankar och mina slutsatser. Tar en paus från läsandet och tänkandet och  går en långpromenad. Vi kommer tillbaka precis när skymningen börjar visa sig i utkanten av synfältet. Frosten ligger som en skön hinna över allting men snön fattas. Jag gläds åt att jag fått vara ledig i 20 dagar. Tjugo dagar. Nästan tre veckor och som jag behövde det. Kanske mest av allt bara få stänga av ibland och bara vara. Ta emot det som kommer. Lusten. Lusten till mina tankar och mitt forskande i energi och fysik. Lusten till att bejaka det som är jag. När lusten till andra saker dyker upp, ska jag göra dem, men inte för att någon annan gör dem utan helt enkelt för att jag vill. Och jag vill hitta helt tillbaka till min glädje som handlar om min person, den är på väg, just nu lite låg, men som jag önskar att lusten till att göra ska få vara min drivkraft. Igen.

Bilden har jag lånat av Smolk. Älskar den och vill leva så rakt igenom.