I Indien har de ayurvediska läkare och behandlare jag träffat på pratat en hel del om vikten av att få ut det mesta av sin behandling. Att inte vara i solen. Att inte bada i havet. Att hålla sig i skuggan utifrån de behandlingar som är varma i sig. Att solen inte är bra i det läget. Skuggan är en annan sak. Samma sak med havet. Det har en kraftfull energi och saltet gör sitt till i sammanhanget. Samma saker som våra yogalärare säger: -simma inte i havet, ska ni i vattnet, doppa er bara och gå upp. (Gäller alltså vid yogakurs!) Själv fick jag sommaren 2013 i Kroatien rådet att inte bada alls, havet gjorde mig faktiskt väldigt stel. Först blev jag lite ledsen men sedan insåg jag att jag var på yogakurs och inget annat. Men vill vi höra det? Vill vi läsa det? Jag har haft yogavänner som åkt till Indien för ayurveda men som samtidigt ändå vill sola och bada. Trots att det är två helt olika ändamål med en resa. Vi vill inte välja. Det är min uppfattning. Och när jag var i Indien senast pratade vi en hel del om fenomenet med ayurvediska "spa-områden" som växer upp vid stranden, nära havet. Jag frågade Vijay Vaidya om det. Han var väldigt tydlig på den punkten och sa att det är turismen och pengarna som styrt det hela dit. Inte kunskapen. Och det låter rimligt i mina öron. De ashram och ayurvediska ställen jag besökt ligger åtminstone en timmes färd från havet, oftast längre bort. Och tar man sig till havet så ska man inte hoppa i det. Helst. Det jag kan känna inom hela vårt område kring yoga, ayurveda och välmående är att vi både vill äta kakan men spara den. Att vi vill ha allt samtidigt. Och jag tror att många av er nu tänker -men vad gör det? Kan man inte få göra som man vill? Kan man inte få bestämma själv? Det är väl klart att man alltid kan göra som man vill. Men om man vill få råd och vill utvecklas så kanske det behövs annan kunskap som vi inte äger själva? Kanske till och med få råd som känns bakvända och fel. Vågar vi lita på att andra kan något vi själva inte kan? Eller är hela området redan påverkat av detta kanske.
När jag frågar Janesh Vaidya om det hela på Facebook så missförstår (?) han först frågan och svarar på om havet är förorenat eller inte och sedan är frågan borta, hur det nu gick till. När jag skriver den igen så får jag inget svar. Jag vill inte vara otrevlig, ville bara höra hans syn på det hela, han som är Nordens egna ayurvedaexpert. Och jag blir besviken. För att jag så många gånger saknar det helgjutna. Kanske är det vad som tröttar mig mest. Att inte göra saker helhjärtat. Kanske är jag naiv. Kanske är jag en drömmare. Men just nu är det viktigare än någonsin för mig att inför mig själv vara sann. Och nej, det betyder ingenstans att jag är perfekt (vem är det?) och att allt jag önskar slår in. Att det är enkelt. För det är just det. Det är inte enkelt att vara helhjärtad. Det är inte enkelt att kliva upp varje dag och göra sin yoga, det är inte enkelt att åka till ett varmt land och låta bli en massa saker, för att kroppen och sinnet sysslar med annat. Å andra sidan. Vem sa att det ska vara enkelt? Ja jag vet. Är det lätt så är det rätt. Jag kan också slänga mig med sådana uttryck Men där jag befinner mig nu, där vill jag vara så helgjuten jag kan. Även om det innebär att det inte blir som jag tänkt innan. För det som kommer ut av det hela är något helt annat. Något jag faktiskt inte kunde föreställa mig innan. Men då måste jag våga gå på den tunna isen, även om jag inte tror att den håller. Då måste jag våga lita på mina lärare, mina behandlare, på att de vet vad de pratar om. Och exakt samma är det ju för de som kommer till min yoga. De måste kunna lita på att jag inte lär ut det jag inte tränat själv eller blivit undervisad i. De måste kunna känna att jag är så helhjärtad jag kan vara. Tycker du att jag är konservativ? Hur tänker du?
