tisdag 27 januari 2015

Vrider mig tillbaka

Var hos min osteopat i fredags. Han sa "det är som en barnlek nu, det ändrar sig i din kropp på några sekunder där jag manipulerar". Och jag både sa och tänkte att det är otroligt så mycket som händer i min kropp nu, fast hans rörelser är så små. På natten hade jag väldigt ont och vaknade varannan timme och det kändes som min höft och högra sida vreds inuti. Kanske var det så för när jag vaknade i lördags så kände jag ingenting längre. Kanske vred kroppen sig lite grann tillbaka till ursprungsläget? Gjorde varsam yoga. Samma sak på söndagen, ingen känning och yogan gick fint. Eldprovet för mig brukar vara när jag undervisar, jag visar och ibland gör jag mer än vad som är nyttigt just nu för min egna kropp men där jag ändå försökt att vara sparsam med rörelserna. Så jag kände noga efter igår kväll efter mina två klasser.
   Och idag. Jag vaknar med två likvärdiga ben. Två höfter som är parallella och där ingen av dem gör ont. Ja jag vet, kanske ska jag inte ropa hej, men jag gör det ändå. För jag är så himla glad över att alla mina olika delar hjälps åt i mig. Att jag har en duktig osteopat som säger att han kan börja jobba "på riktigt" med mig nu. Att jag har en massör som kan så mycket mer än det jag hade trott och som är mjuk i sina konstanta rörelser och klanger. Att jag har använt mig av en PT och fått rörelser som varit sjukt jobbiga. Men mest av allt för att jag vågar. Jag kan rent fysiskt känna att jag släppt taget om det som egentligen besvärat mig i åratal men som jag inte riktigt velat kännas vid. Jag har på olika sätt närmat mig det som krävt annat. Min lärare Zhander frågade allra första gången jag yogade för honom 2006 om jag hade mycket besvär från höger sida. Och ja, har ni läst boken min så vet ni att jag blev helt paff. För jag hade inte sagt det till någon. Jag var hemlig utan att riktigt förstå varför. Dolde liksom mina problem nästan för mig själv också. Problemen med smärta i kroppen. Kanske fanns det en tanke med att inte fokusera på det så försvinner det. Liksom av sig själv. Men nej, så fungerar det ju inte.
   Kanske ligger det i tanken att vara sjuk är att vara svag? Kanske har jag med mig det hemifrån, eftersom min pappa var sjuk hela min barndom men det var något som han aldrig riktigt ville att vi skulle prata om. Inte när han låg på sjukhus, inte när han låg hemma efter ett mindre stroke. På något vis fick jag med mig en känsla av nederlag. Att vara sjuk var ett nederlag. Inte för andra. Men för min familj och mig. Inget som vi pratade om. Och ända tills diskbråcken tvingade mig att stanna upp så har jag kört på. Kört över kroppen. Och ja, under 10 år har jag nu reparerat mig tillbaka. Allt går. Men allt går inte snabbt. Yogan är min grund och livlina. Men annat behövs ibland. Det har också tagit tid för mig att förstå. Att det gäller även mig. Så när jag nu lämnat min barlast av negativ självbild, hemlighetsmakeriet för mig själv gällande kroppen och när jag på riktigt vågar tro att jag kommer att bli helt bra, att mina vridningar som är effekterna av alla diskbråck sakta men säkert vrids tillbaka, så måste jag ändå jubla. Kanske blir det bakslag, men efter ayurvedabehandlingarna i Indien, alla yogakurser jag gått och allt jag kämpat med hemma så är jag med. Kroppen och jag jobbar tillsammans. Gör det ont ibland? Ja. Har det  tagit lång tid? Ja. Är det värt det? Ja. Att våga lita på att det bär mig när jag går framåt - den känslan är oslagbar. Jag är så på väg. Styrkan inuti känns även i kroppen, inte  bara i själ och sinne. Idag är jag glad i hela mig.

Bilden är på mitt citronträd som där jag brutit av en torr gren, nu valt att skapa en ny. Ni vet allt går. Även om det tar tid ibland.

18 kommentarer:

  1. Du är som ditt citronträd!!! Underbar läsning här idag, tackar!!
    M

    SvaraRadera
  2. Ja, fantastisk läsning. Både vad som hänt i din kropp och citronträdet, som passar så bra ihop med det du skrivit. Så glad för dig och att det finns hopp för alla skruttiga kroppar. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tja skruttiga kroppar :) Du ska veta att innan 49 års ålder så körde jag bara på... Tränade massor med olika saker, gymmade i 10 år och hade yogat i 4 år när det första diskbråcket dök upp.Man samlar ihop det man samlar ihop längs vägen. Det är inte så att man ser effekterna direkt av vad man gjort både fysiskt och mentalt. Det är därför jag tjatar mig blå om att yoga för en lärare, för man kan ju göra rörelser och positioner man inte alls är betjänt av. I det långa loppet...Och som jag ser bilder på människor idag i "yogaflödet" som ser helt skeva ut i det de gör. Några gånger spelar ingen roll, men tänk att du gör rörelserna 50 gånger, fast fel - mm, då har du problem! Det är synd att vi inte vill lyssna på det, att det är en långsam och kraftfull process. Jag tror också att idag har vi en bättre debatt om vad som är hälsa än vad vi hade för 10 år sedan. Men som sagt, det är aldrig för sent!
      Kram och tack för dina rader!

      Radera
  3. Härligt hoppfullt för mig att läsa här idag som har mina problem i vänster sida. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ulrika jag tänkte på dig också när jag skrev. Kram

      Radera
  4. Det känns hoppfullt att läsa ditt fint skrivna inlägg här. /Mjuk onsdag till dig, Annika!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack, önskar dig detsamma Anna!

      Radera
  5. Jag blir också glad Annika! Det är så fint att du delar med dig av allt.
    Och ja, allt går! Måste bara påminna mig själv om detta oftare. Tack för påminnelsen! ;-) Tack även för att du påminner mig om att jag nog också borde besöka minn osteopat snart igen. Är över ett år sedan sist...
    Kramar & glädje!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja jag känner mig fri i att dela mina personliga delar, men undviker det privata :) Ja osteopaten är en guldgruva! Kramar och skratt!

      Radera
  6. Ja, osteopati är i sanning en kraftfull och effektiv behandlingsmetod, samtidigt som den är mjuk och inkännande. En bekant hade varit på en behandling, och sa: "Det kändes ju inte som om osteopaten gjorde något, direkt, men det kändes i kroppen i flera dagar efteråt och sedan blev jag helt fri från mina gamla besvär." Jag tycker att alla borde gå till osteopat en gång om året, då skulle sjukvården bli av med säkert 70% av sina patienter...
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är helt fantastiskt. Och ibland dröjer det några dagar, ibland känner jag effekten direkt! Svårt att beskriva nästan. Som yogan...

      Radera
  7. Jamen alltså ja, du är ju detdär nya skottet på ditt citronträd :) ♥
    Spännande, intressant, glädjande, uppseendeväckande... ja hela paketet - kroppen! KROPPEN! Och alla de vägar vi går för att hitta rätt.
    Kram vackra du! på alla sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack, visst är jag det?! Kram kram tillbaka ♥

      Radera
  8. Och tänk om jag skulle pallra mig iväg till en osteopat med min sneda och stela rygg...Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Marika, jag tror inte du har något att förlora! Kram

      Radera
  9. Tänk så mycket man kan göra med kroppen, försiktigt och finstämt.
    Och som du skriver, "visst är det så att mycket går även om det tar tid ibland" ja, det tar jag med mig ;) Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja det är så. Allt förändras och man kan påverkar. Även om det tar lång t id. Kram!

      Radera