Självlysande

Den här veckan har jag både känt ett motstånd och byggt upp något inombords för det som skulle visa sig i yogan. Idag efter en lång filmförmiddag och frukost och ett litet pass på lilla gymmet med rehabövningar så fanns det liksom ingen återvändo. Jag förberedde mig mentalt på att det kanske skulle göra ont, ondare och att fulgråten skulle knacka på axeln.

   Ställer mig på mattan. Ber min man titta och eventuellt korrigera något. Och så gör jag. Hamnar som i en slags trans jag inte känt på väldigt länge. Flyter igenom övningar. Kommer längre i alla asanas. Andas djupt och långt ner och andetaget är som ett slags dovt muller. Jag gör allt jag gjort under hösten. Och jag finns i det. I stunden. Ingen annanstans. Inte ont. Ingen ledsamhet. Bara ett enormt flow och en sällan upplevd närvaro. Glömde att mannen satt en bit bort och bara fanns i mitt andetag och mitt fokus. Jag bugar mig inför det stora allomfattande. Jag bugar mitt huvud för det som är så stort att det inte går att greppa.
   Och efteråt säger mannen när han forskande tittar på mig - du var självlysande! Och ja, jag kände det, energin som flöt fritt i alla kanaler och ingen smärta, inget hinder. Som ett fritt lysande. Får man säga så om sig själv? Ja det får man tänker jag. Och tänk också så sällan mina förväntningar stämmer över det jag tror ska hända i min yoga. Fast jag vet att jag inte ska fundera så har jag många gånger haft tuffa passager och jag förutsatte någonstans att det skulle vara likadant idag. Men allt var så annorlunda det kunde vara. Vilken gåva så här i gråa januari men med en aningens doft av vår i luften.

Och i de vackraste yogastunderna finns sällan några bilder tagna för min del. Men jag delar en bild som togs för något år sedan. Det fokus jag har där i blicken, det fanns i kroppen idag. Namasté.

Bilden tagen av Dan Lindberg